Klas Gustafson

Författare & journalist

Palme-erans bard

Han tänkte bli journalist, tillfälligheterna gjorde honom till sångdiktare. Han hade reportens blick: återgav verkliga händelser och porträtterade människor han mött. Tillfrågad om han styrdes av fantasi eller verklighet, svarade Cornelis: ”I den mån visorna skildrar ett händelseförlopp, har de reell bakgrund. Kompisarna ville ju veta vad man sjöng om.”

Även om han inte var en poet med huvudet bland molnen har hans sångdiktning inte nödvändigtvis dokumentära anspråk. Han var rotad i sin tid och sin miljö, utgick från det förnimbara, men med diktarens rätt tog han sig också poetiska friheter.

Cornelis kunde nog se den vackra Saskia gå mellan ölkaféets bord, men interiören från hennes sovalkov och väckarklockans tidiga signal skildrar snarast historiens möjliga fortsättning. Han mönstrade mycket riktigt av i Narvik en svinkall vinterdag, men Santos, Panama och S:t Louis besökte den unge sjömannen Cornelis inte; betrakta det som en alternativ sanning. ”Jag sjunger om verkligheten så som jag ser och upplever den”, sa han.

Diktarens uppdrag hade Evert Taube formulerat 1946 i den programmatiska Så talade Rönnerdahl: ”Är du poet så gyckla ej med orden / men bruka folkligt språk i dina dikter! / Det språk som talas man och man emellan / skall du ge konstens prägel i din sång.”

Utmaningen var enligt Taube att skriva tillgängligt och fattbart, och samtidigt berika och förnya själva språket: ”Den uppgiften är svår. Att dikta konstlat / och obegripligt kräver mindre möda / och varken snille eller smak dessutom – / men ack, hur många dikta inte så!”

Förebilderna var bibliska berättelser, epos, sägner, sagor och sånger som återgivits genom tiderna: ”Det är den sanna diktens kännemärken / att den är språkligt klar och lätt att minnas, / hur djupt dess tanke än i grunden syftar, / i bilden, formen, är den alltid klar.”

Det där kunde Cornelis skriva under på, intill minsta skiljetecken. Jag antar att han hade tagit del av Taubes anvisningar, i alla händelser följde han dem efter förmåga. Han fann tidigt sina motiv och sitt uttryck, där sirlig ålderdomlighet samsas med slang.

Jag har länge misstänkt att den där drastiska föreningen av höglitterära vändningar och vardagliga uttryck var en följd av att den trettonårige holländaren på egen hand lärde sig det nya språket så rasande snabbt: efter bara tio månader i Sverige kunde Cornelis obehindrat uttrycka sig på svenska i både tal och skrift. Hade han verkligen hunnit tillägna sig skillnaden mellan högt och lågt i språket? Säkert hade han det! Med sitt goda språköra kunde han både uppfatta och uppskatta effekten: ”Törhända ni jagar standard? / Ja, jäklar vilket skämt!”

En språklig förebild fann han i diktaren Nils Ferlin, det är uppenbart. Kanske tog Cornelis också intryck av Gustaf Lindblom? Han kallades Topsy och styrde på femtiotalet enväldigt danspalatset Nalen på Regeringsgatan 74 i Stockholm, den svenska jazzens inofficiella nationalscen. Jazzdiggaren Cornelis var där och säkert läste han dagspressens Nalen-annonser, där Topsy Lindblom briljerade som språkmedveten nydanare, med egen satsbyggnad och ljudhärmande stavning. Denna stilblandningarnas mästare förenade gamla verbformer med uttryck direkt från gatan. Så kunde man alltså göra!

I början av november 1950 kom Cornelis tillsammans med sin familj från Nederländerna till Sverige. Några dagar efter ankomsten började han sjunde klass i Träkvista folkskola på Ekerö. I slöjden snickrade han ett bokställ. Se det symboliskt: han var en läsande människa. Agnar Mykles beskrivning av romangestalten Ask Burlefot i Sången om den röda rubinen kunde gälla Cornelis: ”Han läste böcker som en häst äter havre, men mycket mindre systematiskt.” Under ett liv med ständiga uppbrott kunde han inte skapa en egen boksamling. Cornelis använde folkbiblioteken, till dess han fick råd att gå till bokhandeln. Det blev några kassar inför varje turné. De utlästa böckerna gav han bort. Nu står de hemma hos gamla vänner, kärlekspartner och turnéchaufförer.

Naturligtvis har författarna lämnat spår i sångerna. ”Jag gillar att förmedla mina läsupplevelser och att göra enkla, litterära visor”, sa Cornelis. Ferlin gör sig ofta påmind, och här och där även andra favoriter från skilda tider: Catullus, Sandemose, Ekelöf, Villon, Hemingway, Lucidor, Baudelaire, Fröding. Bellman, förstås. Och Taube. Och de gamla balladerna. Och de slitstarka sagorna.

Att han gjorde en språkvårdande insats var Cornelis förvissad om. Under en period funderade han allvarligt på att bli lärare, ansökte och blev antagen vid en utbildning: ”Jag sökte med en ambition att lära ungarna upptäcka ordet”, berättade han. Planerna fullföljdes aldrig.

Cornelis må ha varit sagoberättare och balladsångare i medeltida mening och samtidigt så väl  förankrad i sin samtid. Han var Palme-erans bard; Olof Palmes tid som framträdande politiker sammanfaller på året när med Cornelis artistkarriär. Händelser och strömningar från ett kvarts sekel flyter genom sångproduktionen: kapprustning, statusjakt, Vietnamkrig, gruvarbetarstrejk, fångrevolt, almstrid, knarkepidemi, åsiktskontroll, datorisering, nyliberalism. ”Han hade alltid något på gång, han köpte tidningar och läste, blev förbannad, började tänka och skriva. Hörde på radio. Han var alltid på bettet”, säger basisten och mångårige turnékamraten Ove Gustafsson.

”Som visartist vill man ju gärna se sig själv som något av en samtidskrönikör. Inte som nån jäkla pausunderhållare eller parentes”, sa Cornelis själv i slutet av sitt liv. Han förstod ju att Hönan Agda knappast skulle bli hyllad som kulturgärning och kunde känna sig som sin egen framgångs fånge.

Cornelis tyckte om att ha pengar på fickan, men föraktade rikedom. I detta som i så mycket annat liknade han sin litteräre förebild, Nils Ferlin.

På 1930-talet hade den unge poeten Olof Lagercrantz lärt känna Ferlin. Som erkänd diktare distanserar han sig tio år senare från sin forne vän. Ferlin hade blivit en dömande kverulant, konstaterade Lagercrantz: ”Den som lyckas, som blir rik, som blir berömd blir därmed också en skurk och en bedragare. […] En slusk är en fin karl. Det kan man se på kläderna, tycks han mena. En välklädd däremot en bedragare.”

Också Cornelis misstrodde all yttre glans. Säkert hade aristokraten Lagercrantz även funnit vissa delar av hans sällskap just så ohyggligt som det han den gången såg i Ferlins närhet: ”Hans umgänge består till största delen av halvkriminella element.”

Rikedomen skänkte inte frihet, i stället isolerade den Cornelis från allt det som gav honom konstnärlig näring. Pengar erbjöd honom blott friheten att slösa. Han ville leva borgerligt, men visste att i den stund han satte sig tillrätta i en Bruno Mathsson-fåtölj skulle han vara död som diktare. Med svek, flykt och förnekelse straffade Cornelis ständigt ut sig från den välordnade vardagen. Han idealiserade friheten hos dem som av vilja eller nödtvång levde utanför den påbjudna samhällsnormen; de må ha varit romer eller fria konstnärer, förbrytare eller missbrukare. Eller musiker stadda på ständig turné. Fredrik Åkare finner friheten först när han mist familj, hem och försörjning. Lasse Liten betalar friheten med sitt liv. Nyckelorden i den blues som var Cornelis Vreeswijks liv finns i hans tolkning av Me and Bobby McGee: Frihet kostar allt du har min vän.

Från den dikt som sånär hade kostat Lasse Lucidor friheten lånade Cornelis titeln: ”Giljarens kval”. På fyra koncentrerade rader sammanfattar han där sin längtan efter frid och tvånget att ständigt skynda vidare:

Jag önskar bli ett klot: att vara
sluten är min högsta önskan.
Men jag har en mara på ryggen
och ett spjut i min nacke.

© Klas Gustafson

(Texten är en förkortade version av bokens inledningskapitel.)

© 2021 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén