Hemma hos Ravi Shankar – Klas Gustafson

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter, 1992-04-26

Han blev den västerländska rockpublikens exotiske älskling. Hemma i Indien anklagades han för att sälja både sig och landets klassiska musik. Nu erkänns sitarspelaren Ravi Shankar som Indiens främste kulturambassadör.

Ravi Shankar bor i en vitmenad villan i en lummig och lugn stadsdel vid sidan av New Delhis intensiva centrum. En misstrogen vakt möter vid grinden, frågar efter vårt ärende och visar oss till ett rum att vänta i.

Väggarna är fyllda av fotografier som placerar Ravi Shankar i en västerländsk kultursfär. Här syns hans möten med skådespelaren Peter Sellers, koreografen Martha Graham, violinisterna David Ojstrach och Yehudi Menuhin. Och här finns förstås popgitarristen George Harrison, Beatlesmedlemmen som i mitten av 60-talet blev Ravi Shankars lärjunge och därmed gjorde honom till världsstjärna.

En dörr öppnas och en liten lurvig tomte tassar med raska gammelmanssteg över golvet, utan att lägga märke till oss. Först på tröskeln till trädgården blir Ravi Shankar varse vår närvaro.

Han har just kommit hem från en resa och ska snart ge sig iväg till parlamentets session. Han ger oss en halvtimme.

Ännu två timmar senare är vi kvar hemma hos Ravi Shankar – dricker te, presenteras för hans unga hustru, hör honom spela. Parlamentet kan vänta.

Han tänker sig förvisso ingen politisk karriär. Platsen i överhuset har presidenten givit honom, som en hedersbetygelse.

Han föraktar det politiska rävspelet och ogillar de högljudda parlamentsdebatterna. Men han tror sig kunna utnyttja sin position för att främja kulturen. Musikundervisning för barn och ekonomiskt stöd till äldre musiker är några av hans hjärtefrågor. ”Vårt land har genomgått så många förändringar och svårigheter och det är inte lätt att göra något. De flesta politiker betraktar kulturen som en lyx”, säger han.

Nu har Ravi Shankar i alla fall regeringens välsignelse att starta egen musikundervisning. Han har fått en tomt i New Delhis ambassadområde Chanakyapuri. Han ska låta bygga ett kulturcentrum där eleverna ska bo, arbeta i köksträdgården och gå i lära hos mästarna. Här ska den klassiska musikkulturen vara tillgänglig, liksom datorer och elektroniska instrument. Att experimentera med nya klanger är en av Ravi Shankars passioner.

Han lyser av lust när han berättar om sina planer. Den krumme gubbe som nyss tassade över golvet är nu en brinnande konstnär, full av dådkraft.

Musikalisk dubbelnatur

Han beskriver sig som en musikalisk dubbelnatur, en man med två identiteter: En renlärig, traditionell musiker som håller en uråldrig musikform vid liv och en experimentlysten kompositör som älskar att överskrida alla gränser.

Han har komponerat musik för balett – han inledde själv sin artistbana som dansare. Han har skrivit filmmusik – bland annat till den indiske mästerregissören Satyajit Rays Apu-triologi, till Arne Sucksdorffs ”En djungelsaga” och till Richard Attenboroughs ”Ghandi”.

Ravi Shankar har komponerat och framfört musik tillsammans med europeiska, japanska och sovjetiska konstmusiker. På en av sina skivor spelar han med västerländska rockmusiker och blandar åldriga indiska instrument med västerländsk högteknologi.

Samtidigt förvaltar han alltså ett klassiskt musikarv. Hur är det möjligt att denna flertusenåriga musik fortfarande uppfattas som en levande angelägenhet?

Det handlar om improvisation, svarar Ravi Shankar, men en jämförelse med jazzen leder fel:

Jazz är också improvisativ. Jag har hört alla stora jazzmusiker och jag älskar deras musik. De improviserar på harmoni, ackordsföljd, tema. Sedan gör de vad som faller dem in. De kan återvända till temat, men kan använda vilka toner de vill. Vi improviserar inom en vetenskaplig diciplin, som det kan ta femton år att tillägna sig. Vi improviserar utan att lämna ragans karakteristika – men är samtidigt fria som fågeln.

En regelstyrd musik, född i ögonblicket. Kan en västerlänning förstå det? Skulle jag kunna tillägna mig ragan?

Ravi Shankar ger mig en road blick och svarar med en motfråga: ”Kan vem som helst spela Mozart på violin? Det kräver år av övning att behärska instrumentet, tränga in i musiken, tolka den med sin personlighet. Det är samma sak med ragan. Visst kan västerlänningar lära sig indisk musik, men de måste anstränga sig mer!”

1938 bestämde sig Ravi Shankar för att erövra ragan. Han var 18 år när han sökte upp sin guru, Baba Ustad Allauddin Khan.

”Jag är hindu. Han var muslim. Han hade ett öppet sinne och stor respekt för hinduism, buddism, kristendom. Andligheten är en del av vår musik. Musiken är det enklaste sättet att nå Gud eller den gudomliga känslan” säger han.

1956 framträdde Ravi Shankar för första gången i västvärlden. Han gav konserter i Carnegie Hall i New York City och i Londons Royal Festival Hall, men det var en begränsad krets av konstmusikaliskt intresserade som lyssnade. Han hade tio års erfarenhet av att spela för västerländsk publik när George Harrison kom och bad om sitarlektioner. Det blev ett väldigt ståhej, säger Ravi Shankar: ”Den indiska musiken, sitaren och kurtan; den långa indiska skjortan – allt jag hade blev populärt. För de unga människorna blev jag superstar.

Superstjärna för hippies

För västvärldens hippies förkroppsligade han det hägrande Österlandet. Denne klassiskt skolade konstmusiker fann en ung och entusiastisk publik på flower power-erans kultplatser; festivalerna i Monterey och Woodstock. Han kunde knappast komma längre från smokingarna i Carnegie Hall.

Idag ser Ravi Shankar tillbaks på sin tid som superstjärna med kritisk distans:

Uppmärksamheten var bra. Jag var seriös. Jag förändrades inte, men drogerna skapade problem. De som kom till mina konserter var påtända, precis som på rockkonserter. Jag sa till dem att inte röka och att sitta ordentligt: ”Om ni lyssnade på musik av Bach, Beethoven och Mozart skulle ni inte uppföra er så här. Ni måste visa samma respekt för konstnären och för konsten!”

Han var alltså inte bara musiker, utan också lärare. Det hände att han ansåg sig tvingad att avbryta framträdanden. ”Jag kan göra er höga på musik, men om ni redan är höga, hur ska jag kunna göra er högre?” frågade Ravi Shankar sin hippiepublik.

Medan han med stor respekt för sitt lands klassiska kultur fostrade sin västerländska publik spreds ryktet hemma i Indien att Ravi Shankar sålde sig. ”De trodde att jag kommersialiserade musiken och utnyttjade den för egna fördelar. Många musiker var avundsjuka.”

Det där är historia nu, enligt Ravi Shankar. I dag är han en aktad musiker och pedagog. Hans insats som Indiens kulturella ambassadör i världen möts med respekt. Han är nöjd med den ställning han fått ”tack vare Guds nåd och min gurus välsignelse”.

Direkt förmedlad musik

Sex unga musiker lever och lär hos Ravi Shankar, här i den vita villan i New Delhi. Han betraktar dem som familjemedlemmar. På samma sätt lärde han själv till musiker, hos sin guru. Denna direkta förmedling har bevarat en dimension i indisk musik som europeisk konstmusik förlorat. ”Vår musik och er musik har samma sakrala bakgrund”, säger Ravi Shankar. ”Den västerländska musiken blev tidigt nedskriven på notpapper. Det var en stor förändring. Den naturliga kontakten mellan mästare och lärjunge bröts. Vår musik förändras också, men den andliga dimensionen finns kvar.”

Ravi Shankars framgångar i utlandet har stärkt den indiska musikens ställning, också i Indien. De har gjort det möjligt för yngre indiska musiker att resa ut i världen och möta en ny publik. ”I väst är det hastigheten som gäller – för Paganini såväl som för jazzmusikerna. Vi kan inte imponera genom att spela snabbt. Vår musik har i stället denna andliga kvalitet som träffar lyssnaren”, säger Ravi Shankar. ”Det är hemligheten bakom den indiska musikens popularitet.”