Boken har en förhistoria. Jag skrev skådespelaren Gösta Ekmans biografi. Under arbetets gång intervjuade jag Marie-Louise, hans livskamrat. Vi möttes i hennes tjänsterum på Dramaten. Jag hade fått en timma i teaterchefens späckade schema. Hennes arbetsbelastning stressade mig, fånigt nog. Själv var hon var lugn, koncentrerad och närvarande. Jag tyckte hon var förnuftig, rentav klok. Jag tänkte att hon är en konstnär som betytt något i mitt liv. Jag har ett kärt förhållande till hennes måleri. Hennes filmer har inte lämnat mig i fred.
När jag var klar med Göta Ekmans bok ville jag skriva om Marie-Louise. I början av 2014 var tiden mogen. Hon hade ett år kvar som Dramatenchef. Under året skulle hon fylla 70, Gösta 75 och deras gemensamma tillvaro 25 år.
Vi inledde våra samtal i juli, när säsongens sista premiär var avklarad och hon hade semester. Då hade jag hunnit läsa tidningsklippen. Ingen kan säga annat än att jag blivit varnad. ”Hon har ord om sig att vara vass och nedlåtande mot journalister, sträng, bitsk och explosiv”, läste jag i en kvällstidning. En intervjuare hade tagit med en påse geléhallon för att blidka Marie-Louise, han hade hört att det är hennes favoritgodis. ”I början av vårt samtal är jag lite lätt skräckslagen och låter bli att fråga det jag egentligen vill veta”, vittnade en damtidningsskribent. En journalist lär gråtande ha blivit ombedd att gå hem efter bekännelsen att hon snabbspolat en av Marie-Louises tålamodsprövande filmer. Till och med den luttrade intervjuaren Stina Dabrowski var rädd – då hade hon ändå överlevt mötet med Libyens lynnige envåldshärskare Gaddafi i hans beduintält.
Förstör jag hela historien när jag berättar att mina samtal med Marie-Louise varit alltigenom trevliga? Jag körde utan geléhallon, men filmerna hade jag sett.
lugn av ord
”Jag blir lugn av ord”, har hon sagt: ”Jag tycker människor skall prata så länge de lever. Sen är de ju tysta i alla fall” Hon är själv en bra pratare, svarar utförligt, hellre mångordigt än tvetydigt, stryker under med väldigt, väldigtoch jättejätte. Ja, hon talar med sådana hörbara kursiveringar, det kommer att framgå. De många klingande skratten saknas däremot på boksidorna, dem får läsaren själv föreställa sig.
Marie-Louise har samma engagerade tonfall oavsett om hon framför en omvälvande sanningar eller en platt trivialitet. Nåja, någon gång har näsvisa frågor fått ampra svar. Någon gång har hon gäspat stort. Så har vi också suttit i timmar, medan sommarens åskmoln drivit längs Hammarby kanal, pilarnas löv singlat och snöflingorna yrt.
Tretton gånger har vi träffats, alltid i hennes privata konstnärsateljé. Där har inga telefoner ringt, inga sammanträden dragit över tiden, inga otåliga besökare stampat i hallen. Marie-Louise har bjudit på ekologisk flädersaft eller mikrovärmt snabbkaffe, beroende på årstid. Varje gång har vi intagit samma platser vid samma arbetsbord. Marie-Louise gillar rutiner. Jag också.
Ateljén rymmer många ting och var sak har sin plats; en konstnär kan bevisligen passa som myndighetschef, men knappast en bohem. Sådant jag ber att få ta del av hittar hon snabbt. På hyllor, lådor, askar och skrin sitter handtextade etiketter och tejpremsor som anger fantasieggande innehåll: Göstas gamla bitar, Oskrivna näsdukar, Dam med svart hål. På paradplats i en vägghylla tronar en uppstoppad räv.
saknar självbild
Det jag i förväg läst om henne borde ha gjort mig bekymrad. Jag hade föresatt mig att beskriva ett liv och ett verk. Min huvudperson säger sig sakna årtalsminne. Hon är suverän på att lägga händelser bakom sig och ta sikte framåt. Hon värjer sig mot att bli ett karbonpapper på det förflutna: ”Jag vill inte leva som någon historisk person.” Hon saknar självbild, har aldrig gått i terapi, betraktar analysen som en lyx: ”Den kommer alltid efteråt, som en klick vispgrädde. Man kan aldrig lita på den. Man anpassar den bara till det som redan har hänt.”
Redan andra gången vi ses reserverar hon sig för de spratt minnet spelar: ”Det är alltid så jäkla vanskligt när man i efterhand ska berätta om något, vad det än är. Man ska återskapa ett sinnestillstånd, det är det svåraste som finns. Börjar man prata från ett håll, fortsätter man i den riktningen, bara för att få ekvationen att gå ihop.”
Hellre än att ljuga sig fram till en sanning säger hon som det är: ”Minns inte.”
När Expressenskribenten Margareta Sörenson 1998 recenserade Marie-Louises teaterpjäs Godnatt, herr Morris passade hon på att ägna hela konstnärskapet en reflektion: ”Det är inte lätt att bli klok på hennes verk, till deras egenart hör att de saknar fokus. Allt finns och sker med en samtidighet och en tillfällighet som verkligheten knappast tänkt sig. Allt är oväntat, logiken en högst överraskande gäst från en annan planet. Betydelsen kan vara en annan än den man först så klipskt tyckte sig uppfatta: ändå är verket en konkret och diskussionslysten historia om samtid och samexistens.”
hela tiden på en gång
Så sant. Den där samtidigheten fick mig att snabbt överge tanken på en kronologisk framställning. Marie-Louise är snarare tematisk: hela tiden på en gång.
Flera av de händelser hon återgivit för mig har jag känt igen från hennes tavlor, filmer och pjäser, jag har bara inte förstått att allt varit så till den grad självupplevt. När vi är på väg att runda av våra samtal i början av 2015 begrundar Marie-Louise detta: ”Jag inser mer och mer hur självbiografisk jag har varit. Jag gör ingenting utan att ha täckning för det. Jag vet precis vilken händelse jag relaterar till. Jag kan nästan sätta ett datum. Det är en ständigt pågående dagboksanteckning som böljar fram med målningar, teckningar, texter, filmer. Det är inget annat än en dagbok från mitt liv.”
Jag undrar om hon inte tänkt på det, under tiden. ”Det är klart jag vet att jag varit med om det, men jag har ändå tyckt att det har varit så allmängiltigt, att jag är en i mängden som är med om saker som många andra varit med om. Jag är väldigt placerad i min miljö och i min tid.”
Jag påstår att det är så en konstnär blir angelägen: genom att beskriva sin egen erfarenhet. Marie-Louise håller med: ”Man måste veta vad man pratar om.”
© Klas Gustafson
(Texten är en förkortad version av bokens första kapitel.)