Tidigare opublicerad
Dagens Nyheters kulturredaktör Olof Lagercrantz reducerade honom till krumelur. Litteraturkritikern Bengt Holmqvist kallade honom lustigkurre. Författaren Kerstin Ekman hatade honom. Det var inte ostraffat lyrikern Beppe Wolgers lät sin poesi läcka över från de smala diktsamlingarna till den breda populärkulturens schlagertexter, revyer, radio- och teveprogram.
Beppe Wolgers (1928-1986) levde sitt författarliv mellan smalt och brett, högt och lågt, fint och folkligt. Hans poesi kom ut i 800 häftade exemplar, hans tevekända omslagsnuna hängde i varenda tidningskiosk.
Han ville leva på sitt författarskap, till konstnärens isolerade elfenbenstorn längtade han inte. Han älskade Paul Valéry och Fats Waller, Gunnar Ekelöf och Scoobi Doo. Han visste att också underhållning behöver poesi.
När Beppe Wolgers i januari 1959 ska skriva om författarkollegan Lars Forssell i Stockholms-Tidningen blir det ett vänporträtt. De känner varandra väl, äter sillunch i Forssells kök, möts om eftermiddagarna kring stambordet på Teatergrillen, rundar av kvällarna med whisky i Wolgers vardagsrum.
Särfall, fnillar och komedianter
De är årsbarn, Lars Forssell debuterade som poet 1949, Beppe Wolgers fyra år senare. Under en tid kallades deras författargeneration ”femtiotalister”, ett försök att skapa en ny litterär gruppering efter de etablerade fyrtiotalisterna. Beteckningen höll inte. Enligt Lars Forssell var det omöjligt ”att samla alla dessa särfall, fnillar och komedianter, allvarsmän och kabarésångare, intellektualister och sensualister under en hatt.”
Medan världskriget belagt fyrtiotalisterna med utreseförbud och gjort dem till stugsittande provinsialister öppnade freden alla dörrar för det litterära 50-talets unga särfall. ”40-talisterna kände det som en personlig smärta att Sverige inte tillhörde världen under det att 50-talisterna kände en oerhörd förvåning över att Sverige trots allt gjorde det”, skrev Pär Rådström.
Han och hans storögda författarvänner, fnillarna och komedianterna på Teatergrillen, skaffade sig andra erfarenheter, bättre utsiktsplatser. De reste till jazzens USA och till existentialismens Paris. De ville riva muren mellan finkultur och masskultur. Deras uppdrag var att trotsa den rådande smaken, med Lars Forssells ord: ”vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna”.
Förlagshusen var för trånga, de unga författarna dök upp som reportrar och kåsörer i tidningar, tidskrifter och radio, de målade och musicerade, skrev filmmanus och visor. När den litterära kabarén introducerades i Stockholm vid 1950-talets mitt stod de för texterna och ibland stod de själva på estraden.
De hade funnit en förebild i den kulturellt föraktade vistraditionen: Evert Taube var det levande beviset på att poesin kunde vara på en gång folklig och sublim.
Beredd att bli hånad och utskrattad
Beppe Wolgers är en fascinerad åskådare när Lars Forssell framför sina egna kabarévisor, kusligt och bisarrt. ”Han är möjligen patetisk, kanske en löjlig figur, men han griper, han är beredd att bli hånad och utskrattad, men hans eget utspel är så starkt att han förmedlar en sorts lidande över på åskådaren, precis som om han hängde hjärtat på kroken”, skriver Beppe Wolgers i Stockholms-Tidningen.
Den som lämnat högkulturens skyddande elfenbenstorn fick räkna med snål blåst. Den som bytte lyrikaftnarnas stillhet mot krogens larm var tvungen att spela med sin personlighet som insats. ”Han säljer sin dikt på torgen, för att folk ska begripa vad poesi duger till, att poesi är bra, att det går att göra så här också,” skriver Beppe Wolgers i sitt tidningsporträtt av Lars Forssell.
Redaktören för det ännu rätt högbrynta Bonniers Litterära Magasin ger den litterära kabarén en klapp på axeln, ”god konst kan trivas även i blygsamma, i ’låga’ former”, konstaterar han. ”Texterna är bättre än många halvbra dikter i seriös form, som vi ofta luras ta på allvar.”
Det var ett slags erkännande, men Lars Forssell hade redan börjat misstro en kabaré där svartklädda skönheter sjöng om kriget i Algeriet medan champagnen flödade och Rolls Royserna stod på rad utanför entrén. Var guldkrogen verkligen en bättre tillflykt än elfenbenstornet? Nu ville Lars Forssell bli svår, ”ingenting ger mig sådan livslust som det obegripliga”, anförtror han Beppe Wolgers. De populära kabarévisorna har gjort honom isolerad, ”poeterna talar inte till mig längre”.
Dags att välja väg
Nu tonar eftermiddagarna på Teatergrillen bort, liksom silluncherna och whiskykvällarna. I detta sena 50-tal är det dags att välja väg, retirera till elfenbenstornet eller huka i blåsten, klättra uppåt eller rutscha utför.
”Rågången är nog klar för min publik, det är ingen som bråkar om att jag gjort visor när jag ger ut en ny diktsamling. På det sättet lyckades jag nog bättre än Beppe”, säger Lars Forssell drygt fyrtio år senare.
Alldeles obegriplig blir han väl aldrig, till och från skulle Lars Forssell återvända till visorna men framför allt ägna sig åt poesi, dramatik och kulturjournalistik. Beppe Wolgers framhärdade, övertygad om att poesin kan säljas på torget och att en poet måste ta risken att göra sig löjlig. Han som kunde den stora amerikanska sångboken utantill visst att inte ens en schlager måste vara dum.
Så när Lars Forssell var på kultursidan var Beppe Wolgers på löpsedeln, när Lars Forssell satte sig på stol 4 i Svenska Akademien satt Beppe Wolgers som julaftonsvärd i Sveriges Television.
Mer än en gång hängde Beppe Wolgers sitt eget hjärta på kroken och blev både hånad och utskrattad, en tacksam måltavla för elfenbenstornets krypskyttar. Dagens Nyheters kulturredaktör Olof Lagercrantz artbestämde honom i en debattartikel: ”Han är såtillvida representativ för många av de unga femtiotalsförfattarna att hans styrka kommer bättre till sin rätt i det bisarra och krumeluriga än i ett allvarligt resonemang.”
”Sveriges sämsta låt”
I Beppe Wolgers första egna och mycket personliga teveprogram spårade Aftonbladets ledarsida såväl falsk djupsinnighet som alla poesins schabloner. På samma tidnings kultursida raljerade Jurgen Schildt om schlagerpekoral: ”Beppe Wolgers texter förpassar honom näppeligen till Akademin; Stim får räcka.” En av sångtexterna fick utmärkelsen Svensktippen, som ”Sveriges sämsta låt”.
Som schlagerförfattare bedömdes hans poetiska halt. Som seriös poet fick han 1961 sota för att han också ägnade sig åt enkel underhållning. Jan Olov Ullén i Stockholms-Tidningen förmodade att Beppe Wolgers i sin poesi för seriösa syften utnyttjade lärdomarna från sin verksamhet som schlager- och visdiktare, ”förslagsvis för att ernå en viss ’folklighet’”.
Från sin höga position som landets mest ansedde litteraturkritiker förmedlade Dagens Nyheters Bengt Holmqvist i en recension vad som nått hans öra: ”Sedan Beppe Wolgers senast gav ut en diktsamling lär han ha producerat sig flitigt för Stockholms krogar och vunnit rykte som en av våra främsta lustigkurrar (eller borde det hela olustigkurrar?) i den patetiska genren.”
Beppe Wolgers ansåg att recensenterna försökte mörda en fjäril med dynamit, ”dom får givetvis tycka illa om dikterna, men dom kan väl i alla fall fånga fjärilen med en håv och spetsa den med en nål”, skrev han i ett upprört brev till sin förläggare. ”Vad har jag gjort som retar dom – skrivit visor på krogen?”
En udda, lurvig och oberäknelig poet
Beppe Wolgers slutade att skriva dikt, men upphörde inte att vara poet. Under 1960-talet arbetade han med radio och revy, skrev schlagertexter och blev en omtyckt programledare i nyskapande barn- och familjeprogram i teve. Formerna var nya, den lyriska tonen från 50-talet intakt. ”Beppe är likadan nu, han är en udda, lurvig och oberäknelig poet”, skrev en tevekrönikör.
Han föraktade inga uttrycksmedel, sturigt fullföljde han femtiotalismens idé. När knivhuggen kom var det från oväntat håll.
Lars Forssell gick i en tidskriftsartikel till ilsket angrepp mot den lankiga svenska televisionen och gamle vännen Beppe Wolgers stod i skottlinjen, framställdes som en fjamsande och behagsjuk opportunist, ”född playboy med humlor i samvetet”.
I ett öppet brev, publicerat på Dagens Nyheters kultursida, beskrevs Beppe Wolgers personliga framtoning i tevesoffan som försåtlig. Avsändare var en uppåtsträvande författare, på väg från populärkulturens deckare till Svenska Akademien: Kerstin Ekman. Hennes budskap till Beppe Wolgers var rättframt: ”Jag hatar dig.”
Underfundig, nyckfull och graciös
Ett hektiskt samarbete med sångerskan Monica Zetterlund, vokalgruppen Gals and Pals och kompositörer som Georg Riedel och Carl Axel Dominique sporrade Beppe Wolgers till att under 60-talet tänja populärmusikens gränser. Hans manuskript till ”Vilsevalsen” var ett talspråksmässigt och irrationellt ordflöde som saknade såväl vers och refräng som rim och reson. Kompositören (Riedel) och exekutören (Zetterlund) tog sig samfällt för pannan men framgången blev stor när sången framfördes i föreställningen ”Party” på Lilla Teatern i Stockholm. Fyra Dramatenaktörer och jazzsångerskan Monica Zetterlund spelade enaktare av Arrabal, Pinter, Fo och Forssell, sammanfogade av Wolgers-sånger.
Dagstidningarna skickade de tunga farbröderna till premiären – Gunnar Unger, Ivar Harrie, Sven Barthel – och de återvände begistrade. ”Vilsevalsen” kallades underfundig, nyckfull och graciös, den beskrevs som ”kvällens konstnärliga kulmen”.
I kulturtidskriften Ord och Bild blev ”Vilsevalsen” upphöjd till ”en schlager som är ett konstverk” och togs som exempel på att den seriösa konstens metod att låta slumpen slå sönder de auktoritära formerna nu brutit in i underhållningsbranschen. På Lilla Teatern var det ett svindlande ögonblick nära mellan högt och lågt.
Att Beppe Wolgers 1967 fick Evert Taube-stipendiet berodde på att han, enligt motiveringen, hade ”förnyat den svenska kabarévisan och schlagern genom att närma dessa genrer till sin lyriska vardagston och skänka dem en rytmisk och poetisk frihet som är fantasins egen.” I den sakkunniga stipendiejuryn satt förutom Evert Taube själv även Ulf Peder Olrog och – Lars Forssell.
På 1970-talet återvände Beppe Wolgers till lyriken och gav ut sina mest framgångsrika diktsamlingar, de som både fick berömmande recensioner och sålde i stora upplagor. Han blev bedömd som en ”riktig” diktare, trots att han var kändis, krumelur och lustigkurre. Då kunde Bengt Holmqvist skriva om ”ett artisteri som spränger sina tidigare gränser och närmar sig den verkligt stora tonen”. Då var ordningen återställd, diktaren återbördad till diktsamlingarna.
”På många sätt är det ett efterblivet land eftersom en poet ska vara en poet, en lustigkurre en lustigkurre etc”, skrev Beppe Wolgers i ett brev 1970. ”Gudskelov börjar allt det där luckras upp och alla gränser mellan olika genrer suddas ut. Men nog var det, och är fortfarande, segt och trögt. Genrernas tyranni har på många sätt bromsat utvecklingen.”
© Klas Gustafson