Tidigare publicerad i tidskriften Lira 2009:4
Monica Zetterlunds svenska inspelning av ”Waltz for Debby” fick upphovsmannen Bill Evans att längta till Sverige. Deras gemensamma skiva är en musikalisk kärleksakt.
En buktande träbro leder över vattnet, marschaller visar vägen till den slottsliknande byggnad med tinnar och torn som är dansrestaurangen Badholmen i Saltsjöbaden. Kostymklädda unga män med glasögon, små skägg och instrumentfodral strömmar ur skåpbilar, på väg till restaurangens estrader. Från öppna fönster flyter musiken över motorbåtsbryggor och segelbåtar förtöjda för natten. Sensommaren 1964 är detta platsen för en tvådagars jazzfestival.
Den börjar trevande, men avslutningskvällen den 21 augusti blir lyckad, 800 personer passerar över träbron, många lockade av en mycket speciell attraktion: Monicas första offentliga framträdande med pianisten Bill Evans från USA.
Huvudpersonerna kommer sent, under kvällen har hon medverkat i två föreställningar av Svenska Ords ständigt utsålda revy ”Gula Hund” på Chinateatern och han har spelat med sin trio på jazzklubben Gyllene Cirkeln. Natten på Badholmen infriar förväntningarna, enligt Dagens Nyheters recensent:
Bill Evans trio kom, spelade och segrade och ackompanjerade förträffligt Monica Zetterlund, som med tanke på sitt för rösten slitsamma dagsprogram sjöng överraskande bra, bättre än jag hört henne i jazzsammanhang på mycket länge. Balladen ”Some other time” gjorde med rätta publiken andäktig.
Bill Evans har redan under nära två veckor skapat andakt på Gyllene Cirkeln, den första europeiska jazzklubb som lyckats engagera honom. Gästspelet är efterlängtat, det ska i efterhand bli ihågkommet som en av 1960-talets stora musikaliska händelser i Stockholm. Bill Evans beskrivs vid den här tiden som jazzvärldens yngste legend och en förebild för snart sagt alla musiker.
”Vår stora pianoidol”
”Bill Evans var vår stora pianoidol, han var som en gud, ungefär som Miles Davis varit tidigare”, säger Claes Lindroth. Jazzlyssnaren och amatörpianisten Gösta Ekman beskriver upptäckten av Bill Evans som en metamorfos, lika omskakade som att senare höra Keith Jarrett.
Evans blotta uppenbarelse får jazzrecensenter att abdikera från sitt uppdrag. ”Bill Evans undandrar sig all kritik”, skriver Hans Fridlund i Aftonbladet efter premiärkvällen på Gyllene Cirkeln den 10 augusti 1964. Bill Evans är uppenbarligen inte i form, men han är där och publiken är nöjd, liksom Hans Fridlund:
Man släpper inte ut ordet geni i tid och otid, och inte i jazzsammanhang. Men för mig är Evans en av vår tids stora musiker och i stället för recension vill man helst bara uttrycka sin tacksamhet till Cirkeln.
När Nalen inte längre lockar Stockholms jazzpublik har Gyllene Cirkeln blivit dess nya kultplats. Skiftet speglar jazzens utveckling till konsertmusik. Nalen var ett danspalats med anställda husmusiker, Cirkeln är en jazzklubb för korta gästspel av de främsta svenska och internationella solisterna. Klubben ligger i restaurangen en trappa upp i ABF-huset. Mattvånget är avskaffat, det går an att lyssna på musiken över en öl. Lokalen har blågrönt tak och stora bladrika växter i fönstren mot Sveavägen. På borden står levande ljus i små röda skålar. En tidningsreporter beskriver den förtätade stämning Bill Evans och hans trio skapar:
Strålkastarnas rökgrå ljuspelare belyser Larry Bunkers nacke och axlar vid trummorna. Chuck Israels arbetande händer på basen. Där bakom i mörkret vid flygeln anar man en asketisk gestalt i svarta glasögon, Bill Evans. Han sitter hopsjunken vid sitt instrument, djupt framåtböjd, tycks liksom krypa in i sin musik, liksom lyssnarna vid hans fötter.
Monica har en gammal kärlek till Bill Evans musik. När hon i början av sitt USA-besök vintern 1959–60 hör honom på skiva i ett blindtest för jazztidskriften Down Beat känner hon inte igen hans spel. Innan hon lämnar USA har hon blivit väl förtrogen med Bill Evans stil.
Han har gjort sig ett namn som Miles Davis pianist, den enda vita musikern i 1958 års sextett. Vid tiden för Monicas USA-resa har Bill Evans just bildat en egen trio. Den spelar in sin debutskiva i december 1959 och gör ett enstaka framträdande på klubben Village Gate, medan Monica ännu är kvar i New York. I ett revynummer från 1967 berättar hon levande om ett möte med Bill Evans på en klubb i Greenwich Village i ett vintrigt New York, fast det är tveksamt om hon verkligen varit på plats och lyssnat på trion.
Revymonologen har silats genom Beppe Wolgers poetiska fantasi och återger kanske inte hur det var, utan snarare hur det kunde ha varit när Monica mötte Bill:
Han satt där alldeles insjunken i sin musik, han var alldeles borta liksom, i sin musik. Allting var rätt, fast jag hade tappat 500 dollar och det snöade ute. I pausen gick vi in i hans loge och Bill var fortfarande liksom borta, i sin egen värld, lite sorgsen, fortfarande lite svettig. Så jag säger: ”Bill, är du ledsen?”
När Monica efter framträdanden i Hollywood, Detroit och Chicago återkommer till New York i mars 1960 spelar Bill Evans Trio på jazzklubben Birdland på Broadway. Då är hon på plats! Pianisten Count Basie och hans stora orkester är huvudattraktion och publiken har kommit för deras skull. När orkestern går av scenen och Bill Evans lågmälda musik tar vid stiger sorlet, till Monicas förtret: ”När Basie spelade hade ju publiken inte en chans att prata, så den gjorde det under Bill Evans framträdanden istället. Man hörde inte mycket av honom. Jag försökte tysta ner folk, men då vart de bara förbaskade. Det var inte ett dugg roligt.”
Fullödig musik
Åter i Sverige talar Monica de följande åren ofta om Bill Evans, hans trioskivor tycks snurra oavbrutet hemma hos henne: ”Hans musik är så fullödig och den ger en det lugn man behöver.”
Hösten 1962 går Monica till Beppe Wolgers och ber om en svensk text till Evans lyriskt melodiska ”Waltz for Debby”, titelspåret på en av trions konsertinspelade skivor.
Efter en svajig tid är Beppe Wolgers inne i en lyckligt intensiv skrivperiod, han är nygift och nybliven far. Efter år av självupptaget skapande är familjen det nya livsprojektet, hans gamla ”jag” vidgas till ett ”vi”. Det är lätt att tro att den upprymt förälskade ton han ger sångtexten springer ur den egna sinnesstämningen: Just den dag / den vackra dag jag lärde mig säga vi / kom den till världen min valsmelodi.
Trots att han alltid öser ur sin egen erfarenhet lyckas Beppe Wolgers som textförfattare fånga det personliga hos dem han skriver för. Monica har redan fått flera sådana sångtexter, ”Sakta vi gå genom stan” är den största framgången, ”Vilsevalsen” den mest krävande.
Beppe Wolgers känner Monica så väl att han i sin text till ”Waltz for Debby” träffsäkert och liksom i förbigående tecknar hennes porträtt, inramat redan med inledningsorden: ”Enkel, vacker, öm.” Bill Evans har en gång komponerat melodin till någon vid namn ”Debby”. Monica tillägnas den svenska text som Beppe Wolgers döper till ”Monicas vals”.
Hon sjunger in den på skiva hösten 1963. Georg Riedels kraftfulla storbandsarrangemang med Rune Gustafssons gitarr långt fram i ljudbilden skiljer sig rejält från den milda pianovals Bill Evans ursprungligen gjort. Monicas inspelning ges ut på EP-skiva i november.
Producenten Göte Wilhelmson är själv pianist och en stor Bill Evans-beundrare. Han är så nöjd med inspelningen att han skickar en skiva till Evans. I mars 1964 kommer reaktionen från Ormond Beach i Florida. I ett långt handskrivet brev uttrycker Bill Evans sin stora förtjusning över Monicas version av ”Waltz for Debby”. ”Jag förstår inte vad hon sjunger, men jag förstår hur hon sjunger”, skriver han. Skivan säger han sig redan ha slitit ut:
Hon är helt enkelt fantastisk – tala om för henne att jag älskar henne. Själv hade jag tidigare inbillat mig att min vals knappast lämpade sig för sång, men hur fel hade jag inte! Plötsligt längtar jag till Sverige …
”Han bad mig fixa jobb. Han och hans trio nöjde sig med reseersättning, mat och hotell”, säger Göte Wilhelmson. Gensvaret blir stort. Artistchefen på jazzklubben Gyllene Cirkeln blir eld och lågor, radio och teve hakar på. ”Bill berättade efteråt att han aldrig tjänat så mycket pengar på så kort tid”, säger Göte Wilhelmson.
I augusti 1964 kommer så Bill Evans till Stockholm med sin nya trio, för två veckors gästspel på Gyllene Cirkeln. För jazzklubbens färske artistchef Åke Abrahamsson blir det oförglömliga kvällar:
Det var som att tjuvlyssna på en musikalisk kärleksakt. Helst skulle han ha velat spela för sig själv, utan åhörare. Ingen kväll liknade den andra. Repertoaren var densamma, men varje låt, flera av dem äldre standards, varierades i det oändliga.
En dryg timma innan trion börjar spela är alla bord framför estraden upptagna. Många i publiken återkommer kväll efter kväll, bland dem Monica: ”Göran och jag satt på Gyllene Cirkeln varenda kväll i fjorton dar och lyssnade på Evans.”
”Snacka om press!”
Monica är med i Svenska Ords revy ”Gula Hund” på Chinateatern, äkta maken Göran Pettersson spelar bas i orkestern. Efter föreställningarna drar de med sig Hasse och Tage, Gals and Pals och de andra i ensemblen till Cirkeln. Trions basist Chuck Israels minns hur samma ansikten dyker upp varenda kväll, det skapar förväntningar på musikerna att ständigt prestera något nytt: ”Snacka om press! Men det var en fantastisk upplevelse att inse hur mycket vår musik uppskattades vid den tiden.”
På Cirkeln blir Monica presenterad för Bill Evans. Han bor på Hotell Foresta på Lidingö, inte långt från hennes villa. Han kommer över för att öva på hennes flygel. Ryktet säger att Bill Evans är inåtvänd och knepig, Monica beskriver honom i stället som vänlig och ödmjuk.
Vi fick känslomässig kontakt på en gång och tyckte väldigt mycket om varandra. Vi började ”jamma” lite. Han tyckte det var kul och vi upptäckte flera ställen där vi fraserade på precis samma sätt. Det var väldigt kul.
De möts i en gemensam känsla för musiken, men delar också den svarta humorn:
Vi fann någon sorts humoristisk sida hos varandra, och det var ju konstigt för han hade sin amerikanska humor och jag min värmländska. Men vi förstod varandra och det är jag oerhört tacksam för.
Också Göran Pettersson minns Bill Evans som reko: ”Vi lärde känna honom som en vanlig kille. Han betraktade inte sig själv som märkvärdig. Han tyckte om att spela och göra sina grejer. Han var verkligen ingen diva.”
Köttbullsmiddag
Eftersom Bill Evans och hans musiker inte bara flugit in för en enstaka konsert, utan bor i Stockholm under hela två veckor, hinner de lära känna Monica och hennes vänner, bjuds hem på köttbullsmiddag och tar en gin och tonic i soffhörnan. ”Det kändes som att det var ’våran Bill’”, säger sångaren Svante Thuresson.
En dag ringer Monica till Claes Lindroth och beklagar sig över att Bill inte har något att göra.
”Han var intresserad av golf, så vi tog en taxi till Drottningholms golfbana och stod och slog på driving rangen. Han berättade att hans pappa var föreståndare för en golfbana i Florida, så han hade fått det från barndomen. Han slog väldigt bra”, säger Claes Lindroth.
Redan före Bill Evans ankomst till Stockholm har det glunkats om ett samarbete med Monica, det är ju hennes sång som har lockat honom till Sverige. Mot slutet av gästspelet på Cirkeln får de äntligen tillfälle att stå på samma scen, vid det korta nattliga framträdandet på jazzfestivalen i Saltsjöbaden. Två dagar senare är också de praktiska detaljerna för en gemensam skivinspelning ordnade. Enligt Monica sitter det långt inne: ”Det var ett jävla dribbel innan!” Philips chef Bo Löfberg vill inte ha någon inspelning, han är inte intresserad av jazz och tycker det blir för dyrt. ”Jag sa till slut att gör ni inte det här, då går jag till banken och tar ett lån och betalar det själv. Det var ett hot. Jag la till fem tusen kronor till Bill”, säger Monica.
De förbereder sig hemma hos henne i Lidingövillan:
Vi repeterade inte mycket innan inspelningen, träffades då och då under några dagar och kände oss för, jag satt bredvid honom när han spelade, han sa: ”Sjung nu litegrann.” Han tittade i min sångbok, sa: ”Ta den här, den passar dig.” Så fick vi fram ett urval melodier, bland dem några gamla svenska folkvisor, till exempel ”Jag vet en dejlig rosa”.
De blandar och ger, enas om några standardmelodier, Monica drar fram Olle Adolphsons ”Om natten är alla änkor grå”, Bill Evans föreslår ”So long big time”. ”Waltz for Debby” ska förstås vara med, med den exotiskt obegripliga svenska text han förälskat sig i. ”Det visade sig att vi hade exakt samma smak. Han var ju noga med texterna, liksom jag. Det var mycket enkelt”, säger Monica.
Bindande kontrakt
Bill Evans skivkontrakt med amerikanska Verve förhindrar honom att spela in för andra bolag, men han är beredd att kringgå förbudet därför att Monica är så speciell, förklarar han för Aftonbladets Hans Fridlund. Skivan vill han göra, om det så krävs att han gömmer sig bakom en pseudonym. Bill Evans föreslår en rad möjliga alias, alla utformade som anagram på det egna namnet: Ivan Bells, B S Allen IV, Sven Labli, Van S Libel.
Det är anmärkningsvärt att han är så angelägen. Bill Evans är ingen ackompanjatör. Bara en gång tidigare har han kompat en vokalist på skiva, ett försörjningsjobb i början av karriären, sommaren 1955. Efter samarbetet med Monica ska det dröja mer än tio år innan han åter går in i studio med en vokalist.
På söndagseftermiddagen den 23 augusti är Bill Evans, basisten Chuck Israels och trummisen Larry Bunker på plats i Europafilms Studio A i Mariehäll, i Stockholms nordvästra utkanter. Dit kommer Monica, arbetsklädd i röd- och grönrutig utanpåskjorta och elastabyxor, med en scarf knuten över håret. Därutöver är sju personer närvarande: Producenten Göte Wilhelmson, teknikern Olle Swembel, som är född i USA och därför har lätt att prata med musikerna, Monicas man Göran Pettersson, hennes musikaliska stöd Lasse Bagge och hans fru Kerstin, Monicas goda vän. Där finns också Monicas ekonomiska rådgivare Claes Lindroth samt jazzfrälste reportern Hans Fridlund, som i Aftonbladet hårdbevakar Bill Evans under Sverigebesöket.
I en paus framför Göte Wilhelmson ett önskemål till Bill Evans: ”Jag sa att när det kommer en utländsk artist till Sverige ber vi dem göra något de inte brukar göra.”
Bill Evans är med på noterna och stampar igång en uppsluppen ”Santa Claus is coming to town”. Händelsevis prövar Göran Pettersson just då kollegan Chuck Israels kontrabas, så det är bara att hänga på. Det blir en 2 minuter och 24 sekunder lång knasinspelning, med Bill Evans själv som föga tonsäker sångsolist. Inspelningen hamnar först på en julskiva med minnesvärda tokroligheter studion ger ut för sitt eget nöjes skull. Först 33 år senare ges den ut officiellt, i en omfattande CD-box. ”Jag har den inte själv, men faktum är att man finns på skiva med Bill Evans!” säger en stolt Göran Pettersson.
En ren fröjd
Monica ska i resten av sitt liv minnas timmarna i studion med Bill Evans som en ren fröjd. Hon släpper taget och flyter motståndslöst på den våg av energi han alstrar vid pianot.
Det har aldrig varit så lätt att sjunga med någon som med Bill Evans. Han studsade iväg en, liksom. Det var aldrig fråga om hur jag skulle frasera egentligen, han spelade aldrig en ton för mycket bakom mig. Det bara gick inte att sjunga fel, så enkelt var det.
De som följer inspelningen från kontrollrummet talar om stämningen i studion som avspänd, men med en laddad koncentration. Tiden är knapp, klockan åtta ska Monica stå på Chinateaterns scen för den 102:a föreställningen av ”Gula Hund”. Då ska hon i romsk dräkt återigen sjunga ut i ”Ljuva dröm” så att publiken hukar i bänkarna. Denna eftermiddag i Sundbyberg håller hon medvetet igen, hon anammar Bill Evans sparsmakade stil: ”Jag ville inte störa honom, därför håller jag ju inga längre toner. Det var därför vi passade så bra ihop, min respekt för honom var väldigt nyttig.”
Lasse Bagge står tätt bakom Monica och teaterviskar i hennes öra, så att hon kommer in rätt. Monica sjunger med jazzens internationella stjärnor, men hon kan inte läsa noter. Hon ser det som en brist, men kommer aldrig att lära sig. ”Det var något motstånd där. Hon frågade mig flera gånger när vi jobbade ihop på teatern: ’Hur ser det ut? Vad är det för ton där?’” säger Kerstin Bagge.
Bortsett från några håglösa pianolektioner i barndomen har Monica aldrig tragglat med notskriften. Ingen kan påminna sig att hon någonsin rört klaviaturen på flygeln hemma i Lidingövillan. Hon spelar en stapplande ”Avestaforsens brus” på dragspel i en av Svenska Ords revyer, i övrigt har Kerstin Bagge bara en gång sett Monica spela ett instrument: hon lånar Göran Petterssons bas när kvinnorna i Gula Hund-ensemblen bildar orkester på en intern fest.
Bland jazzmusiker i Monicas generation finns många som spelar på gehör, litar till sina öron och sin intuition. Men förväntas inte den som samarbetar med någon på Bill Evans nivå kunna läsa noter?
”Inte när det gällde Monica, hon hade ett sätt att bearbeta musiken, en timbre. Så det spelade ingen roll att hon inte kunde läsa noter. De fick spela melodin för henne och den kunde hon snabbt ta in”, säger Kerstin Bagge.
”Man var helt salig”
I pauserna går hon ner från kontrollrummet och pratar med musikerna på studiogolvet. ”Det var fantastiskt! Man var helt salig att få höra Bill Evans spela live och träffa honom.”
Göran Pettersson minns en elegant och proffsig inspelning, med få omtagningar. ”Man fattade inte förrän senare att det blivit så bra. Det är märkligt hur det kan spåra ihop vid något gyllene tillfälle.”
Göte Wilhelmsons jobb som producent är denna gång ovanligt lindrigt: ”Inspelningen gick som på räls. Det var bara att gå dit och sätta sig och njuta.”
Av de folkvisor Monica föreslagit blir Bill Evans särskilt fäst vid ”Jag vet en dejlig rosa”. Hans solospel är så innerligt att Monica blir rörd: ”Det var så vackert att jag grät, så jag har tyvärr svårt att sjunga alldeles i versen efteråt. Det hörs, jag låter lite dubbelpipig på några ställen. Men det tycker jag gör mindre, om det är känslomässigt riktigt.”
Nio låtar spelas in direkt i studion, den tionde kompletterar Monica vid ett senare tillfälle. Det är ”So long big time”, som är helt ny för henne. ”Det fanns inte en chans för mig att lära mig den på den korta tid vi spelade in, några timmar en eftermiddag, och då föreslog Bill: ’Jag lägger en bakgrund så får du sjunga den senare’ och så blev det.”
Som medlemmar i vokalgruppen Gals and Pals är Kerstin och Lasse Bagge också med i ”Gula Hund”. De åker i förväg till Chinateatern. När Monica och Göran Pettersson väl sätter sig i en taxi brinner det i knutarna.”Och jävlar att vi inte fick en polisbil efter oss!” säger Monica.
En jazzklassiker
Dagen därpå rapporterar Aftonbladets Hans Fridlund från studion, men skriver mer om Bill Evans flygel än om själva inspelningen. Fridlund nämner inget om stundens magi, det kommer flera år senare, när han insett hur märkvärdigt det han bevittnat i själva verket är:
På en kort eftermiddag är en jazzklassiker bland LP-skivor född, nuförtiden tar annars vilken skruttplatta som helst tre månader. Men 1964 var det den benådade inspirationen och yrkeskunskapen som talade och spelade och sjöng […].
”Vi hade visserligen förberett lite under veckan, tonarter och sånt där, men den gjordes sammanlagt på fyra timmar. Det är i alla fall tio titlar. Det är nog, skulle jag tro, svenskt rekord för sångerskor”, säger Monica.
Det vanliga studiognetandet är hon inte mycket för. Inspelningen med Bill Evans är idealet; koncentrerad, spontan, levande: ”Så skulle egentligen alla plattor göras.”
Innan skivan kommit ut i handeln snurrar inspelningsbandet hemma hos Monica på Lidingö. För en gångs skull är hon nöjd med sin egen insats: ”Det här är nog det bästa jag gjort i hela mitt liv. I varje fall är det första jag kan spela och lyssna till utan att känna mej pinsamt berörd.”
LP:n ges ut i december 1964 som ”Waltz for Debby”, trots att det redan finns en Bill Evans-skiva med den titeln och trots att sången framförs som ”Monicas vals”. Den nya skivan pressas i två tusen exemplar och ges bara ut i Skandinavien. Den får goda recensioner men försäljningen blir måttlig.
Ingen större vinst
”Det blev väl i alla fall ingen större vinst för Philips, kan jag tro. Jag fick inget gage, jag hade royalty-ersättning i efterhand. Det är väl först när den återutgavs på CD som den sålt hyfsat”, säger Monica i en intervju från år 2004.
CD:n kommer ut 1993 och har enligt skivbolaget sålts i omkring 10 000 exemplar.
Bill Evans och Monica möts igen ett halvår efter skivinspelningen, då är trion tillbaka i Stockholm för ännu ett fjorton dagar långt gästspel på Gyllene Cirkeln. Basisten Chuck Israels bor hemma hos Monica, hans dryckesvanor gör henne förundrad:
Han drack Coca-Cola så att jag höll på att få spader. Han drack Coca-Cola till allt, från morgon till kväll. Det gick åt tjugo flaskor om dagen. Han drack till middagen som jag hade försökt göra mitt bästa för. Jag fattade inte hur han orkade. Jag struntade ju i det, men jag tyckte det var äckligt.
Chuck Israel har mycket riktigt inga minnen av Monicas matlagning. Fyrtiotre år senare sitter däremot andra detaljer från Sverigebesöket som ingraverade i hans hjärna, däribland Monicas telefonnummer.
Söndagseftermiddagen den 21 februari 1965 gör Monica och Bill Evans Trio sitt första riktiga konsertframträdande, inför 800 uppmärksamma lyssnare i universitetsaulan i Uppsala.
Både Bill Evans och hans partner Ellaine är beroende av heroin. Vid första Sverigebesöket kommer de från en just avslutad avvänjningskur, läget är sämre denna andra gång. Dagsformen skiftar, Bill Evans lämnar återbud några spelkvällar och hans fingrar är svullna. ”Ellaine var så glad när jag masserade hans händer och det gjorde jag så gärna”, säger Monica.
Dagen då hon och trion ska spela in ett teveprogram i en studio i Stocksund får Göte Wilhelmson bud om att Bill Evans inte kommer ur hotellsängen. ”Jag ordnade en läkare som fick både honom och frun på fötter.”
Laddad atmosfär
Inför tevekamerorna lyckas Monica och Bill Evans Trio sedan återskapa den laddade atmosfären från skivinspelningen, de gör sex av skivans melodier och en ny: bossanovan ”Corcovado”. Propert klädd i kostym med väst, slips och button-down, hänger Bill Evans över Steinwayflygelns klaviatur, som en revisor över räkenskaperna. Skenet bedrar, han nickar inte till, Bill Evans är en vaken pianist. Han skänker musiken stort lugn och regelbunden andning.
”Man märkte inte på honom att han var heroinist. Man märkte det bara på smärtan”, säger Monica.
Ytterligare några gånger ska hon sjunga med Bill Evans. Hösten 1965 är hon gästartist när han spelar tillsammans med svenska musiker på Gyllene Cirkeln, ett år därefter gör de ett gemensamt konsertframträdande vid en välgörenhetsgala i Köpenhamn och ett teveprogram för dansk teve. När de år 1975 efter ett långt uppehåll ska återses på ett hotell i Göteborg är Bill Evans välmående och drogfri. Monica frågar efter honom, trots att han står bredvid henne i foajén.
”Jag kände ju inte igen honom! Han hade skägg och hade blivit så kraftig. Då tittade han på mig: ’It’s me!’”
En timme senare framträder de tillsammans i ett blott halvbesatt Göteborgs konserthus och kvällen därpå i konsthallen i Lund. Fem år senare är han död.
Ett lager i Värtahamnen
Programmet med Monica och Bill Evans Trio visas i svensk teve i maj 1965. Året därpå går produktionsbolaget omkull och programbanden hamnar omsider i ett lager i Värtahamnen. Där hittas de, nära trettio år senare.
Några dagar före julen 1993 är Monica gäst i teveprogrammet ”Hemma” och överraskas i sändning med en bit ur den gamla inspelningen. Programledaren Ingela Agardh frågar om Monica känner igen det hon får se. ”Du hade bara behövt visa händerna. Bill Evans! Det gick inte att ta miste på”, säger en tårögd Monica. Att få spela in en skiva med Bill Evans beskriver hon som en gåva: ”Finns det en gud så kan jag ha fått det därifrån.”
”Hon var mycket rörd och jag fick både en kram och en puss på kinden för att jag hittat programmet”, berättar Göran Hellsin, teveproducenten som spårade upp den unika inspelningen.
Ytterligare tio år senare tar dokumentärfilmaren Tom Alandh med sig Evans-programmet hem till Monica. Hon sitter tunn och mager i sin blommiga fåtölj och betraktar det: ”Det är så svårt att se på sig själv!”
Hon blir ännu rörd av Bill Evans pianospel och hyllar honom som sin karriärs bäste ackompanjatör. Tom Alandh undrar vad Bill Evans tyckte om Monica. ”Han sa väl inte mycket, men efteråt har jag hört hans uttalanden, det finns ju biografier. Ja, jag kanske inte var så dum.”
Att Bill Evans förlöser något hos Monica är uppenbart, men inspirationen är ömsesidig. I sin Bill Evans-biografi kallar författaren och pianisten Peter Pettinger den svenska inspelningen en fascinerande artistisk kursändring. Pettinger hävdar att Monica med sin talang och smak alldeles tydligt påverkar Bill Evans; hans spel är osedvanligt avspänt.
Sedan sitt USA-besök har Monica genom att sjunga på sitt modersmål lärt sig konsten att berätta en historia. Därmed lyckas hon nu också erövra jazzens engelskspråkiga standardlåtar och göra dem trovärdiga. Hon har tillägnat sig allt det hon tyckte sig sakna som nykomling på jazzscenen i USA: inlevelsen, fraseringen, repertoaren, ackompanjatören. Ändå förblir ”Waltz for Debby” främst en angelägenhet för den svenska jazzpubliken – och för japanska samlare som betalar flera tusenlappar för originalpressningen.
Skivan är den enda av de egna inspelningarna Monica ibland lyssnar på. Den är inte så dum, till och med pappa Bengt godkänner den: ”Det var inte så mycket som dög där inte! Skivan jag gjorde med Bill Evans 64, den tyckte han var bra. Han såg aldrig mig som att jag var något märkvärdigt.”
Skivan är märkvärdig, en pärla i Monicas produktion, flera gånger återutgiven, älskad av många. ”En av de finaste vokalskivor jag vet”, skriver Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter i en kärleksförklaring till Monica:
Det är musik mun mot öra, och det finns i Monica Zetterlund en nästan spinnande belåtenhet över denna närhet i musiken, som skärper hennes egen uppmärksamhet och ger hela skivan en lycklig stämning av trygghet och äventyr. […] Ett ljust vemod perforerar rösten, men också ett förälskat leende och en frasering som ger Bill Evans rytmiska subtilitet svar på tal.
© Klas Gustafson