En kortare version publicerad i Svenska Dagbladet 2024-09-27.
En brittisk litteraturprofessor och Shakespeareforskare kallar Taylor Swift en litterär gigant. Svenska Dagbladets kulturchef ser i Bruce Springsteens texter ett släktskap med Nobelpristagaren Tomas Tranströmers. Populärkulturen är alltså inte bara populär, den har också blivit kulturell.
Popens väg till kulturell status har varit lång. Den 16 september 1957 kan vara en möjligt startpunkt – dagen då John Lennon antogs till en konstskola.
Att som sextonåring lämna högstadiet utan godkänt betyg i ett enda ämne betydde usla framtidsutsikter i industristaden Liverpool: arbetslöshet, kriminalitet eller – värst av allt – ett skitjobb. Det visade sig finnas ett kaninhål för unge John, likt det som förde Alice till Underlandet: han antogs som elev vid Liverpool college of art. Det var kanske inte ett underland, men väl en läroanstalt helt olik dem han vantrivts i under tolv långa läsår.
Art colleges var en unikt brittisk företeelse; statliga gymnasieskolor med hundraåriga anor som under efterkrigstiden tonade ner de klassiska konstidealen för att i stället sätta praktik före teori och uppmuntra elevernas individuella uttryck. Kreativa och konstnärligt begåvade ungdomar antogs, även om deras studieresultat var skrala – det var bättre att ha dem under uppsikt inne i lektionssalarna än rännande ute på gatan.
I Liverpool college of art förväntades John Lennon varken vara ”vanlig” eller ”bli något”. Eleverna sorterades inte efter kön och socialgrupp och de klädde sig som de ville, utan skoluniform. Rökning var tillåten i klassrummen och lunchrasten kunde tillbringas på puben, ofta i sällskap med lärare. I skolan fanns plats för umgänge, replokaler för hobbymusiker och utrustning för att skapa egna affischer. Det var en frizon för vilsekomna själar.
Intellektuell idétradition
Eleverna kom från arbetar- och medelklasshem och siktade mot en framtid som teckningslärare, formgivare eller fria konstnärer. Konstskolan invigde dem i en borgerligt intellektuell idétradition. Den oskrivna klädkoden påbjöd duffel och stickad polotröja, med hästsvans, bockskägg och hornbågade glasögon som klädsamma accessoarer.
Från första dagen utmärkte sig Lennon. Med uppkammad lugg, kavaj, smal slips och stuprörsbyxor kunde han artbestämmas som ”teddy boy”, en som inte omfamnade tidens konstskolemusik, den återuppväckta New Orleans-jazzen. Han tillhörde ungdomskulturens motsatta flank och lyssnade på det jazzdiggare betraktade som en tondövt framförd lågbudgetblues: rock’n’roll.
Sedan han drabbats av Little Richard var John Lennon fast. Rockvurmen gav honom rollen som rebell också i den tillåtande skolmiljön. Under den kortlivade skifflevågen hade han bildat det band som nu gått över till att spela rock’n‚roll: The Quarrymen, embryot till The Beatles. Till bandet hade han just värvat en nybliven vän, den lovande femtonåringen Paul McCartney.
På Liverpool college of art gjorde John Lennon andra livsavgörande bekantskaper. En var Stuart Sutcliffe, skolans konstnärligt mest begåvade elev. Att han var den enda människa John Lennon såg upp till berodde på att Sutcliffe hade det han själv saknade: personlig stil. Lennon tvivlade inte på sin egen genialitet, men Sutcliffe lärde honom vad det är att vara konstnär.
I sin enastående pre-Beatleskrönika ”Tune in” (Little, Brown and Company, 2013) skriver historikern Mark Lewisohn om hur de båda skolkamraterna ”inspirerade varandra, och de skrattade, drack, målade och läste tillsammans”. De satt i studentpuben och diskuterade författare som Henry Miller och de amerikanska beatpoeterna.
När hans grupp fått engagemang i västtyska Hamburg lämnade Lennon konstskolan utan avgångsbetyg. Sutcliffe följde med som bandets basist, men övergav snart musiken för högre konststudier.
Från konstskolan till popscenen
Lennon var en i raden av brittiska konstskoleelever som blev framgångsrika popmusiker. Att ”det svenska musikundret” som under senare decennier skapat internationella hits och artistframgångar sägs ha sin grund i vår kommunala musikskola rymmer en viss logik, men hur kunde den brittiska pop som från mitten av 60-talet förändrade världens musikbransch ha sitt ursprung i konstskolor?
I början av åttiotalet reste jag till engelska Coventry för att intervjua sociologen och rockskribenten Simon Frith, som undervisade vid Warwickuniversitetet. Jag hade läst hans Sound effects. Youth, leisure, and the politics of rock’n’roll (Pantheon, 1981), en klok bok som lärde mig att den som vill förstå rockmusik som kulturfenomen bör plugga sociologi snarare än musikvetenskap.
Simon Frith i Coventry 1983. Foto: Klas Gustafson
Min intervju resulterade i en DN-artikel, ”Brittisk rock en fråga om stil” (10/6 1983), för vid köksbordet hemma i Coventry beskrev Simon Frith kopplingen mellan konstskolorna och den brittiska popvågen. När han som ung doktorand kom till Berkleyuniversitetet i Kalifornien 1967 var Grateful Dead det första rockband han såg. Han som blivit van vid stilmedvetna brittiska band fann det chockerande att se så slafsiga amerikanska rockmusiker.
Vid tiden för mitt möte med Frith var han, tillsammans med Howard Horne, i färd med att skriva en första studie över konstskolornas avgörande betydelse för brittisk popmusik: Art into pop (Routledge, 1987). Författarna konstaterar att i sociologiska studier har ”hög” kultur – traditionellt måleri, konstmusik, seriös litteratur – och ”låg” kultur – tv, tabloidpress, skvalradio – alltid betraktats som motstridiga. Den upphöjda kulturens anseende har vilat på konstnärernas egna anspråk, avsikter och begåvning. Masskulturens status har däremot varit avhängig dess funktion; förmågan att locka publik, tjäna pengar och vidmakthålla den sociala ordningen. I den mån masskultur blivit föremål för akademisk forskning har premissen varit dess användning, inte dess syften.
Den ordningen skulle de brittiska konstskolornas elever utmana. De hade tillägnat sig en konstnärsidentitet som de tog med sig in i yrkeslivet, även när det bedrevs inom branscher med låg kulturell status, som reklam, mode, formgivning och popmusik. De verkade på den masskulturella marknaden, men identifierade sig likafullt som konstnärer.
Den nya konstens nav
På 60-talet var alla konstarter på väg att omdefinieras och popen blev det nav allt kretsade kring, eftersom den genererade både inkomster och medial uppmärksamhet.
Trettio år efter Frith och Horne utreds popmusikens förhållande till konsten i How art made pop and pop became art (Tate Publishing, 2018) av musikern och före detta konstskolestudenten Mike Roberts. Han fördjupar, breddar och förlänger historieskrivningen, ”från dada till Gaga”.
Konstskolan, skriver Roberts, är platsen där konst och populärmusik möttes, dansade tillsammans och ofta gick hem till varandra. Boken får mig att undra varifrån Storbritannien egentligen rekryterat sina målande, etsande och skulpterande konstnärer, eftersom listan över konstskoleelever i 60-talspopen är så häpnadsväckande lång.
För att bara nämna de vid sidan av John Lennon mest tongivande: Pete Townshend (The Who), Ray Davies (The Kinks), Syd Barrett (Pink Floyd), Eric Burdon (The Animals), och så de som var med i The Yardbirds för att sedan gå vidare till andra grupper: Eric Clapton (The Bluesbreakers, Cream), Jeff Beck (The Jeff Beck Group) och Jimmy Page (Led Zeppelin).
Glömde jag Keith Richards? 1959 hade han, störig och skoltrött, blivit relegerad från sin högstadieskola. Att han därefter hamnade på konstskola förvånade honom inte: ”Det är där de sätter dig om dom inte kan sätta dig någon annanstans.” Rhythm and blues med brittisk accent seglade upp som konstskoleelevernas nya favoritmusik och i Sidcup art college hörde Richards för första gången amerikanska bluesskivor, skaffade en elgitarr och började spela i ett band. Det gör han som bekant fortfarande, 80 år fyllda.
Richards antagning skedde i elfte timmen; några år därpå höjdes åldersgränsen och intagningskraven. Förändringarna minskade inte utflödet av blivande popmusiker från konstskolorna, tvärt om; många sökte sig dit med just sådana förhoppningar. Sjuttiotalets popikoner Freddie Mercury (Queen) och Bryan Ferry (Roxy Music) var före detta elever, precis som David Bowie, som mer konsekvent än någon annan gjorde popmusik till allkonstverk, och den i kulisserna ständigt verksamme Brian Eno.
Männens arena
Pop var männens arena, det vittnar namnen ovan om. I böckerna hittar jag bara två kvinnor som gjort popkarriär efter konstskolestudier: Sandy Denny (Fairport Convention) och Christine McVie (Fleetwood Mac). Först med 80-talspunken tog kvinnor plats på rockscenen.
Punken må ha gjort uppror mot de då dästa och förmögna popstjärnorna, men också den hade sitt ursprung i konstskolemiljön. Därifrån kom Mick Jones, Paul Simonon och Joe Strummer (The Clash) och där hade hela trojkan bakom Sex Pistols fått utbildning: modedesignern Vivienne Westwood, grafiska formgivaren Jamie Reed och huvudentreprenören Malcolm McLaren – som avverkat inte mindre än fem konstskolor.
Före detta konstskoleeleverna Mick Jones och Joe Strummer i The Clash på Lyceum Ballroom i London 1978. Foto: Klas Gustafson
Många av 60-talets inflytelserika och kommersiellt framgångsrika brittiska popmusiker delade alltså skolbakgrund och musikaliska preferenser, men artistiskt skilde de sig åt. Där fanns The Kinks tillbakablickande melankoli, Pink Floyds psykedeliska utsvävningar och The Whos (själv)ironiska syn på konstens kommersialisering. Deras gemensamma nämnare var attityden: självmedveten, icke insmickrande och ibland rent avvisande. De var inte underhållare, de var inte till lags. Vad de skapade var konst, inte nödvändigtvis för att de själva påstod det, utan för att de betedde sig som konstnärer.
Credd bland intellektuella
Efter The Beatles genombrott 1963 nådde popmusiken gradvis erkännande även i kulturkonservativa kretsar. Innan året var slut skrev den ansedda Londontidningen The Times konstmusikrecensent William Mann uppskattande om gruppen. I Lennon-McCartneys kompositioner spårade han såväl pandiatoniska kluster som aeoliska kadenser – utsagor som musikvetare trätt om sedan dess. Manns recension gynnade gruppen, sa Lennon senare i en intervju: ”Han gav oss credd bland intellektuella.”
Musikskribenten William Manns positiva recension av The Beatles i The Times 1963-12-27.
Året därpå skrev tonsättaren Folke Rabe på Expressens kultursida om gruppens avancerad harmonik, våldsamma modulationssprång och ovanliga periodiseringar: ”The Beatles är inte banala.” Våren 1965 prisade poeten och litteraturkritikern Leif Nylén gruppens kollektiva klang i en stort uppslagen text i Stockholms-Tidningen. Vid samma tid var popmusik ämne för en diskussionsafton på Moderna Museet i Stockholm. Konstvetaren och galleristen Ludvig Rasmusson blev popskribent, först i Svenska Dagbladet och sedan i Dagens Nyheter.
Kring popen utvecklades symbiotiska kulturformer, främst en nyskapande affischkonst och innovativa skivomslag. När musikerna anlitade redan namnkunniga konstnärer som Andy Warhol (The Rolling Stones), Peter Blake och Richard Hamilton (The Beatles) skapades nya allianser. Blakes ikoniska omslag till Sgt. Pepper’s lonely hearts club band från 1967 kallades sin tids mest spridda konstverk.
Intendenten Danny Friedman på Victoria and Albert Museum i London med det nyförvärvade konvolutoriginalet till Sex Pistols debut-LP från 1977. Foto: Klas Gustafson
Victoria and Albert Museum i London köpte 1980 en Sex Pistols-samling från konstnären Jamie Reid. Året därpå höll auktionshuset Sotheby’s en auktion med popmemorabilia och Nationalmuseum, finkonstens svenska högborg, visade en uppmärksammad utställning med popmusikens skivomslag.
Katalogen till Nationalmuseums utställning ”Skivomslag” från 1981.
På ett symboliskt plan hade pakten mellan populärmusik och samtidskonst slutits redan 1969, när John Lennon och Yoko Ono gifte sig. Bob Dylans litterära Nobelpris 2016 kan ses som den slutliga bekräftelsen på populärmusikens upphöjelse. ”Yippee! I’m a poet and I know it. Hope I don’t blow it”, som pristagaren rimmade redan 1964.
En nödvändig respit
Om fabriksgrindarna slagit igen bakom sextonårige John Lennon hade han nog varit förlorad för rockmusiken. Hade hans förhoppningar trots allt förverkligats skulle utfallet blivit ett helt annat. Liverpool college of art erbjöd honom en nödvändig respit som inte bara höll rockdrömmen vid liv, utan också förändrade dess inriktning.
När Lennon fick intagningsbrevet hade hans idol Chuck Berry just spelat in sin ”Roll over Beethoven”, en amper maning till de klassiska mästarna att lämna plats åt rocken. Nu är det gjort. Uppdraget slutfört.
Konstskolan må hyllas eller klandras. Den popmusik som kom att rucka etablerade kulturbegrepp förändrade hur som helst många unga människors liv. Tro mig, jag var en.
Så vad återstår?
Det är väl i så fall de svenska dansbanden som framfört kritik mot att de undantas från den så kallade kulturmomsen. ”Vi är också kultur”, säger en kapellmästare, ”och det är på tiden att man behandlar oss som det.”
© Klas Gustafson