Klas Gustafson

Författare & journalist

Elfte timmen för musiklivets grå eminens

”Varför älskar inte alla Rikskonserter” var rubriken på den egna tidskriften Tonfallets förstasida i oktober 1978. Institutionen fyllde tio år och informationschefen Henrik Sjögren blickade tillbaka. Han väntade sig inga hurrarop, alla älskade uppenbarligen inte Rikskonserter, möjligen var blotta namnet en belastning. De som verkat för Rikskonserters tillkomst och i statliga utredningar formulerat en vision för verksamheten ville sprida musikens välsignelse till svenska folket. Formen var given: musiker på en upphöjd estrad inför en lyssnande publik. ”Och det är inte självklart att en bredare allmänhet spontant går och hyser en längtan efter att bli andaktsfull konsertpublik”, skrev Henrik Sjögren tio år efter starten.

Rikskonserter fick sitt uppdrag som rikstäckande organisation 1968 och var alltså årsbarn med Grupp 8, Båstadskravallerna, kårhusockupationen och Alternativ jul. Det var en tid då själva konsertbegreppet luktade finkultur. Mötet mellan musiker och publik kunde visserligen kamoufleras som ”musikstund” eller ”musikaktivitet”, mottot kunde vara ”Spela själv!” och musikerna stå i strumplästen på golvet i en gymnastiksal. Det var likafullt arrangerat av Rikskonserter.

Strunt samma, ljuset skulle ju heller inte inte falla på arrangören, huvudsaken var att musiken spreds och nådde sina mottagare. ”Det spelar ingen roll om man älskar Rikskonserter – det är inte vår uppgift att bli ’populära’”, skrev den sturske informationschefen.

Otack är konsertarrangörens lott. Den lyssnare som i ett omtumlande möte med den levande musiken fått hela sin världsbild rubbad skulle knappast tacka Rikskonserter för att ligga bakom omvälvningen. Den som däremot haft skäl att vara missnöjd hade antagligen tagit reda på vem som ansvarade för arrangemanget.

Rollen som musiklivets grå eminens iklädde sig Rikskonserter tidigt. Med administrativ kunskap och ekonomiskt bistånd stöttades kammarmusikens utövare, den progressiva musikrörelsens aktivister, folkmusikvågens unga spelmän och inte minst sommarfestivalernas entusiaster. I en summering av musiksommaren 1969 kunde Tonfallet konstatera att allt det beröm pressen strött över välordnade festivalarrangemang hade gått Rikskonserter förbi och i stället riktats till lokala samarbetspartner. Och för all del, Rikskonserters ambition var i grund och botten att göra sig onödigt, ”att ge regionala och lokala initiativ och insatser ett ekonomiskt, konstnärligt och administrativt stöd av sådan art att det inte bara resulterar i produktioner för stunden utan också i lokalt förankrade resurser på sikt”, som uppdraget formulerades i Tonfallet.

Att uppdraget inte var ett självändamål påpekade den förste chefen, Nils L Wallin, i en närmast profetisk ledare i första numret av Rikskonserters informationsbulletin, sommaren 1968: ”Väl skött, väl vitaminiserat bär det fröet till sin egen undergång inom sig! Och så skall det vara. Kanske blir det i sinom tid ett kansli för budgetering, uppföljning och redovisning av ett helt decentraliserat musikliv.”

Regering och riksdag har under årens lopp utsatt Rikskonserter för en rad politiska attentat, maskerade som kulturreformer fast de syftat till regionalisering och sysselsättning. Institutionens ledning har varit påfallande lojal, ingen chef har i ilska över enfaldiga direktiv markerat motstånd. Folklig har ingen av dem varit, ingen har givit Rikskonserter ett ansikte. Likt orkesterdirigenter har Rikskonserters chefer i allmänhet utövat sitt ledarskap med ryggen mot allmänheten.

I mitten av sextiotalet väckte det tidigare ganska isolerade och provinsiella Stockholm internationell uppmärksamhet för nyskapande verksamhet inom musikområdet, skriver Camilla Lundberg i en översiktsartikel om Sveriges moderna musikliv. Hon nämner tre lyskraftiga profiler och deras institutioner: Karl-Birger Blomdahl i Musikradion, Pontus Hultén på Moderna Museet och Göran Gentele på Operan.

Inte var det Nils L Wallin och Rikskonserter som lockade musikens avantgardister till Stockholm, trots att den verksamheten var världens enda i sitt slag. Den var samtidigt svårfångad. I Stockholm fanns blott ett kontor befolkat av statstjänstemän. Händelsernas centrum var Frikyrkliga studieförbundet i Tranås, Marieborgs folkhögskola och biblioteket i Jokkmokk. Det provinsiella var poängen. Det sprakande inte av modernitet kring det folkhemska Rikskonserter. I sin iver att bilda och fostra folket var det en utlöpare av efterkrigstidens socialdemokratiska program. Camilla Lundberg kallar det ”den musikaliska välfärden”.

Hon inledde i det sena sextiotalet sin musikjournalistiska bana på Rikskonserter och kan berätta en anekdot därifrån. Den väcker frågan om institutionen drevs av genuint folkbildarnit, tanklös elitism eller en förening av båda: Den världsberömde pianisten Vladimir Ashkenazy förberedde en svensk rikskonsertturné. Han skulle spela verk av Beethoven, det var han och producenten överens om. Eftersom turnén var förlagd till Lappland, där utbudet av kvalificerad pianomusik inte var överdrivet stort, föreslog Ashkenazy ett konsertprogram med de välkända Patétique, Månskenssonaten och Appassionata. Det tyckte den esoteriske producenten var alldeles för banalt och propsade i stället på de sällan spelade och inte helt lättillgängliga bagatellerna. Behagsjukt har Rikskonserter aldrig varit.

När jag blev tillfrågad om att skriva den här boken hade jag bakom mig en lång, lös och sporadisk relation med Rikskonserter. I början av sjuttiotalet var jag en intresserad läsare av informationsbulletinen Tonfallet – kanske hade jag hittat den vid en musikfest på Gärdet i Stockholm sommaren 1970, där Rikskonserter spelade sin grå eminensroll. Tre år senare fick jag en artikel publicerad i Tonfallet, men det skulle dröja ytterligare femton år innan jag började skriva regelbundet i Rikskonserters tidskrifter.

Som musikjournalist har jag i artiklar och radioprogram dokumenterat några av Rikskonserters svenska och utländska turnéer. På biståndsmyndigheten Sidas uppdrag sammanställde jag 1995 en samlingsskiva med fältinspelningar, utgiven på Rikskonserters skivbolag Caprice. När jag på Kulturrådets uppdrag i början av 2000-talet utvärderade det statliga fonogramstödet fick jag anledning att fördjupa mig i Rikskonserters historia. I augusti 2005 anlitade utbildnings- och kulturdepartementet mig för att dokumentera en hearing med titeln ”Svenska Rikskonserters roll i musikpolitiken och musiklivet”, där ett femtiotal företrädare för svenskt kultur- och musikliv deltog.

Mina erfarenheter av Rikskonserter har jag alltså i huvudsak gjort som frilansande musikjournalist. Från och till har Rikskonserter varit min uppdragsgivare, men jag har aldrig varit anställd och har under arbetet med den här boken inte känt mig bunden av lojaliteter. Jag har inte blivit ombedd att resa ett monument och det har heller inte varit min avsikt.

Många läsare kommer att sakna viktiga namn, sitt eget och andras. Några kommer att undra över de subjektivt utvalda intervjupersonerna. Jag har under bokarbetets gång fått många goda idéer och uppslag som en snäv tidsram tvingat mig att bortse från.

Boken skrevs under Rikskonserters sista tid, hösten 2010, parallellt med att den återstående personalen avvecklade verksamheten, tömde kontorslokalerna och sorterade dokumenten; en hög till tippen, en till Riksarkivet.

Sedan Kulturutredningen föreslagit institutionens nedläggning var jag en av de 7 115 personer som våren 2010 undertecknade nätuppropet ”Bevara Riks­konser­ter”. Kanske var det fler än jag som tvekade. Jag ville ju inte bevara den självgoda nonchalans jag flera gånger noterat hos företrädare för Rikskonserter. Jag ville inte bevara traditionen att nedvärdera artister. Jag ville inte heller bevara den repertoarmässiga slagsidan i Rikskonserters utbud, efter decenniers prat om bredd och genreneutralitet.

Det har inte alltid varit lätt att älska Rikskonserter. Där fanns en institutionskultur jag ogillade, men ett kulturpolitiskt uppdrag jag sympatiserade med och som behövde fullföljas. Helst hade jag skrivit på för kravet ”Rädda Rikskonserter!”

© Klas Gustafson

(Texten är en förkortad version av bokens inledningskapitel.)

© 2021 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén