EN HELT VANLIG KILLE MED HAMMAREN BEREDD UNDER KAVAJEN

Tidigare publicerad i cd- och dvd-boxen ”Tystnaden smyger som en katt”, 2009.

”Vet du varför ingen har kunnat skriva något sensationellt om mig?” frågade Olle Adolphson en reporter. Han gav själv svaret: ”Helt enkelt därför att jag är en helt vanlig kille. En kille med restskatt, bekymmer, glädjeämnen, dagar då allt kör fast och dagar då allt är som det ska.”

Det var vårvintern 1963. Olle Adolphson hade ännu inte fyllt 30. Hans namn var känt och hans visor populära, men om hans person hade inte mycket skrivits. Till det hade han en möj­lig förklaring: ”Kanske därför att jag så ogärna talar om mej själv som privatmänniska. Det är så lätt att misstolka. Det jag har att ge min publik som artist, det vill jag ge, men jag kan inte anse att människor i allmänhet kan ha någon glädje av att veta vad jag äter till frukost!”

I Olle Adolphsons privata sfär släpptes ingen obehörig in. Han framträdde som sångare, visdiktare, kompositör, författare, bildkonstnär och dokumentärfilmare. Han vägrade vara kändis. I sitt eget kök ville han vara ifred.

Nåja, bara ett halvår senare skulle Olle Adolphson öppna dörren för en hemma-hos-reporter. Redan i tamburen snubblade hon på treårige sonens leksaksbil. I barn­kammarens spjälsäng såg hon lillflickan återhämta sig efter en magpumpning. ”Hon åt cigaretter i morse”, förklarade pappa Olle, vars bedårande valhänthet när barnen skulle kläs avslöjade att deras mamma normalt brukade sköta den detaljen.

Familjen Adolphson hade just flyttat mellan ytter­ligheter: bytt en lantlig trävilla med tillhörande arbetsbod bland hund­lokor, präst­kragar och blåbärsris mot en lägenhet i en nybyggd nio våningar hög hyreskasern i Marie­berg på Kungsholmen i Stockholm. Olle Adolphson såg osenti­mentalt på förändringen, gladdes åt att slippa kalldrag och snöskottning, talade lyriskt om hiss och sopnedkast, njöt av utsikten från balkongen.

Närmare hans vardagsbestyr skulle pressen knappast komma och löpsedelsstoff skulle Olle Adolphson aldrig bli. Nya uppbrott följde, liksom nya kvinnor, barn och bostäder. Trettio år senare skulle Olle Adolphson torrt konstatera att han inte lyckats uppnå det han alltid strävat efter: ett lugnt och borgerligt familjeliv. Det bodde en orolig ande i honom och någon helt van­lig kille var han faktiskt inte.

Vilket liv det var!

Olof Gustaf Edvin Adolphson föddes den 2 maj 1934 som ett kändisbarn, fast de inte kallades så på den tiden. Mamma Mildrid var dotter till den norske konstnären och skribenten Bern­hard Folkestad. Pappa Edvin var skådespelare, hektiskt upptagen av roller på teaterscener och i radio, varje sommar spelade han in två filmer. Han hade framgångs­rikt överlevt skiftet från stumfilm till ljudfilm. Tids nog skulle han också erövra det nya tevemediet och 1968 fira en av sina stora publiktriumfer, som värdshusvärden i Markurells i Wadköping.

Edvin Adolphson var en arbetargrabb som lyckats i livet. Sonen Olle växte upp i ett hem med oljemålningar, tjänstefolk och piano, en etagevåning på Jakob Westingatan 1A på Kungsholmen, med utsikt över Riddarfjärden.

Fast Olle Adolphson ogärna talade om sig själv flödade historierna den sommardag år 1995 då han vandrade längs Norr Mälarstrand med en tid­nings­reporter vid sin sida: Här brukade barnflickan ta honom och systrar­na Kari och Kristina på promenader till Stadshusets park. Vid kajen låg de stora ångbåtarna Hansa och Örnen jämte skutor i mässing och mahogny, Centralfärjan avgick till Högalid och Tegelbacken, pråmarna lossade sand, säckar med rotfrukt och socker pallades upp under krigsåren. För att spara råolja satte skutorna segel och kom länsande under Västerbron. Olle Adolphson intresse för båtliv väcktes där och utvecklades under sommarloven på föräldrarnas skärgårdsställe vid Nämdöfjärden.

Som åttaåring tog sig Olle upp på bostadshusets tak via ett fönster och en lejdare och hävde sig upp till bronsstatyn på den höga trappgavelns krön, åtta våningar över gatan. ”Jag var nog ganska vild”, konstaterade han.

Sven Hedin, känd världen över som upptäcktsresande och ökänd som Hitlers supporter, hade sin sista bostad på Norr Mälarstrand 66. Isolerad i sin våning utvecklade Hedin en vänskap med den nära sjuttio år yngre Olle och tog med honom ut på balkongen som löpte runt fasaden. ”Där vandrade vi, han och jag, under ändlösa pro­me­nader då han fäst mitt huvud under sin arm i ett järngrepp. Med nerbockat huvud som inte gick att röra åhörde jag äventyren från Asien.”

Med fötterna i två världar

Norr Mälarstrands burgna fasader fångade solljuset och Riddarfjärdens glitter. En jämn tandrad som dolde de bakomliggande hålen och lagningarna. Kåkarna och prången upp mot Hantverkargatan krävde expeditioner av hedinska mått. ”Jag höll ofta till i gränderna ovanför, samtidigt som jag bodde här nere”, berättade Olle Adolphson. ”Tillvaron präglades av kon­traster och så har mitt liv varit sedan dess, med fötterna i två världar, under alla kringflyttande år.” Två världar, överklass och arbetarklass. Som visdiktare skulle han vara lika hemma och lika borta i båda.

Olle gick i den privata Fagerlind-Moselius skola som låg runt hörnet från hemmet. Uppe på Garvargatan hade Svensk Filmindustri sin Kungshomsateljé med snickeri och förråd.

Några få kvarter kring Norr Mälar­strand tycktes rymma löften och lockelser för ett helt liv: Herrskap och hantverkare i ett koncentrat av folkhemmet. Vinden som slog i skutornas segel. En äventyrares berättelser från främmande platser. Filmens drömfabrik under taken till en gammal industribyggnad. Lägg därtill en skridskoprinsessa med korkskruvslockar som seglade över isbanan vid Kungsholms torg: ”Den sötaste flicka jag sett.”

Där blev Olle Adolphson den han skulle bli. Dit skulle han som vuxen återvända i visan som fick namn efter en av barndomsvännerna: Sigge Skoog.

Sigge, kan du minnas Norr Mälarstrand
från sura vedtravars dar?
Minns du bräder, högar av sten och sand,
och kajen, vilket liv det var!

Det var ett annat liv – eller var det bara dikt? ”Kanske ljuger jag för oss bägge”, heter det i visan och frågorna till barndomsvännen blir besvärjande, berättaren tycks vädja om bekräf­telse: ”Kan du minnas, Sigge? Kan du det, Sigge Skoog?”

”Öppen miljö för lyrik och musik”

Det är klart att föräldrarnas deltagande i kulturlivet påverkade Olle Adolphson. Skåde­spelare, musiker och musikaliska släktingar gästade familjen, pappa Edvin beskrev hemmet som ett värdshus. ”Det var en väldigt öppen miljö för lyrik och musik”, skulle Olle säga. Redan i början av fyrtiotalet framträdde han och storasystern Kari i manegen på Cirkus Edvi­nus Adolphus, pappans välgörenhets­föreställ­ningar i ett tält på Djurgårdsmässan. Olle tog pianolektioner, sjöng i Radiotjänsts gosskör och hade roller i radions barnteater.

Hans yngre syster Kristina skulle följa i pappas fotspår och bli skådespelare, för Olle var det aldrig aktuellt: ”Det var inte intressant att stå på en scen och göra roller. Men visst har jag utvecklat olika rollgestalter genom att sjunga olika sorters visor.” Precis som hans egen far en gång miss­trott sonens artistiska ambitioner försökte Edvin Adolphson få sin äldste son att välja ett heder­ligt yrke. Han föreslog jägmästare och tänkte sig nog att drömmaren Olle gott kunde gå och skrota i skogen, med månadslön och allt.

Skogen lockade inte, men Olle var osäker om sin framtid. Han tecknade och målade och kunde tänka sig att bli bild­konstnär. Några sommarlov arbetade han på ett tryckeri, för att lära sig layout. På Gustavsbergs porslins­fabrik målade han krukor och tall­rikar, uppmuntrad av fabrikens konstnärlige ledare Wilhelm Kåge.

Det blev ändå musiken som tog överhanden. En inspirerande musiklärare i Norra Latin förmedlade harmoniläran och från Frankrike lät unga tonsättare, musiker och sångare förstå vad den kunde användas till: Jag hade börjat komponera och sjöng offentligt, redan under skoltiden. Jag lyssnade på Juliette Gréco och de andra franska visartisterna, det hörs både i min musik och i min lyrik.”

Olle Adolphson beundrade poeten Jacques Prévert och kompo­sitören Joseph Kosma, liksom Léo Ferré och hans uttolkare Catherine Sauvage. De sökte en väg mellan visa och konstmusik: ”De var tydliga och starka och populära. Den upphöjda folk­ligheten fick sitt uttryck.” Musik måste inte göras fånig för att vara folklig och en konstnär ska inte underskatta sin publik.

När sonen trots varningarna sökte sig till musiken och lyriken visade Edvin Adolphson inget intresse och gav varken stöd eller uppmuntran, därtill hade deras vardagliga umgänge upphört. År 1947 sprack föräldrarnas äktenskap. Olle var 13 år när Mildrid och syskonen lämnade etagevåningen och flyttade till en lägenhet tvärs över gatan, på Norr Mälarstrand 26. Nu blev ekonomin knappare: ”morsan hade ett underhåll som skulle räcka både till henne och oss barn.”

”Tonträff med tonåringar”

Efter studentexamen vid Whitlockska samskolan våren 1954 ryckte Olle in som befälselev vid kustartilleriregementet i Karlskrona. När en journalist och en fotograf från veckotidningen Bildjournalen samma höst varit på reportagebesök hemma hos Mildrid Adolphsons blev rubri­ken ”Tonträff med tonåringar”. Redan genom balkong­dörrarna mot Norr Mälar­strand hörs hillbilly-musik och visor av Bellman och Evert Taube. Olle är hemma på permission och musicerar med några vänner, bland dem Sven-Bertil Taube. De möttes i slutet av fyrtiotalet: ”Vi var båda med i Sjövärnskåren, hade samma intressen och blev nära vänner.” Nu blir tidningsreportern, mamma Mildrid och systern Kristina underhållna: ”De flesta av dygnets timmar under permisen ägnas musikaliska övningar. Olle spelar på Sven-Bertils gitarr så det låter som en gammal spinett och när de båda grabbarna kommer i gång med att improvisera och inspirera varandra blir det konserter av högst personlig charm.”

Det ointresse pappa Edvin ägnade Olles försök som diktare och sångare kompenserades av en helhjärtad uppbackning från Sven-Bertils berömda pappa. Tack vare Evert Taube fick Olle i december 1954 sina första dikter publicerade. Charlotte Ulmert har återgivit Olles egen version av hur det gick till: ”Taube läste, tryckte en sedel i handen på den förhoppningsfulle Olle Adolphson och beordrade honom att genast ta en taxi till Dagens Nyheter. Där skulle dikterna överlämnas till kulturredaktören Sven Barthel tillsammans med en hälsning från Taube. På en lapp hade han skrivit ett enda ord: Publicera!”

Kontakten med Evert Taube skulle bli avgörande för Olle Adolphsons yrkesliv. Taube hade rykte om sig att vara en slarver och spelade i offentligheten gärna rollen som vimsig bo­hem. Som gäst i familjen Taubes hem mötte Olle Adolphson i stället en koncentrerat arbetan­de konstnär. Den kunnige och diciplinerade Evert Taube blev en förebild: ”Han påverkade väl inte min personlighet och jag försökte inte imitera hans visor, men han blev ett mönster. Jag såg den möda han lade ner på texterna, för att ge dem både ett litterärt värde och ett underhållningsvärde.” Där fann han den igen; den upphöjda folkligheten.

För den självlärde gitarristen Olle Adolphson var det omvälvande att i början av femtio­talet höra Andrés Segovia, som med sitt förfinade spel gjort gitarren till ett konstmusikaliskt instrument. ”Jag hade inte begripit att man kunde använda gitarren på ett sådant sätt.” Att Olle Adolphson blev en utmärkt gitarrist var även det Evert Taubes förtjänst, men det var en insats han gjorde utan att ens vara medveten om den. Taube skickade sonen Sven-Bertil till Spanien för att lära sig spela. Mamma Mildrid kunde inte kosta på Olle en sådan kvalificerad privatundervisning. Sven-Bertils brev från det ljuva Pedregalejo var lockande och Olle sva­ra­de med en visa: Skärgårdsbrevet.

Då när du går där över strand
och om du dröjer lite grand
du känner nog i Spaniens land
en doft av skärgårdsvind

Strax därpå reste även Olle till Spanien, på egen bekostnad: ”Sven-Bertil studerade för en pro­fessor i Malaga och hade underhåll hemifrån. Själv hade jag bara en mager reskassa. Så vi delade på gitarrprofessorn. Sven-Bertil tog lektioner och kom sedan hem till huset vi hyrde och vidarebefordrade sina nyvunna kunskaper.” Professorn hade i själva verket två elever, fast han bara kände till – och fick betalt – för en. ”Där fick jag ordning på spelandet och skrev till och med en del solostycken, ännu outgivna.”

Av en händelse fick Olle genast efter hemkomsten redovisa sina nyvunna kunskaper för Evert Taube, som ackompanjatör vid en skivinspelning. ”Jag råkade komma förbi hans bostad en gång när han just skulle åka till grammofonstudion, så jag följde med i taxin.”

Okända djur på Gärdet

Efter militärtjänstgöringen läste Olle Adolphson litteraturhistoria vid Stockholms högskola. På student­aftnarna framträdde han för kamraterna. ”Man hade strålande gager, ända upp till trettio kronor kunde man få. Fantastiskt! Spelandet och sjungandet kom att ta överhanden över studierna i så hög grad att jag fakiskt inte fick tid med studierna.” Det blev ingen examen. I stället för lärd blev han bildad.

Tacka Beppe Wolgers för att Olle Adolphson inte blev kvar i den akademiska världen! Våren 1954, medan han ännu var gymnasist, hade Olle av en klasskamrat blivit presen­terad för denne sex år äldre, storögde poet, med en ännu obesvarad kärlek till jazzmusik, nygift och nyinflyttad i en tvårummare på Storskärsgatan 6 på Gärdet. Hans första diktsamling hette Jag sjunger i skon. Olle och han skulle komma bra överens.

De höll kontakten under Olles tid i Karlskrona och på familjen Wolgers stora sjötomt på Dalarö inledde de sommaren 1955 ett lyckligt samarbete som skulle pågå i fem intensiva år. Beppes mamma Gerda hade ett gott öga till Olle och la in ättiksgurka inför hans besök, hon visste att han uppskattade det. ”Jag bodde i deras sjöbod, jag flyttade till och med dit min flygel – den fick bäras dit, över stock och sten – och den upptog större delen av utrymmet. Dit kom Lasse Forssell, Calle Reuterswärd och många andra. Där hade vi kul, var ofta ute och seglade. Vi var alla produktiva och entusiastiska.”

I Beppe Wolgers umgänge fanns redan författarna Pär Rådström och Lars Forssell. Nu togs Olle upp i deras vänkrets och kring stamborden på Östermalmskällaren och Teatergrillen cirkulerade från och till Sven-Bertil Taube, konstnärerna Stig Claesson och Carl-Fredrik Reuterswärd, mångsysslaren Yngve Gamlin, skådespelarna Bengt Ekerot och Bengt Eklund, poeten Petter Bergman och andra unga män, vars genialitet i allmänhet var förborgad för alla utom dem själva. ”Oförstådda tröstade vi varandra, förtalade varandra, för vi hade bara varandra i den eviga skymningen bakom cigaretter och glas, hur förtrollande vi var, hur begåvade och rädda vi var, hur oansenligt och outsägligt underbart det var”, skulle Beppe Wolgers senare skriva.

Okända djur på Gärdet

Efter stängningsdags var hans bostad den självklara tillflykten, det brukade finnas whisky där. ”Vi var ofta hemma hos Beppe och Inger på Gärdet, umgicks nätterna igenom, jag sov ofta över”, berättade Olle. Anförda av Pär Rådström sjöng sällskapet unisont sin nya signa­turmelodi Okända djur, med Olles melodi till Beppes text. Lars Forssell skulle minnas visan som ett samfällt skratt: ”De okända djuren – ”många är långa och svåra att fånga, andra är stora som hus eller så” – det var naturligtvis vi, både svårfångade och stora som hus. Men okända skulle vi naturligtvis inte förbli så länge till.”

De skulle snart låta tala om sig. I oktober 1955 framträdde Olle Adolphson som sångare och lutspelare vid ett kabaretprogram med musik och uppläsning på hotell Malmen. Det var Bokkonsum, kooperationens butik och förlag för försäljning och utgivning av böcker och konsttryck, som samlade sina tre hundra ombud inför höstutgivningen. Även Lars Forssell sjöng, enligt Olle Adolphson ”skakande och grönblek av rampfeber och förtjusning”. Pär Rådström var presentatör. Evert Taube läste högt ur sin senaste bok.

I december gjorde Olle och Beppe sitt första gemensamma radioframträdande, i pro­grammet ”Kvällsstämning utan kommentarer”, tillsammans med Lars Forssell, Sven-Bertil Taube och skådespelerskan Ulla Sjöblom, de unga svenska visdiktarnas egen Catherine Sauvage.

Våren 1956 kom Aubade, Olle Adolphsons första samling dikter och visor. ”Harmlöst”, fnös Dagens Nyheters litteraturorakel Bengt Holmqvist. Bo Strömstedt i Expressen tyckte att samlingen var ”riktigt tjusig”. Debutanten lät sig inte nedslås av ljumma omdömen. ”Den var inte helt värdelös, men den fick det mottagande den förtjänade och det tyckte jag faktiskt även då”, sa Olle Adolphson om Aubade trettio år efter utgivningen.

Våren 1956 skrev Olle och Beppe också kontrakt för Okända djur med musikförlaget Reuter & Reuter och på hösten skulle visan bli Olles stora genombrott som sångare. I oktober slog danska Lulu Ziegler upp dörrarna till Stockholms första litterära kabaret och släppte in en kontinental fläkt i groggfarbrödernas dävna Hamburger Börs. Beppe Wolgers skulle minnas det som ”världens största ögonblick”.

Alla var där! Det var en ny tid. Kriget var slut. De litterära fyrtiotalisternas svårmod brutet. Spritransoneringen avskaffad. Krogarna blandade åter alkohol och underhållning. De unga diktare som Lulu Ziegler samlade kring sig hade hämtat intryck från Europas metropoler och från USA. ”Den litterära kabarén och den litterära visan hade aldrig varit möjlig utan denna öppenhet, entusiasm och frimodighet som i sin tur härrörde sig från den befriande känslan av kontinental samhörighet. Teater, film, litteratur, dans, måleri fick de stora dragen. Under tio år var Stockholm en internationell kulturmetropol”, skrev Olle Adolphson i en återblick.

Hösten 1956 stod han som tjugotvååring med blonda lockar och ljus tenorstämma på Ham­burger Börs pyttiga scen och sjöng Beppes prilliga text om pluvern, silfen och de andra okända djuren. Sentida lyssnare betraktar den som en barnvisa, men den gången var det middagsätande och nöjeslystna kroggäster som lät sig roas. ”Premiären på Hamburger Börs var oerhört betydelsefull, folk kastade hattarna i luften, det var ett tidstecken”, summerade Olle. En vecka efter kabaretpremiären sjöng han ”Okända djur” vid sin första skivinspelning.

Olle Adolphssons och hans generationskamrater var unga när motboken försvann och Sverige åter fick en levande restaurangkultur: ”Dörrarna slogs upp på vid gavel mot Europa, vi kom in i bilden samtidigt som rödvin, vitlök och pommes frites”, sa Olle. P-piller och sexuell frigörelse fick de på köpet. Att alkohol och sex äntligen började befrias från snipig moralism var härligt för dem som var unga. Tids nog kom sviterna; dåliga levervärden och brustna kär­leks­relationer, var för sig eller i kombination.

Cirkulerande lån

Som skribent fick jag möta Olle Adolphson vid två tillfällen, sent i hans karriär. Första gången 1994, när han återkommit som skivartist efter ett långt uppehåll. Andra gången 2001, när jag samlade material till en bok om samarbetspartnern Beppe Wolgers. Olle Adolphson hade slutat framträda och jag hade sökt honom länge, ringt och skrivit brev utan att få svar. När han till slut lyfte luren visade det sig att vi befann oss i samma kvarter på Söder och bara en stund senare träffades vi.

Han satt med öl och whisky i förmiddagssolen på Lilla Marias ute­servering, grånad men proper. Vid borden gjorde mer eller mindre tillfälliga bekantskaper upp sina ekonomiska mellanhavanden. ”Här går en del lustiga typer – av vilka jag är en”, för­klarade Olle, närmast ursäktande. Jag fick en känsla av att ingenting hade hänt sedan femtio­talet, då vännerna, enligt Beppe Wolgers, ”skildes åt och sågs igen i samma gathörn, möttes på samma krogar, lånade varandra samma pengar”. Lånen cirkulerade ännu, fast Pär Rådström var död, Beppe Wolgers var död och Lars Forssell satt på livstid i Svenska Akademien. Jag tänkte på det jag sett Olle Adolphson säga i en intervju: ”Om du ska låna pengar så gäller det att se ut som om du inte behöver låna pengar.” Ett är säkert: Olle Adolphson gick genom livet i välputsade skor.

Femtiotalet var en tid när till och med poeter kammade bena och bar slips. Bara skäggen markerade deras konstnärliga tillhörighet. ”Gulskägget” kallades han när programtidningen Röster i Radio-TV presenterade honom och ”Svartskägget” Beppe inför ett program, hösten 1957. Det var i radio de finslipade formen, framför allt i Dagboken, en serie sänd i flera omgångar i skarven mellan fem­tiotal och sextiotal. Beppe skrev sångtexterna hemma på Gärdet och läste upp dem i telefon för Olle, som satt vid pianot hos mamma Mildrid på Norr Mälarstrand. En stund senare ringde Olle tillbaks, la luren på pianot och spelade upp en nyskriven melodi.

 Jag föreställer mig att Beppes texter kom till i ett huj, en tanke fångad i flykten, snabbt fäst på papper. Därefter blev det Olles uppgift att putsa och jämka för att göra dem sångbara. Desto mer förbryllande är brevet som Olle vid den här tiden skrev till Beppe: ”En sak som jag inte kan förstå är din envishet ifråga om antalet takter. För mig verkar det som en missupp­fattning. Din form är ganska fri. Jag som försöker illustrera den […] kan ju således omöjligtvis pressa in den i en tvungen form.”

Varje program av Dagboken innehöll minst fyra nya och aktuella visor. ”Vi gjorde rätt mycket under en relativt kort tid, mycket var dåligt och förtjänar inte att kommas ihåg”, sa Olle och gissade att det blev bortåt hundra visor till radioprogrammen: ”De var ofta så aktuella och tidsbundna att de inte över­levde, men en del kunde föras vidare.” Ett par av de visor som föddes i ”Dagboken” och fick ett långt liv är Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Barndomens femtiotal

Det var väl vid den tiden Olle Adolphson kom in i mitt liv och där har han stannat. De tidiga visorna ger ännu förnimmelser av barndomens femtiotal. De möblerar rummen, likt Stringhyllan, Myranstolarna och Torsten Renqvists etsningar, skrev Ulrika Knutson i en porträtt­artikel. Det är sant, även om just de inredningsdetaljerna – som signalerar bildad medelklasss – saknades i mitt hem. Men Olle Adolphson är god svensk form; stram i uttrycket, med en sensualism mitt i funktionalismen. Ett gott hantverk med konstfulla detaljer och stor slitstyrka. Len som blonda träslag, kärv som sadelgjord.

Med sextiotalet upplöstes det gamla gänget, äktenskap och barn begränsade möjligheterna att umgås på krogen och förresten hade det blivit för dyrt. Kabarettiden var slut och Olle Adolphson steg fram som visdiktare och artist i eget namn. I fortsättningen skulle han hålla sig på sin kant. Hösten 1962 framträdde han sålunda ensam med sin gitarr på restaurang Tegnér i Stockholm, inspelningarna därifrån utgjorde hans första LP.

Med programmet på Tegnér avslutades en epok och inleddes en ny. Under sextiotalet skulle Olle Adolphson skriva flera av sina bästa visor, när femtiotalets tro­skyldiga pacifism ersatts av mer komplicerade teman. Gustav Lindströms visa är en ilsken protestsång, för­klädd till stunsig Stockholmsskildring. Råsopen mot stadsplanerarna som förödde Stock­holm visste var den tog, det fick Olle erfara: ”Det blev ett rabalder. Borgarrådet Hjalmar Mehr insåg att visan kunde påverka folk, och han hånade både den och upphovsmannen. Jag blev kallad ’romantiker’ och ’reaktionär’”.

Ett drygt kvartssekel efter Gustav Lindströms visa tycktes Olle Adolphson ångra att han inte gått hårdare fram. En prick och en knäpp på näsan var inte nog: ”Hade man inte varit så barnslig hade man väl inte skrivit visor om det. Då hade man slagit ner de djävlarna i stället.” Hans fromma uppsyn dolde ett inre, lika eruptivt som hos den försmådde älskaren i Trubbel, han som söker upp sin rival med hammaren beredd under kavajen.

Monica Zetterlund satt i publiken på Tegnér hösten 1962 och fick gås­hud av den visan, hon skulle inlemma Trubbel i sin egen repertoar och sjunga den så ofta hon fick tillfälle. På Tegnér satt också Cornelis Vreeswijk knappt två år före sin egen artist­debut och beundrade Olle, i synnerhet det eleganta gitarr­spelet.

Visans stora uppsving

Inte bara Cornelis tog intryck, svensk viskonst var på väg mot ett stort uppsving. När Olle Adolphson hösten 1963 stod på sin nya balkong i Marieberg kunde han sånär blicka ner på de nya vissångarnas främsta tillhåll. M/S Storken var en vetepråm som förvandlats till musik­klubb och förtöjts vid Västerbrons norra fäste. ”På en båt här nere vid kajen brukar en massa ungdomar träffas, dikta och sjunga. Det är vissångare med egna texter lagda på en litterär bog”, berättade Olle. Han visste vad han talade om efter att själv ha framträtt på Storken, som vanligt oklanderligt klädd, i rutig kavaj och slips. Hur många av ungdomarna som skulle fördjupa sitt visintresse var en öppen fråga. ”Men”, sa Olle, ”de finns, och det är huvud­saken”.

Hans ambition var att upprätthålla en litterära vistradition, men i början av sextiotalet kände sig Olle Adolphson rätt ensam som den svenska visans förvaltare. Kanske levde han inte ens i rätt tid. Tillfrågad om vilka samtida visdiktare han tog intryck av blev svaret Lars Wivallius, död 1669, och Johan Runius, död 1713. Pressad att namnge några levande förebilder nämnde han den 54 år äldre Evert Taube och den 36 år äldre Nils Ferlin. Olle Adolphson skulle framgent också tala om ett par yngre sångare som i mitten av femtiotalet kom till Stockholm och vidgade hans vyer. ”Touchie” Grant kom från Brittiska Guyana via London med latinamerikansk och karibisk musik i bagaget. Svensk-amerikanen William Clauson hade en stor repertoar av främst angloamerikanska folkvisor. ”Det var de stora killarna”, sa Olle Adolphson, som lärde sig mycket av båda.

Han stod själv fadder för sextiotalets nya generation av svenska vissångare, men skulle snart avsäga sig vårdnaden: ”Jag hade ju egentligen ingenting med det där att göra annat än genremässigt i viss mån. Det var ett annat gäng som tog över, helt enkelt.” När Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, två av Storkens trubadurer, hade skivdebuterat skulle de vintern 1964 lanseras i en landsomfattande turné. Publiksiffrorna var usla och inför konserterna i Helsingborg och Göteborg kallades Olle Adolphson in för att rädda situationen. Publiken kom, men Olle avfärdades i en recension som gammalmodig jämförd med nykomlingarna. Snart skulle de få allt ljus på sig.

Han var bara tre år äldre än Cornelis, men stilmässigt tillhörde Olle Adolphson en annan generation. I resten av sitt liv skulle han markera distansen till dem som kallade sig yrkes­trubadurer: ”De tyckte jag var illojal. Men jag avskydde deras attityd. Allt blev attityd. De låtsades göra något som jag gjorde på allvar. Plötsligt skulle alla vara originella, men när originaliteten blev uniform blev jag skitskraj.” Motsättningen är begriplig men beklaglig. På gott och ont anlade den burleske berättaren Olle Adolphson en mer högstämd ton, för att avskilja sig från de sjungande ylletröjorna drog han åt slipsen.

Det sved säkert när Vreeswijks namn allt oftare nämndes i successionen efter Bellman och Taube. Borde inte den platsen ha varit vikt för Adolphson? Båda fick ta emot Evert Taube-stipendiet, men Olle fick vackert vänta i två år efter det att Cornelis belönats. Vid mogen ålder på åttiotalet hade de båda ett visst umgänge. Hos en gemensam vän i Köpenhamn ut­manade de vid en nattlig seans varandra som visdiktare. Cornelis sjöng den nyskrivna Skydds­­rumsboogie. Olle valde sin ömsinta skildring av det älskande förortsparet, Siv och Gunne.

Högt mot himlen klar och blå
slår en trast sin lyra.
Tunnelbanan börjar gå
nu slog klockan fyra.
Ingenting där utanför
Siv och hennes Gunne stör.
Sivan älskar lugn och trygg,
foten över Gunnes rygg.
Fina Siv och Gunne
nu gör dom en unge.

Det gäller att sikta högt

Olle Adolphson värnade om viskonsten, men litade på att den var tålig och livskraftig. ”Man kan inte hålla på och beskydda visan som om den vore en spröd och eterisk företeelse i en ond värld”, sa han. Hans egna visor sprang inte alltid ur ett konstnärligt uttrycksbehov, de kunde komma till av betydligt krassare skäl. Fröken Frenssen var resultatet av en vadslagning. ”Du och ditt öl” gjorde reklam för ett bryggeri. Prylar framfördes i en kampanjfilm om bostadsbyggande. En glad calypso om våren vann första pris i en schlagertävling. Skärgårds­original gjordes på uppdrag av Skär­gårdsstiftelsen.

Han slog igenom med att sjunga visor på krogen, men Olle Adolphson blev med åren allt mer ointresserad av att konkurrera med skrålande gäster och klirrande porslin: ”Kombina­tionen sprit och visa var nog en artificiell grej. Det hade nyhetens behag. När det var över inställde sig de gamla kraven: att få vara i fred på krogen, att få äta, supa, ragga utan inblan­dning av någon kille med gitarr.”

På ett jippo i Trollhättan förde Olle och hans visor en ojämn kamp mot dånande vattenfall, tjutande reklamballonger och vrål från ett öltält. Det var inte heller för nöjes skull han framträdde för att locka kunder till en mattbutik mitt i jul­ruschen: ”Jag har varit med om bättre tillfällen. Jag gjorde det för att jag behövde stålarna helt enkelt. Kritiska personer får angripa mig men jag har inte råd att dra de snäva gränser som moralen påbjuder.”

Ett par gånger hamnade Olle Adolphson till och med på Svensktoppen. ”Resan hem” låg på listan en vecka hösten 1963 och Skattlösa bergen sex veckor våren 1966. Per Myr­bergs insjungning av Trettifyran, med Olles svenska text, blev en långkörare med 39 Svensktoppsveckor, 1964-65. Att förse utländska melodier med svenska texter tillhörde för­sörjningsjobben, men varför tumma på kvaliteten? Tolkningarna överglänste originalen: ”Visst har jag fått erbjudanden av mer kommersiell natur men då har jag lagt ned arbete på att utforma texterna efter mina egna intentioner. Vilket sällan motsvarat beställarens ur­sprungliga önskemål.”

När Olle Adolphson gjort sin första turné i folkparkerna ångrade han sig genast. Om han sökt en arena för den upphöja folkligheten fann han den inte i taggtrådsomgärdade skogs­backar där signalhornen från parkeringsplatsernas bilar överröstade Gustav Lindström. Olle Adolphson var inte med på den: ”Folkparkerna och jag passade inte för varandra. Jag såg ju heller inte ut som en trubadur skulle se ut. Det var lyckligt att vi skildes åt.” När hans framträdande vid Hultsfredsfestivalen sommaren 1996 stördes av mongolisk strupsång, lämnade han helt enkelt scenen. Omständigheterna kunde bli för opretentiösa.

Olle Adolphson hade anspråk, både för egen del och för viskonstens: ”Jag kan mycket väl tänka mig frack och en konsert­hussal. Inte för att ge mer status åt det jag framför – inte alls! – utan bara därför att det är enklare att under de förhållandena skapa kommunikation.”

I inspelningsstudion lämnade han inget åt slumpen. Arrangören och orkesterledaren Mats Olsson samarbetade vid flera tillfällen under sextiotalet med Olle Adolphson och minns honom som en stor musikalisk begåvning och en utmärkt gitarrist: ”Många vissångare hade tre ackord som de försökte variera, men Olle Adolphson spelade oerhört raffinerat, med fin harmonik.” Någon stor sångare var han förvisso inte, den hesa och beslöjade rösten hade ett begränsat omfång. ”Men han uttryckte något, rösten knöt an till hans personlighet”, säger Mats Olsson, som bland annat arrangerade klassikern Gustav Lindströms visa.

Satt länge och filade

Olle Adolphson hade synpunkter på arrangemangen bara då textens innehåll också skildrades musikaliskt. På sina egna insatser i studion ställde han stora krav, minns Mats Olsson: ”Olle satt länge och filade. Han ville gärna ta om. Det kunde bli tio tagningar innan han var nöjd. Visst var han perfektionist.”

Det finns inspelningar som aldrig blev, bland dem Monica Zetterlunds drömprojekt. Hon ville sjunga jazzmusikern och kompositören Lars Gullins melan­koliska melodier med svenska texter och hon ville att Olle Adolphson skulle skriva dem. En vinterdag i slutet av sextiotalet reste de till Gullins stuga i den småländska skogen, pulsade de sista kilometrarna i djup snö, kånkande på kassar med vin och delikatesser från stan. Besö­ket var lyckat, Olle Adolphson och Lars Gullin gillade och respekterade varandra. Åter­kommen till sin Skånelänga börjar Olle skriva, men efter ett år gav han upp. Han ville, men förmådde inte.

Olle Adolphson var sträng mot sig själv. Med åren växte kraven: ”Om man ska vara bottenärlig är syftet givetvis att man ska bli nationalskald. Det gäller att sikta högt, på det gammeldags, litterära sättet.” Varje konstnär måste tro att det egna verket ska slå världen med häpnad, annars är det liksom ingen idé att hålla på. Men käre Olle, nationalskald! Inte konstigt att självkritiken kunde bli förlamande.

I ett teveporträtt beskrev han sin skaparmöda:

Mitt yrke är alltså att skriva visor. Det håller jag på med jämt. Det går till på det viset att man sätter sig framför ett papper. Så konstaterar man att det är vitt. Så vässar man pennorna en gång till. Sen går man ut ett tag. Sen sätter man sig framför det där vita papperet igen. Så där går dagarna. Ibland visar det sig att det står någonting på det där papperet och då tar man undan det och lägger det åt sidan och så tar man itu med nästa vita papper. Det brukar bli sex sju visor om året. Så det är ett mycket mödosamt och på nåt sätt mycket förlamande arbete. Ibland så tycker man det är skönt att ha blivit färdig med någonting. Då är man oerhört stolt, ända tills man har presenterat det. Då inställer sig genast självkritiken. Det gör genast att nästa gång man sätter sig framför papperet igen så blir det ännu vitare och ännu tommare. Jag har en känsla av att hela mitt liv består av ett enda tomt vitt papper som det gäller att fylla med några ord då och då. Det är inte särskilt tillfredsställande.

Olle Adolphson trodde mindre på inspiration och mer på koncentration, dessvärre hade han tidvis svårt att koncentrera sig. När det egna skrivandet gick i stå kom Evert Taube än en gång till undsättning. I mitten av sjuttiotalet tolkade Olle Adolphson inte mindre än 76 Taube-visor på tre dubbelalbum. ”Jag ville hedra honom, lyfta fram hans sinne för fakta, hans förmåga att koncentrera ett händelse­förlopp i en enda punkt. Visa att ’ett moln som står lysande över berget’ inte är en romantisk bild utan ren realism.”

Under ungefär ett års tid kom Olle Adolphson regelbundet med någon månads mellanrum till skivbolaget Electras studio i Solna. Vid varje tillfälle spelade ljudteknikern Rune Andréasson in en handfull visor, då Olle ackompanjerade sig själv på gitarr eller piano. Han kom alltid väl förberedd och inspelningarna flöt fint. Mellan tagningarna berättade Olle Adolphson personliga minnen kring visorna, men dessa anekdoter fick Rune Andréasson inte lov att dokumentera på band.

Skivbolaget ville att inspelningarna skulle omfatta rubb och stubb i Evert Taubes pro­duk­tion, men Olle Adolphson ansåg att alla visor inte höll måttet: ”Jag var rädd att göra både Evert och mig själv en otjänst. Det finns Taube-visor som jag inte lyckats ta till mig.” De visor han lyckades ta till sig kunde han däremot skänka ny glans. Jag minns en mild septemberkväll i det sena nittio­talet. På en stol i Nationalmuseums trapphall satt Olle Adolphson med gitarr, gråsprängt skägg och sommarskrynklig linnekostym. Han gav den ofta unisont skrålade Calle Schewens vals en så personlig tolkning att det var som om vi i publiken hörde den för första gången. Alla hade texten i munnen, ingen kom ens på tanken att sjunga med.

Ingen hade kunnat göra sångerna bättre

Olle Adolphson var intresserad av människor, hans medkänslan var stor, det framgår av de egna visorna . I det privata umgänget var han omtyckt, alla ville sitta vid hans bord och höra honom berätta. Någon omtänksam och aktiv familjefar var han däremot inte. Trassliga relationer till sina barn och kvinnor förmådde han inte reda ut, han glömde födelsedagar och planerade inga aktiviteter i förväg. ”De gånger det hände något, var det spontant. Då gällde det att hänga på om man kunde! Jag var i tonåren när han med en halvtimmes varsel tog med mig i sjöflygplan till Sandhamn för att gå på vinprovning”, säger dottern Maja.

Hon är det enda av Olles sex barn som kommit att ägna sig professionellt åt musik, som sångerska och sångpedagog. Intresset för klassisk musik hade far och dotter gemensamt, han kom gärna till hennes framträdanden och bjöd henne att lyssna på det han själv skrivit. ”Han arbetade länge med sina sånger. När han var nöjd tyckte han inte att någon hade kunnat göra dem bättre”, säger Maja Adolphson om sin pappa. Därför tyckte han helle inte om när mindre skickliga instrumentalister ville förenkla visornas harmonik eller när sångare ville ändra i texterna. Olle Adolphson var länge tveksam till Monica Zetterlunds önskan att göra berättaren i Trubbel till en kvinna, med hammaren beredd under sin kappa.

Min bild av Olle Adolphsons kärva personlighet justerar dottern Maja: ”Han var väldigt lättrörd, när han lyssnade på musik kunde tårarna rinna!” Själv kunde han sjunga om vinets och åtråns rus så det snurrar i skallen på åhöraren. Varje gång är kärleken ny, som i skapel­sens gryning: ”Här står Adam och Eva, här står du och jag.” Men lika säkert som att bakruset grumlar berusningens glädje följs förälskelse av syndafall, svek och saknad. Nu har jag fått den jag vill ha är Olle Adolphsons lju­vaste kärleksvisa och hans bittraste. Nattens föreningen löses upp med morgonljuset: ”slutet har redan börjat för oss två.” Aldrig får man vara riktigt glad i Olle Adolphsons sällskap. Han är stämd i moll.

När glädjen väl kommer – mot alla odds – är den värd en visa. Kräftorna och portern, den kalla genevern och den mjuka famnen i Grön kväll i Margretelund är nådegåvor som oförmodat kommer berättaren till del. Det krävs en sommardag för att tillfälligt skingra till­varons stret och strävan, som i Nu är det gott att leva. Olle Adolphson var inte en man för alla årstider. Vintern var ett fördärvligt helvete, våren uthärdlig därför att den bär bud om den enda tid som är värd att leva: sommaren. Det höstvåta grå ska vi bara inte tala om.

Olle Adolphson sammanfattade en gång de element som ingår i Bellmans produktion: reli­giositet, humor, groteskeri, varm medkänsla, en efter hand alltmer fördjupad livskännedom. Samma bredd hade han själv, religiositeten undantagen. Adolphsonkännaren Charlotte Ulmert påpekar att hans lyrik är profan, trots att språket och formen ofta är hämtade från religiösa sammanhang. Gud är från­varande: ”trots att människor ständigt söker varandra, ropar och kallar, hörs inget svar”. Olle Adolphson trodde mer på kraften i församlingens gemensamma åkallan, än på dess möjlighet att bli bönhörd. Att denne jordbundne diktare allt oftare kom att framträda i kyrkorum be­rodde på att han där mötte en koncentrerat lyssnande publik. På åttiotalet skrev han också kyrkomusik: Mässa på svenska språket.

”Jag tror inte att jag är rädd för döden, jag ser inte fram mot den heller”, sa Olle Adolphson. Hans liv ändade i tilltagande förvirring. Alla såg att han var sjuk, utom han själv. När han väl hamnat på sjukhus rymde han, tog sina besparingar och reste till Spanien. Det var ett försök att undkomma såväl vintern som döden. Fåfängt, förstås. Återbördad till Sverige dog han, den 10 mars 2004.

Här sviktar dagen, viker och går bort.
Guld stelnar. Elden finns snart inte mer.
En vinterdag är över inom kort.
Jag dricker. Tid. En lång dag brinner ner.

Vi är många som lever i förvissningen att Olle Adolphsons visor alltid har funnits. Vi vet inte riktigt när de kom, men förstår att de ska stanna länge. ”Mina visor smyger sig på folk”, sa han själv. ”Först efter 5–10 år är de etablerade och då har jag redan gått vidare.”

Olle Adolphson har gått vidare. Visorna är kvar, har egna liv, hittar uttolkare och når nya lyssnare. Det var så han ville ha det: ”Det bästa som kan hända en sån som jag är att en visa får vingar, flyger upp och lämnar sin upphovsman. Då blir den en folkvisa och det är den största hedern.”

© Klas Gustafson

Texten skrevs till den stora cd- och dvd-boxen Tystnaden smyger som en katt (2009) och bygger på anteckningar från egna intervjuer med Olle Adolphson, samtal med Maja Adolphson, Mats Olsson och Rune Andréasson, tidningsartiklar, radio- och teveprogram.