Foto: Kajsa Göransson
Journalisten som blev biograf
Efter trettio år som frilansande journalist kom jag ut med min första bok 2003. Eftersom jag under årens lopp helst skrivit om kultur i allmänhet och musik i synnerhet låg ämnet inte långt borta. Det blev en livsteckning av diktaren, sångtextförfattaren, radio- och tevepersonligheten Beppe Wolgers.
Bokarbetet var en alltigenom positiv erfarenhet. Till skillnad från tidningsjournalistikens snabba kast kunde jag ägna lång tid åt ett och samma ämne. Jag intervjuade intressanta människor, nosade fram information i arkiv och bibliotek och knöt goda kontakter. Boken blev uppskattad och jag fortsatte på den inslagna vägen.
Sedan dess har jag skrivit böcker om Cornelis Vreeswijk (tre stycken!), Tage Danielsson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Per Oscarsson, Marie-Louise Ekman, Gunilla Bergström och Robert Broberg. Därutöver har jag skrivit om Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer, motsättningarna i 70-talets svenska musikliv och om den statliga musikinstitutionen Rikskonserter.
De personer jag porträtterat i biografierna har det gemensamt att de valde att ägna sin begåvning och sitt kunnande åt populärkultur. De satte sin prägel på 1960-talet och gjorde decenniet till en guldålder för svenskt nöjesliv. Det var mina ungdomsår och de här personerna (och ytterligare några) har inte bara roat mig, de har också präglat min bild av Sverige och världen. Att beskriva deras liv och karriärer i seriösa och initierade biografier är mitt sätt att säga ”Tack för senast!”
Jag har alltså blivit biograf, vilket inte har något att göra med att alla de porträtterade personerna på ett eller annat sätt arbetat med film. En biograf är enligt Nationalencyklopedin ”person som beskriver någon (känd) persons liv och verksamhet (vanligen med vissa anspråk på fullständighet och sanningsenlighet)”. Det är det som är mitt jobb.
Så här skrev Erik Bergqvist när han recenserade Gösta Ekman-biografin i Svenska Dagbladet 2010-09-14:
Man kan säga att journalisten Klas Gustafson skriver på en enda lång bok om den svenska efterkrigstidens underhållning, utifrån dess fixstjärnor. […] Det finns ett maniskt drag i det hela, möjligen är det också terapeutiskt. Gustafson är född 1950, kanske söker han genom sina inkännande men relativt okomplicerade porträtt bärga något sammanhängande både av sin egen uppväxt och – vilket böckernas publika framgång visar – ett försvunnet men ännu livligt ihågkommet och kanske saknat Sverige.
Klas Gustafson