Det har varit ett ganska rikt liv, det tycker jag

När räddningstjänsten kom var det för sent. Natten till nyårsaftonen 2010 brann Per Oscarssons hem ner till grunden. Han och hustrun Christina miste livet. Vilken grym ironi, att den man skulle bli innebränd som sedan skådespelardebuten ständigt beskrivits med eldmetaforer. ”Hela ynglingen är som ett enda nervknippe, en eld som alltid glöder och pyr och vid minsta vinddrag kan slå ut i full låga”, skrev en journalist redan 1953.

Efter hans död talade kollegan Anita Björk med ömhet om Per Oscarsson: ”Han var en unik skådespelare, en fantast och en sökare som alltid gjorde sina roller intressantare än de var skrivna. Han var snäll, vänlig och säregen. Det känns tomt för de där märkvärdiga personerna är ju inte många. Det finns inte många av hans sort.”

En fantast är enligt ordboken en person med storslagna men verklighetsfrämmande idéer, en som ger sig hän åt fantasier och tror sig kunna förverkliga dem. Just sådan var Per Oscarsson.

Själv sa han: ”Jag har gjort mycket som väckt uppmärksamhet. Men mitt psyke är sådant att jag måste pröva det jag tycker verkar riktigt. Jag försöker leva ut. Jag kompromissar kanske inte lika mycket som andra.”

Spänningen fanns mellan blicken och leendet. Där alstrades den sprakande energin i Per Oscarssons personlighet. De mörka ögonen utstrålade farlighet på gränsen till galenskap. Det breda leendet var varmt och oreserverat. Han tycktes sväva i det kraftfältet; mellan vansinne och vänlighet, avstånd och närhet.

Ögonen var bruna med ett smalt blått band ytterst på iris, noterade en reporter som vågade titta efter. Många blev annars skrämda eller generade av den genomträngande blicken.

en neurotisk figur

Han fick tidigt roller som förstärkte det oberäkneliga i hans framtoning. ”Så snart de behövde en neurotisk figur så tänkte de på Oscarsson”, konstaterade han krasst. Ibland hade Oscarsson själv svårt att skilja sin egen person från rollen han spelade. Då var det ju inte konstigt om också publiken kunde ta miste.

Under arbetet med den här boken har jag mött skilda till synes initierade uppgifter om min huvudperson: Han var alkoholist. Han var narkoman. Han åt hundskit i en filmscen eftersom han inte kompromissade med sanningen.

Allt det där visade sig vara snicksnack. Per Oscarsson blev nykterist redan i ungdomen, på äldre dar kunde han emellanåt dricka ett glas vin. Han blev hög bara på kroppens egna endorfiner. Filmens hundskit var rekvisita som bakats för ändamålet; det fanns gränser också för Per Oscarssons identifikation med rollen.

Att ryktena sprids säger ändå något om den gåtfullhet som ännu omger hans person. Själv skakade han på huvudet åt allt prat: ”Folk har i alla tider skapat myter kring något slags skrämselsymboler. Man har skrämt barn med ryssen och dansken, varför inte med den okonventionelle Oscarsson?”

Efter rollen som låtsasmorfar i Kan du vissla Johanna? dög han inte längre till att skrämma barn med. Att den stirrige ynglingen blev en gråhårstrygg morfarsfigur är ett av de förvandlingsnummer som ryms i Per Oscarssons livshistoria. Det finns fler: Vegetarianen som blev hönsfarmare. Pacifisten som blev vapenför. Den religiöse ivraren som blev gudsförnekare. Skådespelaren som blev författare. Eller, rättare sagt: Ägnade de sista trettio åren av sitt liv åt att skriva.

en historia värd att berättas

Självbiografin som Per Oscarsson lade ner så mycket tid på blev aska den där olycksaliga vinternatten. Jag hade gärna läst hans egen bok och ännu hellre hört honom läsa den, för hans historia är värd att berättas. Mot slutet summerade han den med viss tillfredsställelse: ”Det har varit ett ganska rikt liv, det tycker jag. Det är ganska maffigt! Väl stoppat, så kan man säga. I ett magert skinn.”

Från den stund reportrarna började flockas kring den unge skådespelaren framställdes han som prototyp för det manliga geniet. Per Oscarsson ville gärna motsvara förväntningarna. Det krävde möda: ”Geni är ingenting mystiskt och har ingenting med en medfödd begåvning att göra. Det är ett annat ord för att ligga i. Och att ha en stark motivation.”

Geniförklaringen erbjöd honom svängrum i offentligheten; halvtokiga skönandar betraktades med milt överseende, men besatt onekligen ett visst underhållningsvärde. Trots att journalisterna ofta tyckte sig möta en förnuftig karl, omhuldade de Per Oscarssons rykte som stolle. Nöjesskribenten Åke Cato förklarade en gång hur det kom sig: ”Det är väl skönt att vi har nån vi kan sätta stämpeln ’annorlunda’ på. Det får alla oss andra att känna oss så präktiga.”

Per Oscarsson var en introvert person med ett omättligt bekräftelsebehov. Han slog igenom vid en tid då personjournalistiken bredde ut sig i svensk press. Det nymodiga begreppet ”kändis” passade illa in på honom – Per Oscarsson var inget premiärlejon och saknade talang för mingel och vimmel – ändå förblev han omskriven under hela sin mer än sextioåriga karriär. Han visade inte upp vackra hem och lyckat familjeliv i veckopressen, var varken rattfull eller ångerfull i kvällstidningarna, däremot har han beskrivits som en av de första originella människorna i statsminister Erlanders konformistiska folkhem.

förargelseväckande frispråkighet

Per Oscarssons vapenvägran, plötsliga flykt från teatern och förargelseväckande frispråkighet i direktsänd teve skapade enorm medial uppståndelse. ”Jag var inte före med idéerna, men jag kom in i rätt tid för att det skulle bli en reaktion på mina idéer. Så där är det alltid, det måste till en massa samstämmiga faktorer för att det skall bli något”, sa han.

I arbetet med den här boken har jag läst gott och väl tre hundra tidningstexter om Per Oscarsson och har slagits av hur väl han kunde utnyttja pressen för egna syften. Det handlade inte bara om att få den exponering skådespelare eftertraktar, utan också om att eftertänksamt kunna lägga fram sin personliga syn på livet och konsten.

Pressklippen innehåller förvånansvärt många allvarsord. Per Oscarsson pladdrade inte. Han ville inte bli missförstådd.

Att vara löpsedelsstoff tilltalade hans fåfänga och mediestormarna red han ut, men de var plågsamma för familjen. Hos de anhöriga, som valt att leva utanför offentligheten, väckte mitt beslut att skriva en bok om Per Oscarsson blandade känslor.

Jag träffade aldrig Per Oscarsson, har inte ens sett honom på scenen; när jag började gå på teater hade han nära nog slutat spela. Han gjorde intryck i TV-teaterföreställningar, till exempel som Andreas Blek af Nosen i Trettondagsafton, i långfilmer som Svält och förstås med den så beryktade avklädningen i Hylands hörna.

på ständig flykt

Han tycktes vara på ständig flykt från skådespelaryrket, hade svårt att inordna sig och försvann tidvis från rampljuset. Ändå är den lista över hans skådespelarinsatser som finns i slutet av boken imponerande lång. Den utgör en biografi i sig.

Filmskaparen Jan Troell fick under en gemensam bilfärd ett råd av Per Oscarsson: ”Du måste bli vän med din inneboende hänsynslöshet.” Det låter egendomligt, för att komma från en människa som såg vänlighet som en dygd. För att leva upp till sina egna höga yrkeskrav kunde Per Oscarsson känna sig tvingad att utsätta kolleger och andra i sin omgivning för obehag. ”Det som är utmärkande för mig är nog en viss hänsynslöshet att som skådespelare utlämna mig själv”, sa han.

När Per Oscarsson som nybliven pensionär medverkade i ett av dessa teveprogram där inbjudna gäster dillar om ditt och datt, tillät han sig att vara personlig på riktigt. Han läste en text som han skrivit för just det tillfället. Han berättade om sina ambitioner, ansåg sig inte längre kunna förändra världen, men närde ännu drömmen att slå den med häpnad: ”Fortfarande kan det hända att jag sluter ögonen och tror mig kunna lyfta från marken, rent bokstavligt. Och när jag kommit upp tillräckligt högt, så att människorna kan se mig, högt över alla andra, gör jag mina konster. Volterar. Glidflyger. Störtdyker. Och allt sker inför de nedanförvarande människorna, vilka naturligtvis beundrar mig alldeles otroligt.”

I ett radioreportage mötte han ett par år därefter den nästan fyrtio år yngre musikern Henrik Wallgren, som blev imponerad av att se gamla tanter komma springande med autografblock: ”Du är älskad, fast du inte har varit mesig, liksom.” För unge Wallgren var Per Oscarsson en föredömlig tvärvigg: ”Det är grymt viktigt för Sverige att det finns några outsiders som ändå på något sätt lyckas i sin grej, men ändå inte blir sådär uppmjukade av sin framgång.”

Per Oscarsson sög i sig: ”Vill du skriva ner det där, så ska jag läsa det varje gång jag vaknar på morgonen!”