Klas Gustafson

Författare & journalist

Eken i Rumskulla

Vad är väl ett halvsekel för en ek? I ett långt människoliv kan femtioårsdagen markera livets mitt, för eken i Rumskulla är den ett ungdomsminne. Den stack upp sin grodd i vikingatid och fällde ut sina första späda blad vid tiden för Sveriges kristnande. Eken har stått rotfast i sin beteshage medan farsoter härjat och krig rasat. Under lövverket har folk och fä sökt skydd vid regn och funnit skugga under solvarma dagar. Från dess grenar har missdådare dinglat.

Vid den svenska nationalstatens grundande hade den som 500-åring nått medelåldern. Från Gustav Vasas dagar har hela raddan av kungar passerat; när den förste Bernadotten kom var 800-årsdagen redan överstökad. Tiden mellan de industriella och digitala revolutionerna var som en susning i kronan. Hann eken ens notera nittonhundrasextiotalets sexuella frigörelse? Kändes Lena Nymans bara fötter mot barken när hon klättrade upp, en högsommarsöndag anno 1966? Ur mitt futtiga människoperspektiv ter sig avståndet långt, när jag jämnt 50 år senare söker upp de småländska spelplatserna i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul.

När jag kommer till Kvill i Rumskulla socken i Vimmerby kommun är sommardagen lika mild som vid inspelningen. Från den position filmkameran hade, kan jag se att de nedre torra delarna av ekens stam har behållit form och utseende. De har stelnat, förstenats, likt ett fossil. Här tycks tiden ha stått stilla.

Eken var ett populärt utflyktsmål långt före Vilgot Sjömans film, men sommaren efter premiären blev det rusning. ”Busslaster med nyfikna människor står i kö för att titta på Smålands nyaste turistattraktion”, skrev Aftonbladets utsände spanare. Vägen breddades, parkeringsplatsen byggdes ut och näringsidkare i området gladdes åt ökad omsättning. Hembygdsföreningen la ut gästböcker som snabbt blev fullskrivna. ”I söndags visade jag 14 privatbilar vägen”, sa trävaruhandlare Gösta Niklasson, som på en bild i tidningen leende ses peka mot eken, just där det hände …

Sveriges mest omskrivna film

Då var Jag är nyfiken – gul Sveriges mest omskrivna film och ett allmänt samtalsämne. Den skildrade sexuella handlingar öppnare än någon tidigare offentligt visad film. Mer än en miljon svenskar såg den på bio. I Stockholm gick den oavbrutet i ett helt år. Medan filmen skapade debatt varhelst i världen den visades och blev föremål för en infekterad rättsprocess i USA tonade intresset här i Småland snart ut. Försöket att kalla det gamla trädet Kärl-eken fick aldrig fäste. Turistbussarna blev färre.

Numera åker väl ingen längre hit för Lena Nymans och Börje Ahlstedts skull; på grusplanen vid informationsskylten står vid sidan av min hyrbil bara en personbil och den villrådige tyske föraren tycks ha kommit fel.

Vilgot Sjömans idé var att filma i verkliga miljöer och i det ljus som erbjöds, för att med en blandning av registyrd improvisation och dokumentär reportagestil spegla tillståndet i landet. Han ville lämna de instängda filmateljéerna och komma ut i friska luften. Ambitionen var att göra ett porträtt av Sverige år 1966: Inget manus! Förena amatörer och proffs! Vanliga kläder! Inget smink! Lita på tillfälligheternas spel!

Vid eken stod det klart att metoden fungerade.

Av filmbolaget Sandrews hade han begärt 100 000 meter råfilm – fyra gånger mer än normalt – och fria händer. Han hade fått det ena och i stort sett det andra. En långfilm brukade vara mellan 2 000 och 3 000 meter, men efter sommarens inspelning och kompletterande tagningar kring nyåret 1966/67 satt Vilgot Sjöman med 85 129 meter kopierad film. I klipprummet förvandlades det digra materialet först till en drygt två timmar lång film med titeln Jag är nyfiken, sedan till två parallella filmer, med tillägget gul respektive blå, efter den svenska flaggans färger.

en andra pubertet

När Vilgot Sjöman som 24-åring debuterade som skönlitterär författare beskrev en recensent hans roman som en prestation, ”där en yngling visar sig sitta inne med något av en fyrtiofemårings mänskliga mognad”. Året då Nyfikenfilmerna spelades in fyllde Sjöman 42 och ansåg sig ha kommit in i en andra pubertet. ”Pubertetstrots, auktoritetstrots. Det trotset präglar ju hela den här filmen som ju också är ett försök att tas med det vulgära, få bukt med det vulgära”, noterade Sjöman under inspelningen: ”Hela mitt liv har jag lidit av bristen på engagemang, oförmåga att engagera mig och nu skulle jag minsann klämma sta’” Den lillgamla ynglingen hade blivit en medelålders man med tonåringens tvångsmässiga behov av att svära i kyrkan. Ja, han skulle avskaffa den!

Det var för att göra upp med det kyrkliga modersarvet och sin egen snällhet somVilgot Sjöman förlade en del av sin filminspelning till det småländska frikyrkobältet, i de stränga nordöstringarnas basområde. Nu skulle Rumskullatrakten sexualiseras! I filmdagboken beskriver han Lena Nymans och Börje Ahlstedts entusiasm inför uppgiften: ”De blir yra av infall – ett par barnungar till skådespelare, vilda och lössläppta bara därför att jag sagt att hela Smålandspartiet ska ha en stark erotisk ton; med en gång får jag händerna överfulla, vi måste sovra, för katten: ’Ni kan ju inte ligga med varandra på vartenda ställe härnere!’” Skådespelarna svarar: ”Varför inte?!”

© Klas Gustafson

(Texten är en förkortad version av bokens första kapitel.)

© 2024 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén