Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 1990-02-25.
Charlie Gillett skrev grundboken i rockens historia. ”The sound of the city. The rise of rock and roll” kom ut 1970. Det lystna, fräcka, spännande som rocken stod för då hör han nu i afrikansk musik.
På planet till London börjar jag för andra gången läsa ”The sound of the city”. När den skrevs hade författaren Charlie Gillett knappast träffat en enda levande musiker eller skivproducent. När han flera år senare reviderade och utökade boken hade han inte bara mött rockmusikens pionjärer, han var dessutom själv inblandad i musikindustrin, med eget skivbolag och eget radioprogram.
På väg in till stan från flygplatsen tar jag in hans program i Capital Radio. Det borde vara ett av dessa rocken-var-bättre-förr-program, men ”A world of difference” är i stället en upptäcktsresa i musik från hela världen, inte minst afrikansk.
Charlie Gillett och ett par av hans radiokolleger, tidskriften Folk Roots, kulturstiftelsen Womad och musikcentret Sterns har givit den afrikanska musiken ett utrymme i brittiska medier som knappast motsvarar publikintresset – ännu.
Också i efterkrigstidens USA var svart musik länge en subkulturell företeelse som efter hand, och inte utan motstånd, bröt igenom till den vita medelklassen.1950-talets rock’n’roll må ha varit subversiv och omvälvande för sina tidiga fans, men den har skapat en armé av musiklyssnare som älskar att älta sin tonårstid. Charlie Gillett var själv nära att bli sådan, bekänner han när jag söker upp honom i hans anspråkslösa skivbolagskontor i invandrarstadsdelen Brixton. Som tonåring lyssnade han på radiosändningar från American Forces Network. Där medverkade Alan Freed, diskjockeyn som enligt legenden myntade begreppet rock’n’roll.
”Jag sökte bland radiovågorna efter något annat än det som låg på de engelska topplistorna. Little Richard och Gene Vincent var annorlunda! ’Tutti Frutti’ och ’Be-bop-a-lula’ var de märkligaste ljud jag hört! Samma känsla kan jag få nu när jag hör Mory Kante eller någon sydafrikansk skiva. Att jag inte förstår orden betyder inget.”
Lysten och fräck
Nej, ”Tutti Frutti” blev ju knappast en hit på grund av textens budskap; ”a-wop bop-alu-bop, a-wop bam boom”. Det berodde snarare på det uttryck musiken förmedlade, att den var lysten och fräck.
”Rock’n’roll utvecklades i vissa amerikanska städer, oberoende av varandra. På varje plats hade musiken sin speciella karaktär, som speglade musikernas etniska bakgrund”, säger han och nämner Memphis, Chicago och New Orleans som exempel.
Från och med 1970-talet var rocken i USA knappast längre regional musik. Inspelningstekniken gjorde det möjligt att spela in en del av musikbakgrunden i en studio, göra kompletterande inspelningar någon annanstans, spela in sången på en tredje plats och sammanfoga delarna på en fjärde.
Den moderna afrikanska musiken har ännu hörbar hemvist, den är möjlig att nåla fast på kartan. Det finns en gemensam identitet som gör det meningsfullt att använda begreppet ”afrikansk musik”, men också regionala motsvarigheter till femtiotalsrockens Memphis, Chicago och New Orleans.
Från Zaïre och Kamerun kommer en luftig och tillgänglig dansmusik med tydliga latinamerikanska drag. I södra Afrika paras ofta tung baktakt med upprymd entusiasm i en populärmusik påverkad av nordamerikansk jazz och rhythm-and-blues. I Västafrika, främst Senegal och Mali, skapas musik med subtila rytmmönster som bygger på svart afrikansk tradition.
Danslystna fransmän har tagit till sig soukous från Zaïre. Sydafrikansk mbaquanga har hittat hem i USA. Den mångbottnade musiken från Västafrika har fått en lyssnande publik i England.
Utländska förebilder
Länge härmade Afrikas populärmusiken bara utländska förebilder för att tillfredsställa de lokala kolonialherrarnas smak och för att den egna traditionen nedvärderades. Den politiska självständigheten innebar på många håll i Afrika kulturell nationalism och statligt stöd till landets artister.
”Många av oss har lärt sig dansa rumba eller cha-cha, ett rocka eller twista och till och med danska vals och foxtrot. Men hur många bland oss kan dansa eller har ens hört talas om gombe suga, mangala, nyang’ummi, kiduo eller lele mama?” var en tidstypisk fråga från Tanzanias president Julius Nyerere till den unga nationens administratörer i början av sextiotalet.
Resultatet av Afrikas kulturrevolution har blivit en livaktig musikalisk förening av gammalt och nytt, inhemskt och utländskt. Det är också först sedan afrikansk musik fått denna särprägel som den blivit intressant för en musikpublik utanför Afrika.
Att Roxette och Europe kommer från Sverige må vara en kuriositet i den internationella musikbranschen, men ingen räknar med att gruppernas musik ska bygga på lokala traditioner från Halmstad och Upplands Väsby.
Autenticitet som dygd
Den som söker sig till Salif Keita, Mory Kante eller Youssou N’Dour gör det däremot just för att de låter annorlunda. Afrikanska artister förväntas presentera äkta vara. Autenticitet är en dygd – för afrikaner. Några exempel:
Just när senegalesiske sångaren Baaba Maal satsade på en karriär med stor och elförstärkt orkester plockade ett engelskt skivbolag upp några av hans äldre, akustiska inspelningar och gav ut dem på skiva. Den blev så framgångsrik att Baaba Maal fick lov att lägga in en akustisk avdelning i sina konserter i Europa.
Gruppen Bhundu Boys från Zimbabwe slog i England, spelade in en skiva i en engelsk 16-kanalsstudio och fick kritik för att låta alltför utslätad. Sin nya skiva har gruppen spelat in under primitivare förhållanden hemma i Harare.
Den västafrikanske koraspelaren Mory Kante ville göra gängse europeisk dansmusik, men övertalades av sin engelska skivproducent att behålla en afrikansk ton. Hans klatschiga version av en traditionell sång, ”Yé ké yé ké”, blev en stor hit i Europa.
Afrikanska musiker verkar ta den västerländska konflikten mellan modern och traditionell musik med upphöjt lugn. ”Musiken tycks leva tryggare i Afrika än i vår del av världen”, konstaterar Charlie Gillett. ”Det finns en frihet att improvisera och – kanske omedvetet – ta till sig impulser från många andra håll. Den traditionella brittiska folkmusikern struntar – medvetet – i allt annat än sin egen musik.”
Den afrikanska populärmusikens korsning av dagsfärsk musikteknologi och urgamla traditioner är träffande ljudillustrationer till livet i de snabbt växande afrikanska städerna – ett ”sound of the city”.
”Det som intresserar mig är landsbygdsfolk som kommer till stan. Det är vad som hände i Memphis, och det är vad som händer i Afrika i dag. Det finns en enkelhet och oskuldsfullhet kring musiken som tycks få ett kraftfullt uttryck när folk hamnar i en ny omgivning”, säger Charlie Gillett. ”Bortsett från allt annat tycks staden som erfarenhet – förvirringen, rädslan, smärtan – främja bra musik.”
Internationellt genombrott
Det är inte första gången afrikansk populärmusik spåtts ett internationellt genombrott. Senast handlade det om nigeriansk juju-musik. Trots att Afrikas musikliv inte saknar personligheter, har det inte fått det affischnamn det behöver.
Sångaren Youssou N’Dour har mycket som talar för sig – utseende, talang och engelskt skivkontrakt. Kan han bli den afrikanska musikens Elvis Presley?
Charlie Gillett värjer sig inför parallellen: ”Hemma i Senegal är Youssou lika stor som Elvis någonsin var i USA. Youssou är snarare den afrikanska musikens Miles Davis. De har samma lust till förnyelse. De utmanar ständigt sin publik.”
”Youssou N’Dours skiva ’Immigres’ från 1984 är lysande. Men jag vill inte att han ska göra samma musik om och om igen. Gene Vincent slutade mycket snart att överraska. Av Youssou N’Dour kan jag ännu vänta mig vad som helst.”
I sin bok beskriver Charlie Gillett året 1956 som rock’n’rollens bästa tid. Då fanns varken marknadsundersökningar som visade vad publiken vill ha eller framgångsrika artister att imitera. Kanske är det just nu den afrikanska musikens 1956, föreslår jag. Men Charlie Gillett slår ifrån sig än en gång:
Nu pratar vi om något som befinner sig på en helt annat nivå. Jag väntar mig inte att afrikansk musik ska ”ta över” på samma sätt som rock’n’roll gjorde. Engelsktalande publik är som bekant inte särskilt välvilligt inställda till folk från andra kulturer som sjunger på främmande språk. Det kommer att vara en ständig begränsning.
Däremot menar han att 3, 4 procent av skivmarknaden kan vara tillräckligt för att ge ut skivor med afrikansk musik och skapa intresse kring artisterna:
Mycket av den musik som skapas i inspelningsstudior, med trummaskiner och sequensers, går inte särskilt bra att överföra till scenen. Det är helt enkelt inget kul att titta på artister när de trycker på knapparna till sina elektroniska instrument. Den afrikanska musiken är fortfarande grundläggande, levande musik som skapas i ögonblicket, av musiker som spelar tillsammans.
Kanske är det så att intresset för den afrikanska musiken representerar en större nostalgi än rockmusikens gamla vanliga. Tänk om Afrika står för en obotligare längtan åter till musikens rot. Inte bara geografiskt, utan också till ett annat förhållningssätt. Till det all folklig musik en gång varit.
© Klas Gustafson
Charlie Gillett 1942–2010