TIDIGARE PUBLICERAD I DAGENS NYHETER 1981-08-03 (REDIGERAD)
På 50-talet blåste han nytt liv i USA:s jazz. I dag är det inte så lätt att sätta en musiketikett på trumpetaren Don Cherry. Kärleken förde honom till Sverige. Som medlem i rockgruppen Blockheads har han hittat en ny, ung publik.
I gräset vid Tågarps skola sitter Don Cherry och spelar på sin donso n’goni, ett stränginstrument från afrikanska Mali. Det skulle han egentligen inte göra, enligt alla vedertagna begrepp i den stora musikkarusellen.
Don Cherry borde vara med sin trumpet i New Yorks inspelningsstudior och pendla mellan de internationella jazzevenemangen. I stället sitter han i skånska Tågarp. Det har han gjort de senaste tio åren. Inte overksam, och inte hela tiden. Men den röda skolan med sina vita knutar har varit hans bas sedan 1970.
Ingen har väl varit sig riktigt likt i Tågarp sedan familjen Cherry kom. Orten har fått en aktiv kulturförening och blivit ett centrum för fri och skapande musik. ”Jag är inte musiker av ekonomiska skäl”, säger Don Cherry.
När han kom till Sverige första gången 1963 var han 27 år och uppburen jazztrumpetare. ”Han hör till de extremas skara”, skrev DN:s jazzrecensent den gången och tillskrev Don Cherry ”en djärv harmonisk uppfattning”.
Han lirade med storheter som Sonny Rollins, Ornette Coleman och John Coltrane. ”C räknas allmänt som en av de viktigaste musikerna inom 1960-talets jazzmusik”, skriver det stora musikuppslagsverket om Don Cherry.
Småningom fastnade han i Sverige, på grund av diverse förälskelser. Han kom att älska naturen, den folkliga musiken och en kvinna – Monica som är textilkonstnär. Det är kärlekar som håller, alla tre.
Spelat med alla sorters musiker
Han beskriver sitt musikerliv som en resa, inte bara i bokstavlig mening. När jazzscenen blev honom för trång öppnade han sig för folklig musik. Han for till Indien och Afrika för att lyssna och för att spela. Han har undervisat barn, i Sverige och i USA. Han har spelat med alla sorters musiker.
Under sin resa till musiken har Don Cherry inte bara åkt dit näsan pekat, men han har följt sina impulser snarare än sina ekonomiska rådgivare – sådana har han både skaffat och gjort sig av med.
Sedan första skivinspelningen 1957 har det blivit 69 skivor, fast alla inte varit i eget namn.
”Mina egna skivor kommer numera knappast ut på marknaden”, säger han. ”Skivbolagen kan inte placera mig i något hanterligt fack. Men så fort jag spelar med andra musiker är skivan klar veckan därpå …”
Don Cherry slipper vara skivslav. Han har förblivit musikaktivist – så beskriver han sig själv. En som inte passar in i skivbolagens maskineri, där varje turné förutsätter en ny skiva att marknadsföra.
Den gamla jazzscenen saknar han inte mycket, men har känner på den ibland. För en tid sedan var han i New York och spelade med de unga namnen för dagen, bland dem blåsarbröderna Brecker.
Han är gladare åt att spela med gruppen Blockheads, bakom den osannolike sångaren, ordvrängaren och gycklaren Ian Dury. Rockmusik kan man väl kalla det de gör, men etiketten sitter inte så bra där heller.
Reservat för vita intellektuella
”Jazz är”, menar Don Cherry, ”ett reservat för en vit, intellektuell publik – speciellt i USA. Att spela rock med Blockheads har givit honom möjligheten att möta en ny, ung publik.
När jag träffade Don Cherry vid Roskildefestivalen för några veckor sedan, då gruppen just spelat för sisådär 30 000 personer, talade han med lysande ögon om detta: En publik som lever med och rör sig till musiken. En musik som gör sig bättre i danslokaler än i konsertsalar.
”Vi har spelat i många år för att bli tillräckligt bra för Don Cherry”, sa Ian Dury i Roskilde. Glädjen över att ha Cherry i bandet var oförställd.
Det är en glädje Don Cherry genast returnerar. Blockheads är en samling lysande musiker som möts med kärlek och respekt och han gillar Ian Durys person, hans musik och texter. Han spelar inte med dem för att få åka limousine mellan hotellen, utan för att det är så kul att spela ihop! Det märktes i Roskilde.
Charlie Parker och koltrasten
Två musikupplevelser sätter han själv före alla andra. Den ena är en koltrastkonsert i den svenska naturen. Den andra bestod Charlie Parker, legendarisk jazzsaxofonist.
I det svarta getto där Don Cherry växte upp ställdes två krav på en musiker – att spela så att folk dansade och att spela så att folk grät, en lycklig gråt.
Don Cherry motsvarade kraven och blev resande musiker som tonåring. Nu är hans 17-åriga styvdotter Nehne på god väg ut i stora musikvärlden. Hon är sångerska i den engelska gruppen Slits, som nu ska göra en turné till fängelser i USA och antagligen snart skriva kontrakt med ett stort skivbolag …
Men i Tågarp surrar humlorna förstrött och ett par svalor svischar över våra huvuden. Sonen Eagleeye drar iväg på cykeltur, en granne på moped knattrar förbi och vinkar.
Förberedelserna inför årets Barnens dag är intensiva – då ska det bli uppträdande av traktens barn, marionetteater, spelmän och Dag Vag i en lada intill skolan.
Vad händer sedan med Don Cherry?
Resan fortsätter. I höst tar den honom till USA för undervisning i svarta skolor. Han vill göra videoprogram och lokala konserter. Han vill lära sig det språk det afrikanska bamanafolket talar och vars jägare spelar doso n’goni. Innan dess kan man höra honom spela med svenska vänner på Moderna museet i Stockholm.
”Men först av allt”, säger han, ”borde gräset kring skolan klippas.”
© Klas Gustafson
