Klas Gustafson

Författare & journalist

Balladen om Harry Smith

Först visste ingen om han verkligen fanns. Sedan ville de flesta glömma honom. Nu gör sig Harry Smith allt oftare påmind. Skivor, böcker och konferenser fogar nya strofer till balladen om denne excentriske slusk, död sedan 1991.

Skivbolaget Folkways i New York gav 1952 ut Anthology of American Folk Music i tre volymer om vardera två LP-skivor med sammanlagt 84 inspelningar. Det var en klingande fyndlåda för den unga folkmusikrörelse som börjat ta form i New York City. Alla lyssnade, tog ut ackorden och började sjunga.

Upphovsmannen själv ingick inte i kretsen. Vem var den där Harry Smith egentligen? Namnet lät så intetsägande att det förmodades vara en pseudonym, kanske ett alias för någon etablerad musikforskare. Inte för att skivantologin var något att skämmas för – fast litet udda var den ju. Den innehöll inga fältinspelningar, bara musik från kommersiellt utgivna 78-varvare från åren 1927-1932.

Inspelningarna bara var drygt 20 år gamla när Anthology kom ut men de tillhörde redan en svunnen era. De kom från en ­tid då de lokala musikkulturerna levde kvar i USA. Då radion och ljudfilmen ännu inte hunnit nivellera uttrycken.

På landsbygden, som varken hade el eller nattklubbar, köpte man en stenkaka i handelsboden, gick hem och vevade upp grammofonen för att lyssna på musik man kände igen.

Skivbolagens talangscouter korsade USA på jakt efter musiker som kunde tillfredsställa dessa lokala behov. Många skivartister var amatörer, folklighet var ett försäljningsargument. Skivbolagen siktade inte på massmarknaden och en del skivor pressades bara i 500 exemplar.

Sedan kom depressionen och sänkte hela nöjesindustrin. Därefter kom andra världskriget. 78-varvsskivorna samlades in för att smältas ner, schellacken behövdes i krigsindustrin.

När kriget tagit slut och USA var störst och vackrast, då kom Anthology of American Folk Music som en hälsning från andra sidan, från den nation som ännu bar blåställ och stråhatt.

Vilken musikalisk rikedom dessa röster förmedlar! Här finns ballader med brittiska och keltiska rötter, dansmelodier och väckelsesånger, cajun och blues, foxtrot och onestep. Här spelar blinda banjoister, enögda gitarrister och en vänsterhänt fiolspelare. En är gruvarbetare, en annan cowboy. De är predikanter och advokater, potatisodlare och gatumusiker.

Rättframt och troskyldigt beskriver de stora händelser och drar hårresande skrönor. Det är blod och whiskey, självmördare och dråpare. Det är Herrens lov och syndens lön. Tåg kolliderar, skepp går i kvav, presidenter drar sina sista suckar. En groda gifter sig med en mus. Göken gal på självständighetsdagen. Det är stolt musik utan dumdryg patriotism.

Där fick efterkrigstidens unga urbana folkmusiker något att bita i på kaféerna i New York, hemma i vardagsrummen och om söndagarna på Washington Square. De sjöng om Stagger Lee, John Henry, Frankie and Johnny.

Men var fanns den gäckande Harry Smith, mannen bakom verket? Han som i den handbok som följde med skivorna sammanfattat sångernas innehåll i korthuggen, löpsedelsprosa och bifogat noggranna diskografier och biografiska notiser om musikerna.

Poeten Allen Ginsberg siktar honom en afton 1959 på jazzklubben Five Spot: En krum figur, dvärglik men också vördnadsbjudande. Han sitter helt nära pianot medan Thelonius Monk spelar, ivigt antecknande. Han noterar alla synkoperingar, beräknar variablerna för att se mönstret. Allen Ginsberg fann en man fascinerad av tabeller och esoteriska system, besatt av periodicitetens mysterier, en talmystiker och teosof, medlem i den religiösa sekten Ordo Templis Orientis.

Efter detta första möte skulle Allen Ginsberg åtskilliga gånger förbarma sig över Harry Smith; upplåta sin lägenhet åt honom när han blivit vräkt, förse honom med nya tänder när de gamla tagit slut, övertyga USA:s konst- och vetenskapsakademi att ta upp honom i sin krets och – till sist ­– bekosta hans kremering.

År 1959 hade Harry Smith hunnit avbryta sina studier i antropologi, levt hos ursprungsbefolkningar och försökt tillverka guld. Han hade gjort sig känd som experimentell filmare och målare. Hans stora samling av nogsamt katalogiserade papperssvalor var under uppbyggnad – den finns numera på National Air and Space Museum i Washington. Harry Smith var en hängiven samlare av allt från indianska religiösa föremål till hopknycklade plåtburkar. Och 78-varvsskivor förstås – grunden för Anthology of American Folk Music.

”Han kom in i vår värld som en komet”, säger Izzy Young och frammanar bilden av en främmande himlakropp, som om Harry Smith i själva verket stammade från ett annat solsystem och inte från Portland, Oregon.

Som innehavare av butiken och mötesplatsen Folklore Center i Greenwich Village var Izzy Young centralt placerad i New Yorks folkmusikrörelse, ändå dröjde det innan han fick korn på Harry Smith. Kometen visade sig på ett party hemma hos Young och utmärkte sig genom att kräkas på en av gästerna, en ung folksångerska. ”Harry gjorde ingen skillnad på folk och folk, han kunde förolämpa vem som helst”, säger Izzy Young som sedan många år driver Folklore Centrum från Söder i Stockholm.

Harry Smith bodde på det beryktade konstnärstillhållet Chelsea Hotel – ”fortfarande det bästa stället i New York City att se folk från ’the underground’, på väg upp och på väg ner”, skriver Izzy Young i sin dagbok. Där finns också beskrivningar av besöken i Harry Smiths välordnade kaos:

I byrålådor märkta ”var god rör ej” låg en omfattande samling handmålade ukrainska påskägg, garderoben var fylld av seminolefolkets bröllopsdräkter. Teckningar och akvareller låg utspridda över sängen, biblioteket förvarades i kartonger längs ena väggen. Utrustning för filmredigering fyllde ett bord, 20 filmrullar var staplade på golvet. Två fåglar i en bur. Telefonen ringde. Folk kom och gick.

Härifrån betraktar Harry Smith världen med sorgsna ögon bakom ett par stora brillor. Sliten av för lite sömn och för mycket sprit och droger, ständigt pank. Han lever på vodka och cigaretter, yoghurt och bikarbonat.

”När vi träffades talade vi aldrig om folkmusik”, minns Izzy Young, ”vi talade om jazz och film, om en planerad inspelningsresa till Kiowa-indianerna.”

För den rastlöst verksamme Harry Smith var Anthology of American Folk Music ett projekt bland många. Han var ingen bygdeskildrare, krävde konstnärlig halt, ointresserad av proletärromantik och lantlig idyll. Han trotsade skivindustrins segregering, där vita hillbillies och svart ”race music” hölls strikt åtskilda. När de förenas i Harry Smiths antologi avslöjas hur mycket de påverkat varandra. Den vite Richard ”Rabbit” Brown sjunger med utpräglad ”svart” stämma medan den svarte Mississippi John Hurt lätt kan tas för hillbilly.

Harry Smith sökte det exotiska. Genom att samla udda och avvikande inspelningar kom han kanske verkligheten närmare än om han valt det typiska och representativa. Han hade uppenbarligen öra för musikens mysterier.

Skivantologins omslagsteckning visar hur Guds hand stämmer det himmelska monokordet för att skapa den gudomliga harmoni som förenar elementen. Lyssnar man med den utgångspunkten får den gamla bonniga musiken lätt en ny klang.

Anthology of American Folk Music har återutgivits på sex cd-skivor (varav en är cd-rom där Harry Smith förekommer på fotografier och i några flimrande filmsekvenser) och med en faksimilutgåva av hans handbok. I ett omfångsrikt texthäfte vittnar musiker och forskare om antologins stora betydelse, i panegyriska ordalag jämförs den med såväl Dödahavsrullarna som Rosettestenen.

I häftet finns också ett kapitel ur musikskribenten Greil Marcus Invisible Republic, boken som vill visa att det som beskrivits som Bob Dylans förräderi mot folkmusiken i själva verket är ett fullföljande av den tradition Harry Smith gjorde synlig. Dylan har under hela sin karriär varit påverkad av Anthology of American Folk Music. Han har framfört och spelat in flera av dess sånger. Han har lånat melodier och textfragment, härmat gitarrfigurer och sångstilar.

Trots skivantologins stora inflytande försvann Harry Smith under många år ur den folkmusikaliska historieskrivningen. Nu har han dykt upp igen. Folklorister, kulturhistoriker och musiker diskuterar hans gärning och den betydelse hans skivantologi haft för folkmusik, blues och rock and roll i USA.

I det sällskapet hade väl Harry Smith själv knappast platsat. Många betraktade nog denne notoriske suput och oberäknelige bohem som en rätt pinsam bekantskap. ”Alla ville ha konsten, men ingen ville ha konstnären”, som Izzy Young säger.

Konsten finns kvar och konstnären är liksom mer hanterlig som död. 68 år gammal dog Harry Smith på Chelsea Hotel den 27 november 1991. Liket låg i frysrum i 47 dagar – den tid det enligt tibetansk tro tar för själen att återfödas. Han har alltså återvänt, med besked.

Klas Gustafsom

(Texten tidigare publicerad i tidningen Musik, 1997.)

Föregående Inlägg

© 2021 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén