Tidigare publicerad i tidskriften Sida-Rapport 1992:7
Polisen eskorterade honom till Falun. Han berättade historien om Kunta Kinte för författaren Alex Haley. Han är analfabeten som varit universitetslärare i USA. Ingen har spritt mandinkafolkets kultur som Jali Nyama Suso, den enbente vandringsmannen från Gambia.
Utanför Sambous bar i Bakau sitter Jali Nyama Suso i skuggan av ett jättelikt träd. Bakom honom kilar små, kvicka ödlor längs trädets stam. Några taniga getter river upp rykande moln av sand när de skuttar förbi. En pojke servera gunpowder i små glas. Det är hett, starkt och sött.
Det här är Jali Nyama Susos vanliga tillhåll. Här sitter han och röker och spelar dam med den som har tid att slå sig ner en stund.
Han förvaltar en flerhundraårig mandinkakultur, lika gammal som trädet han sitter vid. De är lika fast rotade i Gambias röda sandjord, Jali Nyama Suso och hans favoritträd. De har samma majestätiska framtoning, samma vördnadsbjudande manér.
Han är sitt folks store epiker, upphovsman till Gambias nationalsång. Han är en jali, en uppgift jämförbar med den de vandrande barderna hade i det medeltida Europa — underhållare och historieförmedlare, sångare och skald, musiker och nyhetsförmedlare.
Vägen hit till Bakau från flygplatsen i Yundum är sporadiskt belagd med asfalt och musselskal, Utanför bilen är mörkret kompakt, vid sidan av strålkastarnas sneda ljuskäglor skönjer jag människor och husdjur som strövar längs vägkanterna. Flämtande fotogenlyktor ger ledsyn i några kvällsöppna handelsbodar och barer. Den enda fasta elektriska belysningen lyser upp en monumental parabolantenn. Likt en konstgjord fullmåne skänker den Gambia en återglans från en ljusstark mediavärld.
Landet har ingen egen television, inte ens en daglig tidning. Men radion sänder, både på den forna kolonialmaktens engelska och på inhemska språk. Sändningarna startade 1956 med ett garage som enda inspelningsstudio. Jali Nyama Suso var med redan då. Efter Gambias självständighet 1965 ledde han ett eget radioprogram, där han varje vecka sjöng och berättade.
Ett vandrande riksarkiv
I en kultur utan skivna källor, där historien lever i muntligt berättande och bara en fjärdedel av folket kan läsa och skriva är han en historiebok av kött och blod, ett levande pastorsämbete med folkbokföringen i huvudet. Han är ett vandrande riksarkiv, ett folkbibliotek på två ben.
Nåja, ett av sina ben har han förlorat och numera promenerar han mest mellan det stora trädet och hemmet på andra sidan gatan, stödd på käpp. Men visst har han vandrat vida och färdats långt i sitt liv.
Jali Nyama Suso bjuder mig hem. Han lever med sin stora familj i några enkla, halvfärdiga hus av rå cement på en sandig gårdsplan inhägnad av korrugerad plåt. Så bor Gambias nationalskald, här bor hans mor, hans barn, hans brorsbarn och en havande hustru. Hur många ingår egentligen i hushållet? ”Många”, svarar han kort.
Han är 60 år, en gammal man i ett samhälle där medellivslängden är några och fyrtio år, men Jali Nyama Suso har en ung människas öppna ansikte.
Hans far var en jali, precis som hans farfar och hans farfars far. Landets legender, de episka sångerna och konsten att spela kora har gått i arv från far till son, i generationer. ”Min far spelade kora, liksom hans far. Alla kallades jali.”
Koran och jalin förenas
I mandinkakulturen — spridd över hela Västafrika — är koran och jalin förenade som trädet och barken. Kora brukar översättas med det otympliga ”harp-luta” och den låter som en korsning av klassisk harpa och bluesgitarr — bluesen avlades ju här i Västafrika, innan den växte upp i USAs sydstater.
Instrumentet har en stor och trind klangkropp av kalebass, täckt med ett spänt koskinn som fästs med silverblanka nitar i konstfulla mönster. Strängarna löper från en metallplatta till den långa trähalsen med flätade läderband. ”Koran ska ha 21 strängar”, säger Jali Nyama Suso. ”Har den fler strängar är det ingen kora, har den färre är det ingen kora.”
Är det sant som legenden berättar, att kungen i det gamla Maliriket hade 21 hustrur och krävde att koran skulle ha lika många strängar? Jali Nyama Suso tycker att frågan är enfaldig. Att en kora har 21 strängar är lika självklart som att geten har fyra ben.
Koraspelaren sitter med strängarna vända mot sig och knäpper dem med tummar och pekfingrar. Instrumentet har en spröd klang som påminner om droppande vatten. Mandinkamusiken böljar fram, på lätta vågor.
Åtta år gammal var Jali Nyama Suso fullfjädrad koraspelare, skolad av sin far. De vandrade tillsammans, sjöng och spelade på fester; vid bröllop, dop och omskärelse. Det väckte uppståndelse när jalin kom till byn, en efterlängtad handelsresande i långa och korta nyheter och historier. ”Alla samlades. Jalin sjöng och folk gav honom guld och silver. Vi brukade vandra i tre månader, kanske ett halvt år, från plats till plats.”
Lokala kungar och andra inflytelserika män hade av hävd sin personlige jali; rådgivare och narr i en person. Hans sociala ställning var låg med hans anseende högt — han hade oumbärliga kunskaper. ”Du förstår, vi förvaltar Afrikas historia”, säger Jali Nyama Suso knipslugt. ”Om du så är kung, känner du inte till vad dina förfäder gjorde. Bara en jali kan berätta det för dig.”
En sanningssägare
För mat och husrum var jalin en sanningssägare, men också sin husbondes trognaste lakej. Jalin diktade epos om hans stora tapperhet, godhet, generositet.
Den traditionen lever kvar på många håll i det forna Franska Västafrika, där jalin kallas ”griot”. Nu riktas lovsångerna till nya makthavare; politiker och affärsmän. I grannlandet Senegal finns statligt anställda grioter som åker bil med privatchaufför.
Också Jali Nyama Suso tjänade i sin ungdom en mansa, en lokal ledare, men hans liv förändrades när han som sextonåring föll från en palm och förlorade ett ben. Hans vandringar var slut. Hans sånger fick ett nytt patos.
Efter Gambias politiska självständighet 1965 fann Jali Nyama Suso under en tid en välgörare i presidentens hustru. Hon skänkte honom en protes, ett konstgjort ben från England. ”Här”, säger Jali Nyama och tar fram ett fotografi ur sitt vitrinskåp, ”det är presidenten, det är jag. Jag tar emot en utmärkelse för att ha skrivit Gambias nationalsång.”
”Fode kabba” är i själva verket en gammal koramelodi, men det var Jali Nyama Suso som föreslog den som nationalsång och anpassade den till dess nya status. Han var den unga nationens ledande kulturpersonlighet. Nu har han inte satt sin fot i presidentpalatset på tjugo år och han håller sig för god att lovsjunga maktens män.
Men han har fortsatt att sprida sitt folks kultur över världen. Han har tagit emot långväga musikforskare, spelat in flera skivor, talat inför internationella kulturkonferenser. Han var under ett år lärare vid Washington University i Seattle, så analfabet han är.
När författaren Alex Haley kom till Gambia från USA på spaning efter sin förfader Kunta Kinte fick han stoff av Jali Nyama Suso till romanen ”Rötter”. Hans västerländska adepter har blivit musikprofessorer och bestsellerförfattare. Själv lever Jali Nyama Suso på randen till misär.
Dalahäst i skåpet
Flera gånger har han framträtt i Sverige — en dalahäst har hedersplatsen i Jali Nyama Susos skåp. ”Vi gav två skolkonserter om dagen i tre veckors tid. På helgerna var vi lediga. Då spelade vi på jazzklubbar.”
Hur kan en traditionsmedveten västafrikansk koraspelare förenas med europeiska jazzmusiker? ”Inga problem!” svarar Jali Nyama Suso. ”Den som är professionell kan göra allt. Det är en gåva från Gud.”
Jag minns Jali Nyama Suso från folkmusikfestivalen i Falun 1988. Under den långa resan till Sverige blev hans plan försenat och hans första konsertframträdande var i fara. Men Dalapolisens spelmän slog på blåljusen och eskorterade honom i ilfart från Arlanda, direkt till oss i den tålmodigt väntande publiken.
Den kvällen sjöng han en sång med omkvädet ”Falun, Falun”. Vad handlade sången om? Var den en stundens ingivelse? ”Jag kände mig välkommen i Falun”, svarar Jali Nyama Suso. ”Folk som såg poliseskorten måste ha undrat: ’Vem är det som åker förbi? Kanske är det presidenten?’ Man visade respekt för mig, därför skrev jag sången.”
Själv föddes han till jali. Kommer hans söner att föra traditionen vidare? Jali Nyama Suso är osäker, dagens ungdom vet man inte var man har. ”Min far tvingade mig att spela kora. I dag ska ungarna gå i skola”, säger han sötsurt, han som själv varken lärt sig läsa eller skriva.
Ja, tiderna förändras. Nyheterna kommer inte längre med vägarnas vandringsmän, informationen har andra källor. På marknaderna hörs senegalesisk pop och i varenda taxibil rullar reggaen.
Jalin har ännu en viktig social uppgift i mandinkasamhället. Vid alla fester och högtider kommer en jali för att spela, men Jali Nyama Suso är rädd att historiemedvetendet tunnas ut.
När han sitter på sin sandliga gårdsplan med koran i knät och sjunger sitt folks historia, då håller tiden andan.
© Klas Gustafson