Klas Gustafson

Författare & journalist

Hova

Där är kyrkan, där är församlingshuset, nu är jag framme vid torget. Hova är som jag minns det: en överskådlig tätort. Gott om parkeringsplatser, fast det är lördag förmiddag och bara en vecka till midsommar.

Jag har kommit för att söka en Stig Erik Leopold Andersson. Man har sagt mig att han ska finnas här, utanför sitt barndomshem. Mycket riktigt, vid en liten plantering framför torgets blomsterhandel, med en rejäl stenbumling som fundament, tronar bysten av den person han utvecklades till sen han lämnat hemorten: textförfattaren, musikförläggaren och skivbolagsdirektören Stikkan Anderson. Det var artistnamnet han tillägnade sig som spexare i folkparkerna och det skulle han behålla. Knipslugt leende betraktar han Hova från sin utsiktsplats. En spindel har spunnit nät från en lock i nacken, ner till höger axel.

Det är för mycket sagt att jag saknar honom nu, snart tjugo år efter hans död, men jag undrar om han ändå inte blivit förbisedd, hänvisad till en sten på torget i ett litet samhälle på Västergötlands slättland, med spindelväv i håret.

Under 1970-talets första hälft inträffade två rent märkvärdiga händelser i svenskt musikliv: En bred och oberoende folkrörelse uppstod. En popgrupp vann internationell berömmelse. Folkrörelsen kallade sig Den progressiva musikrörelsen, i senare historieskrivning känd som ”proggen”. Gruppen hette Abba.

Två lyckliga tilldragelser, kan tyckas. Vi musiklyssnare borde ha gratulerat oss själva, i stället blev det konflikt. Varken förr eller senare har stämningen varit så hätsk. Musikkriget avspeglade samhällsklimatet. En traditionellt företagsvänlig anda utmanades av en antikapitalistisk, som vuxit sig stark i vänstervinden efter sextiotalets ungdomsuppror och studentrevolt. Kapitalismen var testad, utvärderad och befunnen obrukbar. Vi var många unga som ropade på alternativ.

De politiska motsättningarna var inte unika för vårt land, de fanns i hela Västvärlden. Den bittra striden mellan en etablerad musikbransch och unga kulturaktivister var däremot inhemsk. Den var ideologisk, men blev därtill personlig. Det var en polarisering; jag frestas skriva Polar-isering, för att anspela på Stikkan Andersons skivbolag. Högröstad och kommersiellt framgångsrik kom han att uppfattas som talesman för hela branschen, i synnerhet efter Abbas internationella genombrott, resultatet av hans marknadsföringsmässiga talang.

Abba är döda som fiskkonserver, sjöng Ulf Dageby i Nationalteatern. Benny Andersson avfärdade proggen som en musikalisk härdsmälta. I Stikkan Anderson såg Tommy Körberg själva symbolen för den cyniska spekulationen. Anderson i sin tur skällde proggarna för att vara ömsom kommunister, ömsom nazister: ”Dom är livsfarliga därför att dom är så enkelspåriga i huvudet.” Skivproducenten Bengt Palmers är än i dag bitter på sjuttiotalets ”verklighetsblinda, självgoda, proggmusikälskande vänsterradikaler”.

”Svensk musik har faktiskt sedan 1970-talet levt i slagskuggan av den debatt som fördes då”, skriver musikprofessorn Lars Lilliestam i sin bok ”Rock på svenska” från 2013.

Jag är inte främmande för att musik kan gälla liv och död, men fyrtio år senare undrar jag ändå hur tonen kunde bli så rå. Varför var alla så arga? Jag söker några svar här i Hova.

Stikkan Andersons första bostad kallas numera Gröna huset. Det är torgets mest oansenliga, bara en våning högt, med loft under det brutna taket, byggt 1868. En mild försommardag nästan 150 år senare framstår platsen som en idyll där sagans tant Grön när som helst skulle kunna stiga genom porten och klädd i bahytt och fotsid klänning fälla ut sitt parasoll inför promenaden över det stenlagda småstadstorget. Längs träfasaden hänger amplar med lysande röda pelargoner. Vid entrén står en vackert sliten hästkärra med ett träflak som blomsterhandlarn fyllt med prunkande stäppsalvia och rosenskära. Det har inte alltid varit så rart.

Det samtida fotot på Stig Anderssons barndomshem kunde vara hämtat ur en bluesbiografi från USA:s sydstater: det visar ett ”schack”. I tillbakablickar skulle han själv beskriva hemmet som fyra väggar, ett gistet tak och en kran där kallvattnet frös till is om vintrarna. Det stod på den jordiga bakgården, en enkel utbyggnad i rät vinkel mot Gröna huset, som då hade fasad av sliten puts. I dag rymmer den där bakgården blomsterhandelns trädgårdsmarknad och är fylld av plantor, lerkrukor och spaljéer som ser medfarna ut redan som fabriksnya.

Att Ester Maria Andersson fick en son den 25 januari 1931 framgår av Födelsebok för Länslasarettet i Mariestad församling. Inga förnamn finns antecknade: gossen är odöpt. Fader: okänd. Modern varken gift eller trolovad, änka eller frånskild. Bonddottern Ester Andersson från Lyrestad har inte ens en egen bostadsadress, bara en arbetsplats: Stora Hotellet i Hofva.

Mamma Ester strök och stärkte kläder åt folk som hade råd att betala för hushållstjänster. Strykinrättningen upptog ett rum i huset vid torget, där hon också tog emot kunder som självlärd damfrisörska. Ett rum var hennes sovrum. Stig sov i köket.

Ester Andersson var en outbildad kvinna och ensamstående mor i den internationella lågkonjunktur som skapade massarbetslöshet, fick börser att krascha, företagsimperier att gå omkull och finansmän att skjuta sig för pannan: Den stora depressionen. En sak är säker: Stig Anderssons liv började inte som en schlager.

Han var ännu späd när skotten föll i Ådalen: en arbetskonflikt ledde till att svensk militär öppnade eld mot fredliga demonstranter och dödade fem människor. Händelsen blev en vändpunkt i svensk historia. Året därpå vann Socialdemokraterna riksdagsvalet och skulle därefter sitta i regeringsställning nära nog oavbrutet i 44 år. Arbetsrätten skulle stärkas och sociala reformer införas, men när Stikkan Anderson var barn på trettiotalet var demokratin ung och en arbetare inte mycket värd, än mindre en kvinnlig arbetare och allra minst en ogift kvinnlig arbetare.

Hemmet var kärleksfullt, det gick ingen nöd på honom, men att en uppväxt som fattig oäkting skapar ett socialt ärr är inte svårt att gissa. När kamraterna betalade tio kronor för tandvård behövde Ester Anderssons arma unge bara betala fem. Han var mindre värd, så uppfattade han det. Det är såna tankar som föder skam och alstrar revanschlystnad: ”’En vacker dag ska jag visa dem!’ tänkte jag för mig själv. Och jag visade dem, så småningom …”

Sjuttiotalets kulturvänster lyfte fram arbetarklassen och skildrade slitet och stoltheten. Det var på tiden, det var välment och inte sällan idealistiskt. Det blev en hel del valkiga nävar i måleriet under de där åren. Städerskor och sömmerskor kom till tals i litteraturen. Det satt utsjasade skiftarbetare med termosar och prickigkorvmackor på teaterscenerna. Proletärkepsen lyste som en gloria.

Vi var många unga som vid den tiden klädde ut oss till arbetare, oavsett klassbakgrund. Vi trodde oss väl lura modebranschen genom att köpa slitstarka plagg på Arbetarboden. Det blev naturligtvis bara ett annat mode, men ett som var alternativt. Det var inte ovanligt att välutbildade, vänsterradikala borgarbarn för en tid avvek från den utstakade banan för att göra en tids värnplikt hos det där arbetande folket de läst så mycket om; en självproletarisering som gav smuts under naglarna.

Den omsorg vänstern och musikrörelsen visade arbetarklassen imponerade inte på Stikkan Anderson. Han kände bara förakt för dem som suttit på skolbänken i hela sitt liv, aldrig gjort ett hederligt handtag och bara levt på skattebetalarna: ”Sen går dom ut och säjer sej representera arbetarna. Där sitter inte vettet i vägen i alla fall …”

I fråga om proletär bakgrund var Stikkan Anderson svår att slå. På sjuttiotalet hade han blivit förmögen. Som framgångsrik affärsman skämdes han inte för sitt ursprung, det blev rentav ett alibi för att han ägnade ett yrkesliv åt något så kulturellt misskänt som schlager. Han kunde rent av slå mynt av sin bakgrund: var det någon som ansåg sig kunna ”ge folk vad folk vill ha” var det Stikkan Anderson.

När han inte längre behövde bocka för nöjesarrangörer och krusa musikproducenter, utan själv var den som formulerade villkoren, kunde Stikkan Anderson kosta på sig att odla en underklassigt oborstad stil; framgång och pengar gav honom friheten att bete sig som folk. Om direktör Anderson ville stoppa kniven i munnen, så gjorde han det. ”Och så unnar jag mig sega gubbar så mycket jag vill ha, haha.”

Han var fostrad till sparsamhet och blev omtalad för att uppmana sina anställda att återanvända gemen och skriva på båda sidorna av pappersarken. Utåt kunde fattiggrabben från Hova visa sig rik: klä sig i skräddarsytt, köra Rolls Royce och bo brackigt. Fast riktigt glad fick han ju aldrig vara: det var ett helvete att skrubba swimmingpoolen ren …

Ju större hans förmögenhet och ju pampigare hans bostäder, desto mer talade Stikkan Anderson om sin fattiga uppväxt. ”Det är svårt att inte ha pengar”, sa han till en veckotidningsreporter på besök i Djurgårdsvillans 750 kvadrat, med Picasso, Chagall, Munch och en väldig Carl Larsson på salsväggarna: ”Och det är svårt att ha pengar, också.”

Han föddes som oäkting och slutade som uppkomling. Det var en lång resa.

© Klas Gustafson

(Texten är en förkortad version av biografins första kapitel.)

© 2021 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén