En ordrolig själ

”Det var en gång en människa, som för att komma bort från problemen, låtsades som om dom inte fanns. Garvade bort allting med tjo och tjim och vansinniga chanstagningar hela tiden, som verkade ge allt en klacksparksaktig feeling, som om inga problem fanns.

Han clownade. Men använde ingen mask. Utan sitt eget ansikte. Eller rättare sagt, han använde sitt eget ansikte som mask.”

Så skriver Robert Broberg hösten 1976 om människan som var han. Den människa som i takt med stigande berömmelse börjat förakta den han blivit.

Jag letar efter mej själv sjunger han på en LP-skiva, utgiven några år tidigare. Ackompanjerad av sin egen elgitarr och en spattig blåsorkester återger han under drygt åtta minuter ett maniskt sökande:

Jag har letat efter mej själv i plugget,
letat efter mej själv bland kompisar,
letat efter mej själv bland serietidningar.
Jag har letat efter mej själv i teve
och letat efter mej själv där bre’ve.
Har letat efter mej själv hos dej.
Jag har letat efter mej själv hos mej själv.

Att sången är självbiografisk är inte att ta miste på. Robert Broberg är 32 år, rannsakar sitt liv och söker sanningen om sig själv. Han har letat på landet och i stan, sjunger han, i radion, på folkparksestraderna, i inspelningsstudion och på topplistorna. Han har letat hemma hos mamma och pappa, hos systern och svågern, på Konstfack, i Solna, Paris och Norrland. Han har letat i ett glas vin.

Jag letar och jag letar
och en dag ska jag komma fram.

Fram kommer vi väl aldrig, men tio år senare kallade Robert Broberg Jag letar efter mej själv det naknaste han gjort. ”Den står sig än i dag, den står sig nog alltid”, sa han: ”Det är fan egentligen. Allt kan aldrig bli sagt, men man hoppas att man ändå blir förstådd. Det handlar om att inte vara tillgänglig. Men ändå inte svårtillgänglig.”

livslång huppegupptäcktsfärd

Letandet var en livslång huppegupptäcktsfärd, till andra platser, i nya sånger, under en drygt femtio år lång artistkarriär. Robert Broberg är inte ensam om att viga ett liv åt att söka sig själv, men hans konsekvens och sanningslidelse var sällsynt.

”Detta att gå i terapi hos sig själv är att gå en långsam och knagglig väg som jag väl inte vill rekommendera till alla”, skrev han. För honom fanns ingen annan väg.

Han föddes på Allmänna BB i Stockholm den 2 juli 1940, bodde först i Österåker i Uppland, men det var i Råsunda i Solna kommun han börjar leta efter sig själv.

Sonens romantiska konstnärsdrömmar fick inget gensvar hos en robust mamma och en ingenjörspappa som konstruerade ventilationsrör. Tack vare föräldrarna förstod unge Robert i alla fall vad han inte ville:

Ända sen jag var tolv år har jag vetat att jag aldrig skulle bli nån anställd person. Jag hade och har den förmätenheten att jag aldrig ska behöva ta hänsyn till några regler. Allt inrutat och välordnat var för krävande. Allt skulle vara på mina villkor. Jag är inte som andra, jag ska göra omöjliga saker.

Anställd blev han aldrig. Han blev aldrig som andra. Semester, examen, radhus och pension var begrepp han inte kunde relatera till. I stället skulle Robert Broberg ägna ett liv åt att på egna villkor bekämpa tråkighet och trotsa förväntningar. Som artist uppfann han sig själv, första gången i tonåren och därefter gång på gång. Reportern Jan Lindström kom ihåg kufen från Solna läroverk och skrev trettio år senare ett träffsäkert porträtt i Månadsjournalen:

Det är en invecklad sak att vara egocentriker på det vis som Robert Broberg är det. Det är dels att bara kunna göra det man vill göra, dels att alltid undra om man inte borde göra något helt annat. Till slut är det en längtan efter att bli älskad, nu och igen, samt retroaktivt ner i barndomen.

Robert Broberg har förekommit i hela mitt medvetna liv och under perioder har han spelat roll. 50-talets svenska skifflekung var jag aningen för ung för, men han gjorde intryck med egensinniga visor och monologer i Sveriges Radios ungdomsprogram på 60-talet. Schlagersångaren och svensktoppsartisten intresserade mig inte, men på 70-talet lystrade jag igen, när Robert Broberg sjöng så uppriktigt om tidens tecken och sitt eget sökande.

färg- och formglädje

Jag har aldrig träffat honom öga mot öga, men har sett Robert Broberg på olika scener. Jag minns honom vid en stödkonsert på Folkets hus i Stockholm vintern 1973, men hade glömt det som affischen nu påminner mig om: gruppen Blomkraft spelade på samma konsert och örtte ingick i biljettpriset. Jag minns också den fullfjädrade scenartist som tjugo år senare höll publiken i ett utsålt Globen i Stockholm i sin hand, med en show som i färg- och formglädje inte var något annat likt.

Orden styrde hans sånger. Textens rytm bestämde melodin. Som ykesskribent har jag närt en till avund gränsande beundran för Robert Brobergs virtuosa förmåga att handskas med vårt ibland så motsträviga modersmål. Till synes utan ansträngning förvandlade han fångdräkt till rym-dräkt, omumbärlig för en som rymde så mycket som han – motstridiga känslor, bland annat.

Därför förvånar det mig att han hade svårt med grammatiken och stavade som en kratta. Det har visat sig när jag under arbetet med hans biografi plöjt den stora samling av privata brev och manuskript, anteckningar och utkast, som hans barn har donerat till Kungliga Biblioteket efter hans död 2015. När jag citerar ur det materialet har jag för läsbarhetens skull gjort försiktiga korrigeringar: rättat uppenbara slarv- och stavfel och petat in ett och annat skiljetecken.

Att LP-skivan som blev Robert Brobergs första försäljningsframgång heter Tjejjer är inget korrekturfel. Han stavade så. Allt skulle vara på hans villkor, även språkläran. ”Ordlekarna är också lite av en revansch för att jag inte fick särskilt bra betyg i svenska när jag gick i skolan. Nu känner jag att jag får bestämma över språket”, sa han.

Robert Broberg följde sin egen grammatik, utnyttjade språkets försåtliga nyanser och trivdes i glappet mellan ordlikhet och olikhet. Var det en tillfällighet att ”garv” ligger så snubblande nära ”grav”? Ska man skratta eller gråta?

Detta med ord och ljud är jag fascinerad av, att flytta på några bokstäver och vrida till ett ord så att det får en annan betydelse. Ibland bryr jag mig inte om vad orden egentligen betyder utan ser dem bara som ljud och jobbar med melodispråket och rytmen i orden.

Han kunde få orden att svänga, ibland så abrupt att de liksom krockar i åhörarens skalle. I Broberg-och-dalbanan är turen ibland snabb som tanken:

Jag ger upp!
Jag ger upp
– ett glädjevrål!

Robert Broberg hade förmågan att även i en glad trall blotta språkliga avgrunder; förrädiska slukhål som vi, hans publik, häpet leende föll i. Han beskrev sig själv som överraskningsartist; en som vållade kollektiv haktappning. ”Man skulle väl kunna kalla mitt sätt att jobba planerad improvisation.”

Han kunde gå på som en pratkvarn – eller summera hela sin konstsyn i några få målande rader:

Mitt galleri
finns det inga galler i
där är jag alldeles fri

Han var en ordrolig själ, en sann onomatopoet. Texterna skapar bilder som sätter sig i skallen – och är svåra att bli av med:

Jag ska raka vägen
Jag ska raka vägen till dej
med min raka apparat

Det är ganska märkvärdigt att Robert Brobergs sånger om obskyra karaktärer, som en likbilschaufför med is i kistan och en handelsresande med uppblåsbara sexdockor i sortimentet, kunde bli så till den grad allsångspopulära hos oss, hans försagda folkhemspublik. Robert Brobergs oförvägna attityd var smittade, frimodigheten avväpnande och charmen förlät allt.

Han tillhörde den i vår populärmusik ovanliga sort som mästerligt förenar tre färdigheter: språköra, melodisinne och sångröst.

Jag ser mig inte som sångare enbart. Jag sjunger, jag har blivit begåvad med juste sångröst. Men egentligen är jag lika mycket textförfattare. Men det är jag inte heller, så entydigt. Och inte kompositör heller, utan lika mycket bildkonstnär. Jag är konstnär, tycker jag, som gärna vill sammanfoga text, melodi, röst och bild i helheter.

Att personliga erfarenheter blir stoff i konstnärligt skapande är naturligt, men det har förvånat mig i vilken hög grad Robert Broberg faktiskt sjöng sitt liv. I Jag letar efter mej själv är det uppenbart. I Jag älskar dej – ditt helvete likaså. Men också en tokrolighet från tidigt i karriären framstår som självbiografisk: Jättesnygga tjejer e’re bästa som jag vet, jag blir så passionerad, jag blir jättevarm och het, du vet.

omöjlig att leva med

Robert Broberg var det som i hans ungdom kallades flickjägare och som Svensk ordbok förklarar som ”pojke eller man som ut­sätter flickor eller kvinnor för en­vis upp­vaktning (i av­sikt att förföra dem)”. Han var lätt att tycka om, lätt att bli förälskad i och omöjlig att leva med.

Kerstin Thorvalls öppenhjärtigt erotiska memoarbok Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig gavs ut som pocketbok 2001. Hon skänkte Robert Broberg ett signerat exemplar. På titeluppslaget gjorde han en egen, kompletterande notering: ”Jag minns inte alla mina älskarinnor – men jag tog på dom!”

När han sjöng könsord i fåfängt hopp om att kunna beröva dem sin laddning blev han svartlistad i Sveriges Radio. Erotik förblev ett bultande tema i Robert Brobergs sånger. ”Längta efter kärlek” hette filmen som blev karriärens stora magplask, men han slutade aldrig längta.

Förälskelsen var hans drog, svårt beroendeframkallande. Han sökte uppmärksamhet, bekräftelse och godkännande, hos kvinnor, men också hos sin publik. Med den hade han ingått äktenskap och bara den sa han sig kunna vara trogen.

Robert Broberg hyste motsägelsefulla drag. Han var livsnjutaren som aldrig unnade sig att vara ledig, improvisatören som kunde sin läxa. Jag har hört många vittna om hans envishet, noggrannhet och höga ambitioner. Själv sa han att man måste vara hängiven det man gör, ”och när man inte orkar längre – så fortsätter man”.

Sist och slutligen är det väl så som han lät svajmastartisten i teveföreställningen Cirkus Zero konstatera: ”Livet går av och an. Och det går väl an. Bara det inte går av.”

© Klas Gustafson

(Texten är en förkortad version av bokens första kapitel.)