Klas Gustafson

Författare & journalist

INGEN ENKEL SÅNG OM FRIHET

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 1990-04-08.

När Thomas Mapfumo står på scenen i Queens Garden i Harare är han hos sin hemmapublik. Den har kommit hit från bostadsområdena i stadens sydvästra utkanter. Hans sång om korrupta politiker kan den bara alltför väl.

Det är fullmåne. Regnperioden har just tagit slut och jakarandaträden blommar. Kvällen har kommit med en mild svalka efter en het dag.

Arbetsveckan är slut och publiken på Queens halsar Castle och Lion; fredagskvällen kräver öl. Flaskorna rullas in på trillor, fem träbackar åt gången.

I sina spräckliga batikkostymer påminner musikerna på scenen om en grupp kamoflageklädda gerillasoldater. Huvudet högre än de andra leder Thomas Mapfumo sin trupp med självklar auktoritet. En lätt sliten 45-åring, en spröd och samtidigt kraftfull gestalt.

Ryktbar blev han under 70-talets befrielsekrig mot Ian Smiths vita terrorregim. Gerillaledaren Robert Mugabe gav landet en ny politik. Thomas Mapfumo gav det en ny musik.

Själv hade han, som så många andra afrikanska artister, börjat med att härma utländska förebilder. Den vita minoriteten förtryckte också den svarta majoritetens musik. Traditionell musik lät både mindervärdig och hotfull i vita öron. Politiskt förtryck parades med kulturellt och Thomas Mapfumo sjöng Elvis Presley-sånger, på engelska.

När han i början av 70-talet anställts av gruvbolaget i staden Mangula för att underhålla arbetarna, insåg han det löjliga i att framföra utländsk musik på ett språk hans publik inte begrep.

Sånger  om samtiden

Han började sjunga på sitt modersmål, shona. Han bryggde en ny musik på lokala råvaror. Klangen och rytmen lånade han från mbiran, shonafolkets urgamla ”tumpiano”, men översatte musiken till elektrisk gitarr och andra moderna instrument. I stället för att sjunga om förfäderna berättade Thomas Mapfumo om samtiden.

Denna ”chimurenga music” växte fram jämsides med gerillakampen och stärkte den nationella självkänslan. Att sjunga på shona fick politisk betydelse; de vita förstod inte orden.

Inte ens Thomas Mapfumos skivproducent Steve Roskilly, en engelsman som just kommit till landet och inte talade shona, insåg vilken sprängkraft musiken hade. ”Till oss kunde han säga att en sång handlade om A, medan den i själva verket handlade om B. Skivorna spelades till och med i radio. Ingen där förstod att de innehöll flammande apeller för gerillakampen.”

Så småningom gick det upp för Smithregimen vilken inflytelserik och farlig motståndare den hade i Thomas Mapfumo. 1977 sattes han i fängelse under tre månader, utan rättegång.

Steve Roskilly tvekar inte att jämställa Mapfumo och Mugabe som symbolgestalter för det unga Zimbabwe.

Rebell och sanningssägare

Den forne gerillaledaren Robert Mugabe är i dag president, regeringschef och ledare för det helt dominerande partiet. En maktperson som möter allt större misstro. Thomas Mapfumo betraktas ännu som som rebell och sanningssägare.

Här på Queens Garden strövar han längs scenkanten med kattlik grace. Han sjunger på andedräkts avstånd från muren av män närmast estraden. Här får han inga applåder. Det behövs inte, för han och hans publik har samma rytm. Händerna åker samfällt i luften. Alla kan sångtexterna och alla sjunger med: ”Something for something, nothing for nothing…”.

”Corruption” är sången som – händelsevis, säger Mapfumo själv – kom att ackompanjera Zimbabwes egen stora politiska skandal. Regeringsmedlemmar avslöjades som simpla bilskojare på svarta börsen. Fem av dem fick sparken, en tog sitt liv.

När presidenten gav en belastad minister straffrihet och elva åtal i härvan lades ned blev det en skandal i skandalen. Just då kom Thomas Mapfumos ”Corruption” som en klockren fullträff.

”Vi tänker inte ändra våra sångtexter och vi säljer dem inte till något pris”, säger Thomas Mapfumo själv när han sitter hemma i vardagsrummet i en vitmenad villa i Harares lummiga västra utkant. På väggen bakom honom hänger guldskivan han fått för 10 000 sålda exemplar av singleskivan ”Corruption”.

”Det finns de som utövar en makt som folket inte givit dem”, säger han. ”De stjäl folkets pengar för egna syften. Vi musiker har en plikt att sjunga bort dessa personer, att avskräcka dem från att utnyttja fattigt folk.”

Ja, så självklar är Thomas Mapfumos tro på musiken, att han utan att tveka talar om att ”sjunga bort” korrupta ledare. Inte ett ögonblick svävar han på målet. Det finns något nästan bibliskt i hans tal om plikt och moral. För honom är 70-talets vänsterradikalism ännu giltig. Han talar om att tjäna folket. Han beskriver sig själv och sin musik som politisk och militant.

Han stod i spetsen för befrielsekampens kulturfront och har inte slagit sig till ro. Thomas Mapfumo sjöng ingen enkel sång om frihet, och han sjunger den ännu. ”Vi är fria i Zimbabwe. Vi har en svart regering, men det betyder inte att den svarta regeringen tar hand om var och en av oss. Folk sover fortfarande på gatan. Många har inte råd att köpa en skjorta. Man kan inte tala med dem om frihet, det är något de aldrig har hört talas om. De är inte fria och har aldrig varit fria.”

”Alla är besvikna”

Efter ett långt och tärande befrielsekrig var förväntningarna stora när de vitas Rhodesia blev det självständiga Zimbabwe, i april 1980. Befrielsens rus har ersatts av missnöje: ”Visst har vi blivit av med rasisterna, visst har utbildning och hälsovård blivit tillgängliga för alla, men allt annat då? Alla är besvikna”, säger Thomas Mapfumo.

”Jag är inte politiker. Jag är musiker. Min musik har ett politiskt budskap, men publiken älskar mig som underhållare”, säger han utan skymten av skrytsamhet.

Så är det. Alla talar gott om Thomas Mapfumo. Alla musiker jag möter säger sig vara påverkade av honom; hans generationskamrater såväl som tonårsbandet som kallar sin musik ”afro-acid”.

I dag kan Thomas Mapfumo se hur den stora tillgång av nationell populärmusik han själv satsat grundplåten till håller på att förskingras av en tondöv statsledning. Instrument, inspelningsutrustning och ljudanläggningar är belagda med lyxskatt. Den statliga radions P3 är en engelskspråkig skvalkanal med västerländsk dussinpop. ”Vi är tillbaka där vi startade”, säger Thomas Mapfumo.

Musikerna drar in utländsk valuta genom turnéer och skivförsäljning. De skapar arbeten på radio, TV och skivbolag, men de får inga bankkrediter, inga royalties, inget statligt stöd. De får själva ta alla ekonomiska risker.

Affärsmännen  styr

Medan alla i Zimbabwe suckar över stigande priser går det över huvud taget inte att köpa musikinstrument för pengar. Den musikutrustning som finns är i händerna på affärsmän. Hotell- och klubbägare engagerar musiker på långa kontrakt. Gitarren tillhör arbetsgivaren. Gitarristen är utbytbar.

Ett bolag dominerar skivutgivningen, äger den bästa inspelningsstudion och det enda skivpresseriet, har monopol på skivimporten och styr radions musikutbud, skriver fasta femårskontrakt med sina artister och betalar nålpengar för sålda skivor.

En orkester med förmånliga villkor kan få motsvarande 50 öre för varje såld LP-skiva som kostar 50 kronor i butiken. För en riktigt framgångsrik LP kan inkomsten i bästa fall bli en tusenlapp per orkestermedlem. Thomas Mapfumos storsäljare ”Corruption” kan ge en inkomst motsvarande 3 000 kronor, för åtta orkester­medlemmar att dela på.

Zimbabwes musiker spelar alltså mot alla odds, men de spelar! Musiklivet i huvudstaden Harare är överväldigande. Varje helg lockar hotell och klubbar med landets bästa orkestrar.

Det finns åtminstone sex tusen musiker som spelar professionellt eller som har professionella ambitioner, det har Zimbabwes kulturråd räknat ut. Det är alltså många som, i likhet med Thomas Mapfumo, tror på musikens makt. Någon snabb väg till rikedom är den ju inte.

Thomas Mapfumo säger: ”För länge sedan, när en kolonial makt regerade, kunde vi åtminstone åka till stan och köpa instrument. I dag har vi inte ens strängar till våra gitarrer.”

© Klas Gustafson

© 2024 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén