Klas Gustafson

Författare & journalist

Omärkvärdiga Monica

 

Monica Zetterlund var en märkvärdig sångerska och skådespelare, en historie­berättare med absolut närvaro och förmågan att beröra sin publik. De som kände henne säger att hon var omärkvärdig; en vän och kollega som inte gjorde sig till. Monica Zetterlund visste vem hon var: en arbetarunge från ett värmländskt bruks­samhälle.

”Vad tror du pappa skulle ha sagt och mamma med för den delen och farbror Lars inte att förglömma om jag försökt spela diva?” svarade Monica Zetterlund när hon fick frågan varför hon inte kunde uppskatta sin egen insats. Ett hade hon fått lära sig: att inte spela stor och inbilla sig att hon var något. När hon tjugotvå år gammal skulle fara till USA och sjunga jazz för amerikanerna hade mamma Greta bara en förmaning: om det gick henne väl skulle hon inte låta framgången synas i näsan. ”Ja, att hon inte skulle bli så märkvärdig att hon gick med näsan i vädret när hon kom på besök till Hagfors.” Mamma och pappa sa aldrig att de tyckte att hon var bra, jäntan kunde ju bli högfärdig. Hon kunde bli en tåcken fintaling, som förnekade sitt ursprung och övergav sitt modersmål.

Det gjorde Monica aldrig. Någon stor lokalpatriot var hon väl inte, men stolt över sin bakgrund. Hon aktade sig för att sätta nästan i vädret, i synnerhet då hon på äldre dar fick medaljer och andra hedersbetygelser: ”Jag har aldrig någonsin begripit varför jag har fått alla de lov­­ord och utmärkelser jag fått egentligen. Jag tror de lju­ger allihop. Varför ska de behandla mig som om jag var nån från Musikaliska akademin? Jag är fortfarande samma människa – Monica från Hagfors.”

Att Monica Zetterlund växte upp i ett klassamhälle stod skrivet omkring henne. Hagfors var centralort i Uddeholmsbolagets rike. Vid en fors i Uvån hade bolaget anlagt ett järnverk. Mitt i den värmländska skogen röjdes plats för samhället. Åt verkets arbetare byggdes bostäder, kyrka och idrottsplats.

I det öppna landskapet vid Rådasjön, bortom järnverkets smuts och dån, låg samhället där bolaget hade sitt ursprung: Uddeholm. Där ståtade huvudkontoret. Längs sjöstranden låg tjänste­­männens villor. Hit fick den resa som behövde läkarvård, för här fanns sjukstugan. Där föddes Monica, den 20 september 1937.

Vi levde på bolaget

”Pappa var anställd i Uddeholmsbolaget – alla var anställda där. Vi levde på bolaget. An­tingen var man arbetarunge eller herrskapsunge”, berättade hon om sin uppväxt i det rike där disponenten var Gud och överingenjören hans jordiske företrädare.

Bengt Nilsson hade som ung börjat jobba i Hagfors järnverk, som alla andra. En skadad lunga höll på att kosta honom livet, när dottern Monica var tre år och hustrun Greta var havande med andra barnet, Margareta.

Bengt Nilsson klarade sig, men fick sedan hålla tillgodo med enklare sysslor. Under flera år saknade familjen fast bostad, de sista krigsåren trängdes den i ett kök invid disponentbostaden Risbergs herrgård. Greta städade och Bengt skötte eldningen, men hade inte råd att värma upp sitt eget bostadsrum. När ett par av Monicas kusiner flytt över gränsen från det ockuperade Norge och behövde tak över huvudet samsades sex personer i köket.

Känslan av att somna i en varm kökssoffa, omgiven av många människor, försökte Monica sedan alltid återskapa. I hennes egna hem blev köket den självklara samlingsplatsen. Hennes matlagning tog timmar, gästerna blev utsvultna, umgänget var viktigare än måltiden. Mest av allt skydde hon ensamheten.

Pappa Bengt dyrkade dragspelskungen Andrew Walter, tenorsaxofonisterna Coleman Hawkins och Stan Getz var hans husgudar, de fick honom att hulka framför radiogrammo­fonen. Det var där, i pappas knä, Monica mötte jazzen. Den blev deras pakt, närmast helig. Sedan Monica drabbats av Peggy Lee och Ella Fitzgerald log hon överseende åt den sjungande bonden Bertil Boo, mamma Gretas favorit, och så småningom åt Elvis Presley, som de jämnåriga kamraterna vurmade för: ”Jag tyckte det var så förenklat, jag hade gått över den gränsen redan i tioårsåldern.”

Jazz och svart humor

Jazzen förenade Monica och pappa Bengt, liksom envisheten, slagfärdigheten, den svarta humorn och förmågan att undvika alla tråkiga plikter. Diska kunde någon annan göra, till exempel mamma Greta. Hon drog lasset, försörjde familjen, spelade till och med kontrabas i Bengts orkester, när alla musikkunniga män låg inkallade. När kriget var slut fortsatte han att spela dragspel och saxofon, medan Greta städade åt överklassen, knäckte ryggen på torvmossarna och sydde flickornas kläder. ”Mamma vände gamla kostymer och gjorde kappor åt oss. Och så kommer jag ihåg maten: falukorv. När jag själv började laga mat så visste jag inte att man kunde äta något annat än falukorv. Tomater hade vi aldrig råd att köpa, det var en otrolig lyx”, berättade Monica.

Efterkrigstidens välstånd nådde Hagfors, 1950 kunde familjen Nilsson flytta in i en modern lägenhet med rinnande vatten, elspis och kylskåp. Bengt och Greta skulle bo där i resten av sina liv, men att Monica skulle lämna Hagfors var nog ingen djärv gissning, ens då.

I en blå anteckningsbok skrev hon en detaljerad plan för framtiden: Åka till Stockholm, ta teater­lektioner, gå Dramatens elevskola, få filmroller: ”Jag reser över Atlanten till det stora fram­tids­­landet Amerika. Kommer till Hollywood och slår på kort tid igenom och blir världs­berömd filmstjärna.” Bland tonårsflickor i femtiotalets Sverige var en sådan filmstjärnedröm knappast originell, men Monica skulle komma nära att förverkliga den. Åtta år senare skulle hon stå i en studio i Hollywood och framträda för mångmiljonpublik i ett av USA:s popu­läraste teveprogram.

vokalist hos pappa

Som fjortonåring blev Monica vokalist i pappas orkester, det var både billigt och bra för kapellmästaren. Bengt Nilsson var en sträng lärare. Förmaningen till Monica kan tolkas som ett utslag av drastisk humor, men det fanns allvar i botten: ”Sjonger du en fel ton så slôr jag ihjäl dig”. Scenskräcken blev värre med åren, Monica tyckte aldrig att hon kunde motsvara förväntningarna.

Hon var duktig i skolan, men diskussionen om hon skulle gå vidare till gymnasiet kom av sig redan sommaren efter realexamen: Monica var med barn. Sjutton år gammal födde hon Eva-Lena, gifte sig med fadern och fick ett nytt efternamn: Zetterlund. I ett halvår jobbade också hon på järnverket, som kontorsbiträde, sedan blev hon telefonist i trygga statliga Televerket.

Att hon blev upptäckt som sångerska och fick erbjudanden om att sjunga på estrader som var större än folkparkerna och bygdegårdarna längs Klarälvdalens berodde enbart på tur, skulle Monica alltid säga. I själva verket hade hon mycket målmedvetet byggt upp en sångkarriär vid sidan av telefonistjobbet. Hon sjöng sig från Hagfors till Munkfors till Karl­stad innan hon blev professionell vokalist i Köpenhamn. Hon visste vad hon ville, säger de som kände henne då.

Jazzen blev hennes biljett bort från bruksorten. Uddeholmsbolagets rälsbuss tog henne från Hagfors, en järnvilja hade hon i bagaget. När Monica våren 1958 blev omskriven som voka­list i Arne Domnérus Nalenorkester var hon okänd i Stockholm, men hon var ingen ny­komling. Utan sin bakgrund hade hon inte kunnat hävda sig inför den stränge orkesterledaren och de dryga musikerna. Monica blev en av grabbarna i bandet.

Till hemstaden återvände hon ofta. Det var inte Hagfors i sig som drog, det var föräldrarna och systern och den stora släkten. Och skogen. Helst åkte Monica till torpet som Bengt och Greta hyrde av Uddeholmsbolaget och hon svor osande eder över kalhyggena.

cha-cha med Marlon Brando

Inte satte hon näsan i vädret, men visst blev hon fjärmad från gamla vänner: ”Jag möter människor som jag känt sedan barnsben, men där finns inte längre den gamla förtroligheten kvar. En del hälsar på ett sätt som nästan verkar underdånigt. Det är otäckt …”. Ja, vad skvallrar man om med flickorna i växeln när man själv har dansat cha-cha med Marlon Brando i Paris, varit i USA och blivit erbjuden att vika ut sig i Playboy, druckit champagne i logen hos Sammy Davis jr och fått ett fräckt förslag av Miles Davis? När man legat på topplistan med Sakta vi gå genom stan och sjungit Sveriges bidrag i Eurovisionsfestivalen? När man är primadonna hos Hasse och Tage, gör succé med Povel Ramel, spelar skjortan av Max von Sydow och Liv Ullmann i Utvandrarna och blir hela Sveriges älsklingspiga i teves Söderkåkar?

Det blev en märkvärdig karriär, värd att vara mallig över. En enastående röst och en skådespelartalang utöver det vanliga ledde långt, men det var hennes omärkvärdiga sätt som gjorde Monica Zetterlund älskad och som nu gör henne saknad. Hon klarade det mesta och gjorde ingen hemlighet av sina tillkortakommanden. Att det blev för mycket sprit och för lite för­äldraskap plågade henne.

Värderingarna från uppväxten gick aldrig ur. Hon reagerade starkt när det gjordes skillnad på folk och folk. Hon satte den amerikanska framgången på spel när hennes svarta trio diskrimi­nerades, den antirasistiska Svartvit calypso hade hon på repertoaren i trettiofem år. Hon turnerade med Tage Erlander i valrörelsen 1968 och med Olof Palme 1985, läste mycket, var allmänbildad och samhällsintresserad. Ändå sa hon: ”Jag kan ingen politik, har aldrig satt mig in i det. Men mina sympatier ligger hos arbetar­klassen. Det har de alltid gjort.”

© Klas Gustafson

(Tidigare publicerad i Dagens Arbete, 2009)

© 2024 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén