SVARTA PENGAR I FRUKOSTKLUBBEN

Tidigare publicerad i tidskriften Kapten Stofil, 2007.

I början av 1960-talet skakades USA:s musikindustri av en mutskandal, känd som ”payola”. Samtidigt avslöjades liknande skumrask i Sverige. I USA ledde avslöjandena till rättegång, fällande domar och skärpta lagar. I Sverige lades locket på.

”Sveriges Radio har inget mutproblem och ’payola’, dvs pengar under bordet för att få bestämda skivor framförda lär aldrig bli aktuellt här hemma” skrev Aftonbladets radio- och teveskribent Sigvard Lindström i december 1959. Det skulle visa sig att den vanligtvis så initierade Lindström hade missbedömt läget.

I USA undersökte kongressen vid denna tid om skivbolagen betalade radiostationernas programledare för att matcha inspelningar och därmed främja försäljningen och öka vinsterna. Sådant kunde nog förekomma i den ruffiga amerikanska nöjesindustrin, men knappast i lilla Sverige. Här fanns ett tjugotal skivbolag och ett enda, statligt kontrollerat radioföretag med sändningar i två kanaler och en stapplande teveverksamhet. Blotta tanken på att Sveriges Radios korrekta tjänstemän skulle låta sig påverkas av utomstående affärsintressen var absurd. Svarta pengar i Frukostklubben? Uteslutet! Mutkolvar i Sveriges bilradio? Omöjligt!

Radion roade Sverige. Alla lyssnade. Hela familjen samlades vid radioapparaten för att följa lördags­kvällarnas underhållning. Landets övriga nöjesliv stannade av och biografägarna vände sig till Sveriges Radios styrelse och beklagade sig över tomma salonger. Om en artist fick sjunga sin senaste topplåt eller om en ny skiva spelades i ett populärt radioprogram gav det förstås skjuts åt försäljningen av skivor och noter. Gösta ”Snoddas” Nordgren var det levande exemplet. Hans insjungning av Flottarkärlek hade sålts i mer än 250 000 exemplar efter lanseringen i radioprogrammet Karu­sellen.

Efter att ha vuxit snabbt omsatte den svenska skivbranschen i början av sextiotalet årligen 50 miljoner kronor. Den gamla stenkakan var krossad, vinylen hade tagit över, LP-formatet lanserades och de första stereoinspelningarna väckte uppmärksamhet. Branschen var expansiv, men vägen till skivköparna gick ännu genom radion.

Täta band till nöjesindustrin

Det fanns sedan gammalt täta band mellan radions underhållningsavdelning och den kommersiella nöjesindustrin. Flera av producenterna hade rekryterats därifrån. Den tidigare chefen för radiounderhållningen Per-Martin Hamberg hade skrivit sånger som Det stod en björk vid hemmets vrå, var manusförfattare till Högerpartiets propagandafilmer och regisserade den första Knäppupp-revyn, Akta huvet år 1952.

Hans efterträdare, den före detta jazztrumpetaren Roland Eiworth, komponerade schlagermelodier och skrev sångtexter på löpande band, under eget namn och under minst tre pseudonymer. Han är upphovsman till valsen om Kalle Bång som nästan åkte fast i Hongkong, samban Yio, yio, yio, yio och, icke att förglömma, historien om Elmer:

Han hette Elmer
starkast i byn,
han var en skälmer
vackrast i hyn.
Han körde tåget
tåget som gick ner till byn
och ifrån tåget
bolmade rök mot skyn.

Eiworths efterträdare som chef för radions underhållningsavdelning hette Tage Danielsson. Redan som 26-årig vikarie började han jobba extra som schlagerförfattare. En av hans första texter sjöngs in på skiva av ”Snoddas” Nordgren. Den hette Trampa på.

Musiken var komponerad av Tage Danielssons producentkollega på radion, Hilding Peterson. Orkestern leddas av en annan arbetskamrat, Egon Kjerrman. Chefen för underhållningsavdelningens musiksektion var delägare i bolaget som gav ut skivan. Han var kompanjon med en före detta radiotjänsteman, som förutom att han kontrollerade tre musikförlag också var radions mest anlitade kapell­mästare. Han kunde exempelvis i ett av radions populäraste program framföra en melodi som han själv komponerat, skrivit texten till och dessutom hade förlagt. Fem av radiounderhållningens tjänstemän hade rekryterats från hans orkester.

Kritiskt granskande artiklar

Det var alltså inte utan skäl som Aftonbladet i februari 1960 började publicera en lång rad kritiskt granskande artiklar om Sveriges Radios förhållande till nöjes­industrin. Skivan med Martin Ljungs monolog ”Fingal Olsson” var en braksuccé, såld i 50 000 exemplar. Den var skriven av radiotjänstemännen Tage Danielsson och Hans Alfredson. De var också upphovsmän till Doktor Kotte slår till, som spelades på Idéonteatern i Stockholm. Ett av sångnumren var komponerat av Roland Eiworth. Hans Alfredson var tjänstledig på halvtid för att vara med i föreställningen. På topplistan låg samtidigt två inspelningar av Per-Martin Hambergs melodi Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad.

Aftonbladet ifråga­satte om det var lämpligt att radions medarbetare vid sidan av sina anställningar hade uppdrag som skivproducenter, kapellmästare och musiker, eftersom de i program­verksam­heten kunde misstänkas gynna egna affärsintressen. Tidningen antydde inte ens att något som liknade mutorna i USA förekom i Sverige. Däremot kunde Sveriges Radios oberoende ifrågasättas.

Problemet hade under flera år diskuterats internt på radion. En utredning från våren 1956 visade att nästan alla underhållningsavdelningens tjänstemän var anslutna till upphovsrättsorganisationen Stim, som textförfattare, kompositörer eller arrangörer. Eftersom nöjesbranschen hade brist på kompetent folk var det inte konstigt att radions medarbetare anlitades. Alltför intima relationer mellan programtjänstemän och musikförlag och grammofonbolag var ändå inte önskvärda, hette det i en hemligstämplad rapport till radiochefen. Utredarens slutsatsen var trots allt entydig: ”Det är min absoluta övertygelse att man i princip måste betrakta samtliga medarbetare som höjda över alla misstankar.”

Producenterna ”syndar på nåden”

Regeln var att de skivor som förekom i Sveriges Radios program skulle levereras från det egna grammofonarkivet. På så sätt skulle skivbolagen hindras från att smyga in sina nyheter bakvägen. Arkivets nitiske chef Bengt Kyhlberg höll producenterna i örat, men kunde i interna brev klaga på att de ”syndar på nåden”. Han noterade till exempel att det populära lördagsprogrammet Sveriges bilradio spelade skivor som ännu inte fanns i handeln. Han tyckte det var egendomligt, eftersom Sveriges bilradio var ett önskeprogram. I brev till underhållningschefen skrev han: ”Mera vid sidan om kan man f.ö. inte undgå att fråga sig, hur allmänheten kan vara så väl underrättad, att den skickar in önskemål till bilradion om skivor, som ännu inte kommit ut.”

När tidningarna beskrev radions nära förhållande till nöjesbranschen avfärdade Sveriges Radios presstjänst rutinmässigt alla beskyllningar: ”Med anledning av Aftonbladets frågor till radiochefen ber vi att få meddela att riktlinjer, som förhindrar otillbörligt inflytande över underhållningsmusikprogram, både finns och följs sedan flera år tillbaka.”

Sveriges Radios styrelse lät sig inte nöja med sådana svepande formuleringar. Vid ett tre timmar långt sammanträde i mars 1960 tvingades radiochefen inför styrelsen medge att allt inte stod rätt till, några händelser hade rentav gjort honom förvånad. Beskeden att en av underhållnings­avdelningens medarbetare just hade sålt sina skivbolagsaktier och att en annan hade lämnat sitt musikförlag räckte inte för att lugna styrelsen. Den tillsatte en intern utredningsgrupp ledd av styrelseledamoten och riksdagsmannen Gunnar Helén, före detta radioreporter och sedermera folkpartiledare.

Redan gruppens första rapport till styrelsen visade att matchning av musik­artister och skivor inte bara var en amerikansk företeelse, det förekom också i Sverige. En inflytelserik radiomedarbetare hade flera år tidigare ”lånat” 12 000 kronor (motsvarande nära 160 000 kronor i dagens penningvärde) av två sångartister som han engagerat i radioprogram och som han dessutom skrivit texter till. Pengarna hade finansierat köpet av en ny bil. Sedan radions utredning kommit igång erinrade han sig de gamla lånen och betalade tillbaka pengarna.

Ett kuvert med 3 000 kronor

I sin memoarbok Alltför många jag (1991) beskriver Gunnar Helén den fortsatta utredningen som rena åklagarjobbet, med regelrätta utfrågningar av de radiomedarbetare som hade möjlighet att matcha artister och melodier. ”Sent en kväll i Gamla riksdagshuset på Helgeands­holmen – jag har antecknat att det var ’förhör’ 109 och 110 – fann vi beläggen”, skriver Helén och berättar att en skivproducent något år tidigare hade överlämnat ett kuvert med 3 000 kronor (motsvarar idag drygt 30 000 kronor) till en radiomedarbetare.

I USA dömdes denna vår landets ledande radiodiscjockey Alan Freed till böter och ett halvårs avstängning för att ha låtit sig mutas. Han övergavs av sin arbetsgivare, en skattedom gav honom den slutgiltiga knäcken. En ny lag gjorde payola till ett brott som kunde ge ett års fängelse.

Det höjdes röster i Sveriges Radios styrelse för att också de svenska muthistorierna skulle prövas i domstol, men majoriteten beslöt att låta nåd gå före rätt. ”Visst begicks det övertramp, de var delvis oundvikliga, men uppgörelserna kring dem måste normalt förbli en intern angelägenhet”, skriver dåvarande radiochefen Olof Rydbeck i sina memoarer (1990). Han föredrog att skylla det som hänt inom Sveriges Radio på ”oförsiktighet, oförstånd eller slarv”. Styrelsen vädjade till pressen att inte namnge de skyldiga, och så blev det.

Den medarbetare som ”lånat” pengar fick en ”allvarlig erinran” och förflyttades till ett annat jobb innan han kunde återuppta sin karriär inom företaget. Den andre fick sparken – för en kortare tid. ”Men radion har alltid varit en hygglig arbetsgivare: han återanställdes för sina kunskapers och sin duglighets skull”, skriver radions dåvarande program­direk­tör Nils-Olof Franzén i sina Radiominnen (1991).

Problemet med att underhållningsavdelningens personal utsattes för kommersialismens frestelser var inte löst i en handvändning, konstaterade radiochefen Olof Rydbeck i en skrivelse till styrelsen: ”När det gäller att taga ställning till Sveriges Radios och dess personals förhållande till den kommersiella nöjesindustrien, främst schlager- och grammofonindustrien, musikförlagen och artistvärlden, måste man hålla i minnet, att Sveriges Radio för upprätthållandet av sin underhållningsverksamhet i största utsträckning är beroende av att därifrån hämta både programstoff och kompetent personal”. Att totalförbjuda engagemang utanför företaget var inget realistiskt alternativ, det vore ett intrång i personalens rätt att förfoga över sin fritid och att utöva konstnärlig verksamhet.

Skärpta regler

De interna reglerna skärptes ändå. Som avdelningschef tvingades Tage Danielsson huta åt medarbetare som trotsade reglementet. När en frilansande program­ledare förekommit i en annonskampanj fick han ett brev, där Tage Danielsson barskt förklarade att saken var ”ytterst känslig” och att Sveriges Radio ”inte kan tillåta att våra skivpresentatörer utnyttjar sin radiopopularitet till att göra skivreklam”.

För att radions och televisionens anställda skulle få medverka i film och teater och andra kommersiella verksam­heter utanför Sveriges Radio krävdes i fort­sättningen skriftliga och tidsbegränsade tillstånd från företagsled­ningen.

Inför sommaren 1961 hade den radioanställde orkesterledaren Egon Kjerrman en lång rad helgengagemang på nöjesställen runt om i Sverige. Hans kontrakt godkändes i efterhand av Sveriges Radios direktion. Han undkom alltså bilan. Den föll i stället över den svenska televisionens förste idol, nyhets­uppläsaren Olle Björklund. Han fick sparken efter ha vägrat att bryta sitt kontrakt för en pågående folkparks­turné. ”Jag har ingenting personligt emot Olle Björklund, men vi har ju vissa principer som vi måste hålla på”, sade radio­chefen då.

Några år senare gick det an att i radio skoja med det egna förhållandet till nöjesbranschen. Underhållningsprogrammet ”Stora matchningen” var utformat som en Melodiriksdag där skivor matchades och skändades av Hans Alfredson, Tage Danielsson, Lasse O’Månsson och Pekka Langer. Så dags hade samtliga dessa lämnat sina anställningar på radion. De begåvningar som under femtiotalet gjort radions underhållning till en angelägenhet för hela Sverige verkade nu ute i den kommersiella nöjesvärlden. Kvar i det nybyggda Radiohuset satt medelmåttorna.

© Klas Gustafson