Foto: THOMAS LJUNGQVIST
”Jag har ju bara … skrivit”
När min första biografi just hade kommit ut mötte jag en docent som jag var flyktigt bekant med. Han betraktade boken och hummade tankfullt. ”Att skriva biografi”, sa han, ”det är ju en vetenskap i sig.”
Jag tänkte att om det var sant, var det en väldig tur att jag inte känt till det i förväg. Min okunnighet till trots gavs biografin ut på ett anrikt förlag, uppmärksammades i media, blev recenserad och läst.
Sedan dess har jag skrivit nio biografier till och ytterligare några böcker med biografiska drag, utan att bekanta mig med den där vetenskapen. Jag har skrivit om Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Per Oscarsson, Marie-Louise Ekman, Gunilla Bergström och Robert Broberg. Därutöver har jag skrivit om Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer, om motsättningarna i 70-talets svenska musikliv och om den statliga musikinstitutionen Rikskonserter.
När jag besökt tevesoffor, radiostudior, bibliotek och föreningsmöten för att berätta om mina böcker har samtalen naturligt nog handlat om de kända personer jag porträtterat, inte om det praktiska biografiarbetet. När jag någon gång blivit tillfrågad om vilken metod jag använder har jag svävat på målet. Jag har ju bara … skrivit.
Efter många yrkesår som frilansande journalist var jag redan vid tiden för debutboken rutinerad som skribent och intervjuare, hemmastadd i arkiv och bibliotek, van att arbeta självständigt. Samma kunskap, verktyg och handgrepp som jag använt i det journalistiska arbetet visade sig vara användbara också i biografiskrivandet. Ja, det var faktiskt journalistik när den är som bäst: en lycklig förening av forskning och berättande.
Här på min egen hemsida presenteras alla mina böcker. Här finns också mitt textarkiv, med ett urval artiklar från mitt tidigare och ännu pågående liv som tidningsskribent.
Klas Gustafson
