Gösta Ekman bakom tweedkavajen

Gösta Ekman har alltid varit för liten. Han kallades Lill-Gösta innan han ens var född. Länge och väl jämfördes han med sin berömde farfar, ”den store Gösta Ekman”. Han var en storebror som snabbt blev omvuxen av sina yngre bröder.

När Gösta skulle gestalta August Strindberg sas det att han nog var för kort i rocken. Deckarläsarna trodde inte han var stor nog att axla Martin Becks trenchcoat. När Gösta fick filmrollen som Stig Claesons alter ego tyckte upphovsmannen att han gick i fel viktklass. Farhågorna var ogrundade. Gösta brann i En dåres försvarstal. Utan åthävor blev han Sjöwall-Wahlöös tankfulle kommissarie. Den rumlande murveln i En vandring i solen var Slas upp i dagen. Efteråt var alla nöjda – utom Gösta själv. Han tänkte ännu på sina fysiska begränsningar: ”Vilken roll jag än spelar är jag ändå en liten jävel som är 1.72 lång och väger 64 kilo.”

Också jag som nu har skrivit hans biografi är en liten jävel. Måtten har vi gemensamt, annars är det en del som skiljer mig från Gösta Ekman. Min mamma var till exempel inte friherrinna från den skånska högadeln. Min pappa var inte filmstjärna. Min egen längtan till teatern har tillfredsställts i salongen. Medan Gösta haft fysiken emot sig i ett jobb där det gäller att ta plats och att synas och höras, har jag haft fördel av att inte utmärka mig. Som reporter är det bara bra att smälta in i tapeten.

välformulerat och tänkvärt

Vägen till Gösta Ekmans biografi började med att jag skulle skriva om hans vän och kollega Tage Danielsson. Gösta var en av dem jag intervjuade. Det var lätt, han pratade mycket och gärna, det han sa var välformulerat och tänkvärt. Han tecknade de stora dragen och spetsade med de precisa detaljerna, som goda berättare gör.

När boken om Tage Danielsson var klar ville jag skriva Göstas historia. Jag ville höra honom berätta om sitt eget liv. Han överblickar ett halvt sekel av svensk teater-, film- och revyhistoria. Han har mött och arbetat med dem som format landets nöjesliv och där har han själv satt outplånliga spår. Nu hade Gösta lämnat scenen. Han skulle fylla 70. En bra tid för eftertanke.

Gösta gick hem, läste boken om Tage och funderade på mitt förslag. Sedan han svarat ja fanns ingen tvekan. Han kan vara lika vankelmodig som revyfiguren i valet mellan Aftonbladet och Expressen. När han bestämt sig finns ingen ångerrätt, bara ett åtagande.

Jag fick hans förtroende, manifesterat av de kassar med personliga brev och anteckningar, manus och teaterprogram, fotografier och tidningsklipp som jag under ett drygt årslångt bokarbete villkorslöst kunnat ösa information ur. Vi har träffats tio gånger och pratat i totalt ungefär 23 timmar. Det vill säga: Gösta har tålmodigt och utförligt svarat på mina ibland rätt nosiga frågor. ”Men kära du”, kunde han säga och genast skapa en förtrolig atmosfär i vår professionella relation. Det är lätt att känna sig utvald i Göstas sällskap.

kärlek och politik

Mest har vi pratat om jobbet, boken är först och främst en artistbiografi. Vi har luftat annat som också hör dit: mamma och pappa, farmor och farfar, kärlek och politik, humor och moral, knark och sex. Därtill allvarliga saker, som pengar och jazz.

Upptäckten att filmidolen James Dean hade ungefär samma längd som han själv gladde den unge Gösta. Det faktum att de hade samma format bidrog till att Gösta och Allan Edwall omgående fann varandra. När Gösta och Dennis Hopper tog farväl efter en gemensam filminspelning förmodade de att deras fysiska likhet haft betydelse för det ovanligt trevliga umgänget. Vi småjävlar finner tröst hos varandra.

I Göstas fall måste ändå konstateras att han under årens lopp också haft förtroendefulla samarbeten och varm vänskap med en och annan drasut, men om han hade svajat på deras höjd skulle han knappast blivit rolig. För Gösta var humorn ett sätt att dra blickarna till sig. Att locka omgivningen till skratt gav honom bekräftelse, fast han egentligen inte är någon muntergök, snarare en grubblare och tvivlare. Han hade bråttom att bli vuxen, kanske är det därför han så ömt vårdar leklusten: ”Många kan identifiera sig med en liten person, för vi har alla varit små, vi har varit barn. Jag tror att jag har kontakt med den där lilla, i mig”, säger Gösta. Han har alltid varit för liten och han vill inte vara stor.

© Klas Gustafson