Namnlös sida

Journalisten som blev biograf

Efter trettio år som frilansande journalist kom jag ut med min första bok 2003. Eftersom jag under årens lopp helst skrivit om kultur i allmänhet och musik i synnerhet låg ämnet inte långt borta. Det blev en livsteckning av diktaren, sångtextförfattaren, radio- och tevepersonligheten Beppe Wolgers.

Bokarbetet var en alltigenom positiv erfarenhet. Till skillnad från tidningsjournalistikens snabba kast kunde jag ägna lång tid åt ett och samma ämne. Jag intervjuade intressanta personer, nosade fram information i arkiv och bibliotek och knöt goda kontakter. Boken blev uppskattad och jag fortsatte på den inslagna vägen.

Sedan dess har jag skrivit böcker om Cornelis Vreeswijk (två stycken!), Tage Danielsson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman och Per Oscarsson. Gemensamt för mina sex huvudpersoner är att de valde att ägna sin begåvning och sitt kunnande åt något så trivialt som underhållning. De satte sin prägel på 1960-talet och gjorde decenniet till en guldålder för svenskt nöjesliv. Den sammanföll med min tonårstid och de här personerna (och ytterligare några) har inte bara roat mig, de har också präglat min bild av Sverige och världen. Att beskriva deras liv och karriärer i seriösa och initierade biografier är mitt sätt att säga ”Tack för senast!”

Jag har alltså blivit biograf, vilket inte har något att göra med att alla de porträtterade personerna haft filmroller. En biograf är enligt Nationalencyklopedin ”person som beskriver någon (känd) persons liv och verksamhet (vanligen med vissa anspråk på fullständighet och sanningsenlighet)”. Det är det som är mitt jobb.

Så här skrev Erik Bergqvist när han recenserade Gösta Ekman-biografin i Svenska Dagbladet , 2010-09-14:

"Man kan säga att journalisten Klas Gustafson skriver på en enda lång bok om den svenska efterkrigstidens underhållning, utifrån dess fixstjärnor. Hittills har det blivit biografier om Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson, Beppe Wolgers och Monica Zetterlund, allt inom spannet av sju år. Det finns ett maniskt drag i det hela, möjligen är det också terapeutiskt. Gustafson är född 1950, kanske söker han genom sina inkännande men relativt okomplicerade porträtt bärga något sammanhängande både av sin egen uppväxt och – vilket böckernas publika framgång visar – ett försvunnet men ännu livligt ihågkommet och kanske saknat Sverige."

Hösten 2010 fick jag Stims skriftställarstipendium, med följande motivering:

”Klas Gustafson har under många år verkat som journalist och musikskribent, framförallt i visans och folkmusikens tjänst. Det senaste decenniet har hans verksamhet präglats av produktivitet i större format, då han i bokform porträtterat svenska ikoner som Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk och Monica Zetterlund. Gustafson besitter gedigen kunskap, har ett stort engagemang för det han behandlar och genom att skickligt nyttja röster från förr gjuter han liv i historien. Med perspektivrika bilder låter han läsaren lära känna några av det svenska musik- och kulturlivets viktigaste och mest mytomspunna individer.”

Stim betyder Sveriges tonsättares internationella musikbyrå och är musikupphovsmännens organisation. Stims skriftställarstipendium belönar större skriftliga insatser i bokform om svenska upphovsmän. Stipendiet kan inte sökas och delas ut bara de år då Stims styrelse har funnit en lämplig kandidat. Stipendiet delades ut vid Stim Music Expo på Rival i Stockholm den 18 oktober 2010.
Titta på en bild från överlämnandet.