”Du kommer inte att få höra ett ont ord om Tage!” säger en av ungdomsvännerna.
Hon ska få rätt. Kamrater från barndomen, skolan och universitetet, familjemedlemmar, arbetskamrater och artistkolleger berättar om skolpojken, läroverkseleven, studenten, radioproducenten, revymakaren, författaren, regissören, maken och pappan Tage Danielsson. En sak har de gemensamt: inte ett ont ord!
Unge Tage var scout och idrottare i hemstaden Linköping. Han var skolans ljus, klassens ordningsman, elevrådets ordförande. Under terminerna arbetade han extra, på sommarloven cyklade han tidiga söndagsmorgnar till sitt feriejobb. Han var god dansör och belevad kavaljer. Som student i Uppsala utsågs han till klubbmästare och studentkårens vice ordförande. Första vikariatet omvandlades snabbt till en fast tjänst, han var avdelningschef innan han fyllt trettio.
Nej, han var inte nykterist, men en av dem som umgicks med honom under fem års universitetsstudier försäkrar att hon aldrig såg Tage berusad.
”Jag är väldigt beroende av åtta timmars sömn. En tråkig typ. Jag är mycket, mycket tråkig i alla möjliga sådana där sammanhang”, sa han om sin egen bristande talang som festprisse.
Nej, han var inte religiös, men han hade höga moraliska ideal. Det som kunnat vara historien om en skenhelig streber, handlar om en människa som brydde sig, en som andra tydde sig till. Han var bussig, som man brukade säga på Tages tid. Ja, han var mer än så.
Helgonförklarad
”Han var nog den godaste människa jag nånsin känt”, har arbetskamraten Hans Alfredson sagt. ”Jag har helgonförklarat honom”, deklarerade sångerskan Monica Zetterlund frankt: ”Jag ser honom nästan som Jesus, fast det låter hemskt att säga så.”
Duktig. Duglig. Omtänksam. God. Om Tage Danielsson blir orden stora. Helgon i all ära, de brukar inte vara mycket att skratta åt. Ändå var Tage Danielsson inte bara en särdeles helyllegrabb, har var en särdeles rolig helyllegrabb. Han hade inte bara röd kalufs, utan också en räv bakom örat. Den skarpögda journalisten Marianne Höök sammanfattade honom i mitten av sextiotalet:
Naturen gjorde ett misstag med honom. Dess avsikt var att han skulle blivit en alldeles tråkig, lång rödhårig svensk mansperson i kommunal- grått. Men i sista stund kom någonting emellan. Han blev en fruktansvärt lustig tråkig man. Som fenomen är det obegripligt, men så är det.
Redan under studentåren blev han omskriven som ”den absolut roligaste mannen i Uppsala”. Senare vidgades reviret. Tage Danielsson var rolig i radio och teve, på revyscener och grammofonskivor, i tidningar och böcker. Sedan han och Hans Alfredson bildat bolag beskrevs de ofta som Sveriges roligaste direktörer. Tage Danielsson blev i pressen utnämnd till Sveriges roligaste doktor, sedan universitetet i födelsestaden Linköping utnämnt honom till hedersdoktor.
I Linköping hålls Tage Danielssons minne levande, där han står staty på en plats som bär hans namn. Hans plats på Linköpingskartan är alltså säkrad. Hans plats i svenskt kulturliv är mer diffus. Trots att Tage Danielsson skrev drygt tio mycket lästa och ofta citerade böcker nämns han sällan som just författare. Trots att han regisserade nio långfilmer, varav några blivit älskade och ofta repriserade klassiker, räknas han knappast in bland de viktiga svenska filmregissörerna.
kulturell förgrundsgestalt
Enligt motiveringen till hedersdoktoratet var Tage ”en kulturell förgrundsgestalt i vårt land”. Som sådan har han utsatts för ett måttligt akademiskt intresse. Kanske är det hans krav på tydlighet och begriplighet som avhåller från tolkningar. Kanske verkade hans parodiskt självförhärligande betraktelser av de egna skapelserna avskräckande för framtida Tage Danielsson-studier. Bland film- och litteraturvetare är han hur som helst inget begärligt forsk- ningsobjekt. Kanske lika bra, finns det något mer skrattretande än anspråksfulla analyser av humor?
Som regissör beskrev sig Tage Danielsson hellre som administratör än som konstnär. Han var verkligen inte av den själfullt självförbrännande sorten. Tage Danielsson gjorde rentav narr av den heliga konstnärsmyten, som medförfattare och regissör till en av svensk films genuint originella verk, Picassos äventyr. ”Tar jag inte alldeles fel kommer det i framtiden att skrivas avhandlingar om den här filmen”, förmodade en recensent. Han tog alldeles fel.
Under nära trettio år samarbetade Tage Danielsson med Hans Alfredson. Det var en stor lycka, för dem och för oss som var deras publik. ”Hasseåtage” blev en storhet i sig, ett monument som hotade att skymma de personer som utgjorde dess beståndsdelar.
Tage Danielsson är inte bortglömd, det har jag erfarit under arbetet med den här boken. Vi är många som saknar hans kloka ord och genomskådande blick. Trots att han är både ihågkommen och älskad har han förblivit egendomligt anonym.
självbiografisk berättelse
I Tage Danielssons första bok finns ett avsnitt som skiljer sig från de övriga. Det är en självbiografisk berättelse från ungdomsåren i Linköping. För den bad han närmast läsarna om överseende. Den var alldeles för lång och inte ens rolig, ”så ni kan lika gärna hoppa över den”.
Flera recensenter lyfte fram just det avsnittet som bokens bästa. Berömmet hade kunnat locka till en fortsättning, i stället blev det framgent allt svårare att i hans böcker få korn på Tage Danielsson själv.
De intervjuare som bad honom tala om sin bakgrund fick till svar en besvärad suck och ett anspråkslöst: ”Ja, det är väl inte så förfärligt mycket att berätta om, egentligen.” En veckotidningsintervju med Tage Danielsson bär typiskt nog rubriken ”Vad är det för märkvärdigt med mej?”
En reporter som försökte förmå honom att bli personlig tyckte sig ha hamnat på ett nybonat golv i ullstrumpor. Tonen var vänlig och tillmötesgående, ”men man känner sig på glid, vet inte var skämt går över i allvar, var allvar går över i skämt”.
De där ullstrumporna kunde man erfara även som hans läsare och publik. Humorn var ett underbart redskap för att beskriva världen, den erbjöd också möjligheten att stänga världen ute: det roligaste var ju ändå att vara rolig. ”Att vara rolig är väl ett fint sätt att vara allvarlig på”, menade han själv.
inga skäl att yvas
Tage Danielsson höll en gard som inte många släpptes innanför. Kände han sin integritet hotad osäkrade han ullstrumporna. Han kunde visa glädje och stolthet över sådant han åstadkommit, men ville för allt i livet inte framhäva sig själv. Han ville vara duktig, inte visa sig duktig. Det fanns inga skäl att yvas, tyckte Tage.
Sin första bok avrundade Tage Danielsson med några ord till eftervärlden, avsedda för den framtida litteraturhistorien. Ullstrumporna finns med när Tage beskriver författaren Danielsson:
Det han satte högst i livet var hemmet, familjen, TV, Ella Fitzgerald och en liten snaps på lördagar och söndagar. Genom denna sin alldagliga läggning framstår D. som ett helt intresselöst unikum i världslitteraturens historia. Till och med i sexuellt avseende var D. fullt normal.
Tage Danielsson omhuldade det svenska folkhem han själv var en produkt av: en arbetargrabb som fick förmånen att studera och som kunde göra karriär under efterkrigstidens rekordår. Han trodde på socialdemokratin, för det gjorde man där han växte upp. Desto smärtsammare blev besvikelsen när han på 1970-talet tyckte att arbetarrörelsens parti svek sitt uppdrag och förskingrade solidariteten. Han som var ett levande exempel på den fungerande folkhemsidén kände sig inte längre hemma.
Det fanns ett ärligt uppsåt och det kom ett allt större allvar i hans humor. Det var därför Tage med tiden kunde framträda med anspråk på att bli seriöst bemött när han väckte politiska och moraliska frågor, från scenen och på tidningarnas kultur- och debattsidor.
Mot slutet av sitt liv framträdde han som enveten belackare av dumhet, hyckleri och irrationalitet. Hans försåtligt blida humanism irriterade makten, hans vassa penna delade ut stick till höger och vänster.
Tage Danielssons död i oktober 1985 skapade en sådan förstämning i Sverige att den liknades vid landssorg. Kanske sörjde vi inte bara människan, utan också det land och den tid vi hade delat med honom.
© Klas Gustafson
(Texten är en förkortad version av biografins första kapitel.)