Muntra melodier spetsade med cyanid

Satirikern Tom Lehrer tänjde gränserna för vad som var möjligt att framföra offentligt i USA. Någon bred publik fick han inte, men en skara hängivna lyssnare.

Går det att uppskatta en artist som med oförställd förtjusning skildrar nekrofili och kannibalism? En som lika entusiastiskt besjunger masochism, könssjukdomar och pornografi? Ja, det går fint! Tom Lehrer kunde till och med framstå som sympatisk, rentav älskvärd.

Med sin drastiska humor har låtskrivaren, sångaren och pianisten Lehrer i mer än sjuttio år roat en hängiven men begränsad beundrarskara. Nåja, en och en halv miljon skivor lär ha sålts och några miljoner strömningar på Spotify noterats, men man kan nog tala om en kult kring honom, idag möjligen reducerad till en sekt, eftersom han överlevde de flesta av sina fans. Sommaren 2025 dog han, 97 år gammal.

I 1950-talets USA var Lehrer en av dem som tänjde gränserna för vad som var möjligt att framföra offentligt. Där fanns också Harvey Kurtzman och hans tidskrift Mad, liksom stand-up comedians som Lenny Bruce och Mort Sahl. De buntades gärna ihop som ”sicknicks”, den sjuka humorns motsvarighet till jazzens beatnics och folkmusikklubbarnas folknics, men utgjorde ingen enad front mot bigotteriet. De bidrog var och en på sin kant till ett mindre trångsynt kulturliv.

Duktig men lat

Thomas Andrew Lehrer föddes 1928 i en judisk familj i New York Citys välbärgade Upper East Side där han som barn fick pianolektioner, hade teatergatan Broadway inom räckhåll och sattes i en dyr skola som ledde direkt till Harvard-universitetet. Dit kom Tom Lehrer som fjortonåring, efter att ha hoppat över några klasser, ”så jag antar att jag var något av ett underbarn”. Han hade tänkt sig att läsa engelska eller kemi, men det blev matematik, eftersom kraven framstod som rimligare. Han beskrev sig själv som duktig men lat.

Som nittonåring tog Lehrer sin mastersexamen men professorstiteln erövrade han inte, fast det ofta påstås i artiklar om honom. Han kallade sig heller inte matematiker, men undervisade i matematik ända upp i sjuttioårsåldern.

I universitetsmiljön blommade Lehrers skruvade humor, som skribent i studentkårens tidning och som danskvällarnas pausunderhållare. En tidig sång är ”The elements”, där låttexten, framförd i vansinnestempo till en gammal operettmelodi, radar upp det periodiska systemets samtliga då kända grundämnen: ”There’s antimony, arsenic, aluminum, selenium …”

Hans specialitet blev att till muntra melodier sjunga texter spetsade med cyanid. ”I hold your hand in mine” är den smäktande kärlekssång styckmördaren riktar till sitt offer. I ”The hunting song” summerar en stolt skytt dagens troféer: två viltvårdare, sju jägare och en ko. I en hyllningssång till våren kommer cyaniden bokstavligen till användning för att förgifta parkens duvor – samt en och annan ekorre: ”Poisoning pigeons in the park”.

Ryktet spreds

Ryktet om den originella låtskrivaren spreds utanför universitetet och han fick fler spelningar, men trött på att upprepa samma program kväll efter kväll väcktes idén att spela in en skiva. Att grammofonskivor med bräcklig shellack ersattes av oöm vinyl skapade en marknad för privata studior, där amatörer kunde göra egna skivproduktioner.

Med ett piano, en mikrofon och en ljudtekniker spelades ”Songs by Tom Lehrer” in i en sådan studio, Trans-Radio i Boston, i januari 1953. Han skrev konvoluttexten och hustrun till en god vän ritade omslagsbilden efter hans anvisningar: en frackklädd Lehrer ses sitta vid en klaviatur, med horn på hjässan och djävulssvans där bak, omgiven av helveteseldens lågor.

Lyckades han sälja 300 skivor skulle satsningen gå jämt ut. I hastigt mod ökade han upplagan till 400. De sålde slut på en månad, i huvudsak på universitetet. Förtjänsten investerades i nya upplagor.

När Tom Lehrer återvände till Harvard efter två år i armén hade skivan nått ut i undergroundkretsar. ”Mina sånger spred sig långsamt”, förklarade han senare, ”som herpes, snarare än som ebola.” Den morbida humorn gjorde honom omöjlig som radio- och TV-artist, men när konserthus och nattklubbar erbjöd honom en årslön för en veckas jobb var det lätt att tacka ja.

År 1959 spelade Lehrer in två skivor med samma låtar i olika versioner. Det var dels ”More of Tom Lehrer”, en professionell studioinspelning med flotta orkesterarrangemang, dels konsertupptagningen ”An evening wasted with Tom Lehrer”, med eget pianokomp, talade introduktioner och – inte minst – publikens häpna reaktioner.

År 1965 blev ”That was the year that was” hans sista skiva med nya sånger, ursprungligen skrivna till USA-versionen av en brittisk komediserie. Först då ansågs tevepubliken vara mogen för Tom Lehrer-låtar, fast i programmen var det inte han själv som sjöng dem.

”Jag tror att jag skrev 37 låtar på 20 år, och det är inte precis ett heltidsjobb”, sa han. ”Då och då skrev jag något, och då och då gjorde jag det inte. Det senare hände oftare än det förra.” Hans berömmelse vilar på dessa 37 låtar, dokumenterade på tre lp-album, varav det senaste gavs ut för 60 år sedan. Hans alster samlades i en sångbok med titeln ”Too many songs by Tom Lehrer”.

Ständigt aktuella teman

När musikalen ”Tomfoolery”, byggd på Lehrers sånger, sattes upp i London 1980 krävdes inga stora förändringar för att göra texterna begripliga för en ny publik. Hans teman – sex, religion, rasism, krig och miljöförstöring – är ständigt aktuella. Nu som då löser USA internationella konflikter med militära medel, som i Lehrers ”Send the Marines”. Några sånger har blivit mer brännande med åren, som den om gentlemannen som om kvällarna strövar runt och sprider glädje i kvarteren. ”The old dope peddler” kom till i en tid när droger ännu inte blivit ett akut samhällsproblem.

Lehrer var inte ute efter applåder, målet var att få publiken att skratta. ”Om publiken applåderar så visar de bara att de håller med mig”, sa han. I ”The folk song army” ironiserar Lehrer över de samtida protestsångare som bara sökte bekräftelse: ”Vi hatar fattigdom, krig och orättvisor, till skillnad från er, era töntar.” Politiskt beskrev han sig som liberal. ”En av de sista.”

Han var en suverän ironiker, språklig ekvilibrist, god sångare och sin egen bästa ackompanjatör. På scenen hade han timing, pondus och charm, men var själv inte road av artistlivet. ”Det krävs mer än förmågan att göra det”, sa han. ”Man måste ha lusten.”

Redan 1960 slutade han turnera i USA och gjorde därefter bara sporadiska framträdanden i andra länder; ”en vecka om året står jag ut, det är ett sätt att se världen”. Norge och Danmark fick besök hösten 1967 och i den liveinspelning från dansk tv som finns på nätet visar Lehrer i sitt esse.

Han framträdde aldrig i Sverige, men har ändå påverkat vårt lands nöjesliv. Lehrers namn dök upp i svensk press i slutet av femtiotalet då han också tillägnades ett program på kabaretkrogen Tegnér i Stockholm. På sextiotalet fick hans skivor svensk distribution och spelades flitigt på studentfester i Stockholm, där Robban Broberg på Konstfackskolan och Cornelis Vreeswijk på Socialinstitutet tillhörde dem som tog intryck. Beppe Wolgers gjorde ”The Irish ballad” till ”Irländsk vaggvisa”, som Monica Nielsen sjöng med stor emfas.

Det mest ambitiösa försöket att introducera Lehrer för svensk publik är LP:n ”I Tom Lehrers vackra värld” från 1967. Per-Anders Boquists följsamma översättningar hade fått tummen upp av Lehrer och skådespelaren Lars Ekborg framförde dem övertygande till pianisten Leif Asps kongeniala ackompanjemang.

Värnade privatlivet

”Jag hoppade av i tid”, konstaterade Lehrer på åttiotalet, då han sedan länge återvänt till matematiken. Sådant han en gång tyckte var komiskt skrämde honom nu. Med Vietnamkriget förändrades allt, menade han. ”Alla blev allvarliga.”

Med besökande reportrar talade den åldrade Lehrer gärna om sin korta artistbana, men framträdde inte i tv; han ville bli ihågkommen men inte igenkänd. Sitt privatliv värnade han. Av allt att döma var han ungkarl livet ut.

Till skillnad från många yngre artistkolleger sålde Lehrer inte sin låtkatalog till högstbjudande. I stället gjorde han alla sina sångtexter, noter och inspelningar fritt tillgängliga på tomlehrersongs.com, men bifogade en brasklapp: ”Den här webbplatsen kommer att stängas av inom en inte alltför avlägsen framtid, så om du vill ladda ner något, vänta inte för länge.”

Ryktet om Tom Lehrers död spreds regelbundet och han sparade alla klipp om sitt eget frånfälle. En av hans mest spelade sånger är ”We will all go together when we go”. Framförd i sprittande marschtakt förutspår den att vårt gemensamma öde är att friteras i hettan efter atombomben. Nu har Tom Lehrer gjort som han brukade: hoppat av i tid.