Tidigare publicerad i tidskriften Lira 1999:5
Sam Charters liv är en resa i musiken. New Orleans, Chicago, San Francisco, Stockholm och Bakau är bara några mellanlandningar på rutten. Han var med om att ge svart musik erkännande i USA. Han anade inte hur bra det skulle gå.
Dyk in i en genomsnittlig svensk skivhylla och chansen är stor att du hittar Sam Charters.
I den egna hyllan finner jag hans namn som producent för inspelningar med till exempel Jali Nyama Suso, Rockin’ Dopsie, Country Joe and The Fish och Norrtelje Elitkapell. Västafrikansk traditionsmusik, zydeco från Louisiana, kalifornisk flumrock och uppländskt folksväng – Sam Charters musikresa har varit lång och den är inte slut än: Nu är han på väg till Miami för att spela in ytterligare en skiva med den kubanske pianisten Bebo Valdes, ett dubbelalbum kom tidigare i år.
Sam Charters tillsammans med bluesmusikerna Memphis Willie Borum, Furry Lewis och Gus Cannon på trappan till Folklore Centre i New York City 1963. Bakom dem står butiksinnehavaren Izzy Young. I skyltfönstret finns nya LP-skivor med de återupptäckta bluesmusikerna John Estes och Lightnin’ Hopkins. Notera affischen för Bob Dylans kommande, andra LP ”Freewhelin’. Foto: Ann Charters
Många människor lever sina liv i förvissning om att de fötts i fel tidsålder. Sam Charters, nyss 70 år fyllda, har uppenbarligen hamnat alldeles rätt. ”Jag hörde Muddy Waters på Peppers Lounge och Bob Dylan på klubbarna i Greenwich Village. Jag sökte upp Lightnin’ Hopkins och har jobbat med Clifton Chenier och Peps Persson. Vilken enastående tur jag har haft!”
I slutet av 1940-talet var Sam Charters en inbiten jazzdiggare, klarinettist i en orkester i Kalifornien. Han for till jazzens New Orleans för att ta musiklektioner av George Lewis. ”Jag tyckte mig veta allt om jazz, jag var 20 år och hade läst alla böcker. I själva verket fann jag en helt okänd värld, fylld av musiker jag aldrig hört talas om.”
Sam Charters blev kvar i sju år, gjorde sina första fältinspelningar och skrev sin första bok, ”Jazz: New Orleans”, med porträtt av stadens svarta musiker. ”Jag trodde man blev rik på att skriva böcker, men förlaget gav mig bara fem dollar i förskott – efter sju års arbete!”
Dubbelliv som musikproducent och författare
År 1956 kom Sam Charters till New York. Kartongen med jazzinspelningarna tog han med till Moses Asch på skivbolaget Folkways. Det blev fem LP. Därmed hade Sam Charters etablerat det dubbelliv som musikproducent och författare som ännu pågår – skivorna varvas med lyrik, skönlitteratur och böcker om musik.
”I hela mitt liv har jag suttit och skrivit om nätterna, hemma och på hotellrum överallt i världen”, säger han. ”Den ensamheten har balanserats av skivinspelningarnas intensiva sociala liv. Som producent är man anonym, mitt ego har jag fått som författare.”
Han är en uppskattad poet, en av hans romaner har filmats, men Sam Charters är mest känd för några banbrytande böcker om blues, framför allt ”The Country Blues”, utgiven 1959. Den skrevs på bara en månad, hans kunskaper var otillräckliga och skildringen av den svarta musikkulturen är alltför romantisk anser Sam Charters i dag, men det var viktigt att boken kom ut. I 1950-talets vita USA var blues ett okänt begrepp, trots att den nya rock’n’roll-musiken byggde på den. Att lyfta fram bluesen var en politisk handling: ”Jag var för blyg för att hålla tal, att arbeta med musik blev min privata revolution.”
Sam Charters ville visa upp alternativen i stället för att kritisera orättvisorna och rasismen – när han kom till New Orleans var det olagligt för honom att ens skaka hand med en svart man på gatan.
I de svartas musik hade han själv funnit en direkthet och öppenhet som saknades i den vita musikkulturen. Bluesen hade ett levande språk. Den hymlande inte om sex. Siktet var inställt på att nå de unga i den vita medelklassen. Om de fick en chans att höra blues direkt från källan skulle svart kultur kunna bli erkänd och få en plats i USA:s kultur.
Sam Charters och några andra vita entusiaster sökte upp och spelade in gamla bluesmusiker. Flera av dem levde i misär, med gitarren på pantbanken. ”Några år senare var jag med och arrangerade en blues-workshop under folkmusikfestivalen i Newport. Nästan alla de återupptäckta bluesmusikerna var där: Skip James, Sleepy John Estes, Mississippi John Hurt… Det var rena himmelriket!”
Bluesen blir erkänd
Bluesen fick sitt erkännande och sedan dess har intresset egentligen aldrig mattats. Sam Charters böcker ges ut i ständigt nya upplagor och inspelningarna återutges på cd. ”Chicago: The blues today” med bland andra Junior Wells, Otis Rush och Otis Spann gavs nyligen ut som tre cd, i elegant förpackning med ett gediget texthäfte. Dessa Chicagoinspelningar blev stora försäljningsframgångar när de kom ut 1966 och skivbolaget Vanguard gav Sam Charters fria händer. Han valde att resa till San Francisco där en ny musikkultur tog form. Den skulle bli känd som flower power och dess utövare kallades hippies.
”Electric music for the mind and body”, debutalbumet med Country Joe and the Fish, utgivet våren 1967 och producerat av Sam Charters.
I fyra år levde Sam Charters tillsamman med Country Joe & The Fish, en grupp som utmanade rockmusikens normer och som hade ett i hippiekretsar jämförelsevis stort politiskt patos. ”I feel like I’m fixin’ to die rag” var en mördande munter och isande ironisk kommentar till det pågående Vietnamkrigets vansinne. Skivan fick inte spelas i USA:s radiokanaler, men blev en hit i Europa.
Den vänsterradikale Sam Charters hade hamnat i en helt ny musikvärld. Den moderna skivindustrin tog form. Överenskommelser som tidigare slutits med ett handslag krävde nu evighetslånga kontrakt. Advokaterna, affärsmännen och marknadsförarna trängde ut entusiasterna.
I Sam Charters musikresa blev det ett vägskäl. Han kunde ha styrt in på ett stort skivbolag, solat sig i glansen och slutat sina dagar vid en pool i Kalifornien. ”Jag gillar popmusik, men den behöver inte mig”, säger Sam Charters.
Alltså övergav han Country Joe & The Fish i Köpenhamn under en kaotisk Europa-turné. Satte sig på Stockholmståget. Blickade ut över Strömmen och Gamla stan. Hyrde en bil och for norrut. Såg exotiska platser som Österbybruk och Gävle. Lämnades i fred. Pissade i skogen. Flyttade till Sverige.
Snubblade över Skäggmanslaget
I Stockholm hade Sam Charters nära nog snubblat över två gatumusicerande spelmän i blåjeans, Thore Härdelin och Petter Logård. När han sedan fick jobb på Sonet, som då var ett litet bolag med kontor i Ropsten, blev han producent för den grupp de bildade; Skäggmanslaget. Han hamnade mitt i sjuttiotalets begynnande folkmusikvåg.
För Sam Charters var mötet med svensk folkmusik som att upptäcka bluesen på nytt. Den blyghet och den stolthet han sett hos bluesmän som Lightnin’ Hopkins kände han igen hos svenska spelmän som Röjås Jonas. Den bok om blues han saknat hade han fått lov att skriva själv, samma sak med spelmansmusiken. Sam Charters skrev ”Spelmännen”, den första populärt skrivna boken om svensk spelmansmusik och dess utövare.
Han producerade folkmusikskivor, men också inspelningar med Jerry Williams och åtskilliga andra Sonet-artister. Den största begåvningen fann han i en tanig skåning som brann för blues: Peps Persson.
Sam Charters hade mött originalen, sydstaternas svarta bluesmän. Han hade ältat frågan om huruvida vita kan sjunga blues. ”Att imitera är meningslöst. Att skapa är något hel annat. Och Peps imiterade inte.”
Ber man Sam Charters nämna det han är mest stolt över i sitt producentliv nämner han inspelningarna med Lightnin’ Hopkins, Country Joes ”I feel like I’m fixin’ to die rag” och ”Hög standard” med Peps.
Redan på 50-talet hade Sam Charters gjort inspelningsresor i Bahamas – en bok om dem har just kommit ut – men tjugo år efter sina första jazz- och bluesinspelningar tyckte han att det var dags att söka de musikformernas verkliga rötter.
Resa till bluesens rötter
Ett par resor till Västafrika resulterade i boken ”The Roots of the Blues” och i några skivutgåvor, ”African Journey: A search for the Roots of the Blues” och ”The griots”. Långt senare skulle det nyväckta intresset för världsmusik föra en strid ström av skibenter och skivbolagsfolk till Västafrika för att trampa i hans fotspår. Femton år efter Sam Charters besök satt även jag hemma hos mandinkaspelmannen Jali Nyamo Suso och lyssnade till hans tålmodiga svar på gamla frågor.
Idag tycker Sam Charters att samma likriktande dansbeat dyker upp överallt; i västafrikansk mandinkamusik, portugisisk fado och svensk folkmusik. Hans farhågor att USA:s populärmusik helt skulle dränka den svenska folkmusiken har i all fall kommit på skam – det har väl aldrig spelats så mycket låtar, sjungits så mycket ballader och dansats så mycket polska som i dag. Men han saknar de dynamiska personligheterna. De som kan skapa mystik och spänning kring sig, så som Skäggmanslaget framgångsrikt odlade myten av luffande, supande och knullande spelmän.
Nog hade han kunnat tänka sig att kontraktera Nordman – Sonets största försäljningsframgång på åtskilliga år – om det varit han som tagit emot demokassetten. Men Sonet ägs numera av Polygram och Sam Charters har följt de tidigare ägarna till det lilla bolaget Gazelle.
Han pendlar mellan Stockholm, New York och Connecticut. Där bor kvinnan han varit gift med i 40 år, hon heter Ann Charters och är litteraturvetare, författare och lärare vid universitetet. Dit hänvisas vänligen den som vill veta mer om Sam Charters liv och arbete, läsa hans böcker och lyssna på inspelningar, rota bland anteckningar och titta i fotoalbum. Universitetet i Connecticut ska nämligen ta hand om hela hans omfattande arkiv om USA:s svarta musik, från 1844 och fram till i dag.
Bluesgitarristen BB King kommer och spelar vid själva överlämnandet i februari. Därefter ska allt material vara tillgängligt åtminstone två dagar i veckan, det har Sam Charters bestämt.
Det intresse för svart musik som han odlat i ett halvt sekel har inte blivit mindre med åren. Sam Charters bubblar av entusiasm när han talar om den rapmusik som omger honom vid besöken i lyan i Brooklyn. ”Där finns välsorterade skivbutiker som bara säljer rap, på vinyl. Det är ett eldorado!”
Det finns förstås bra och dålig rap, men när den är på topp är det den bästa svarta musik USA någonsin haft, menar han. Att det skulle utvecklas dithän kunde Sam Charters naturligtvis inte ana när han som 20-åring satte sig i fotogenlampans sken i köket hos sin klarinettlärare i New Orleans, men ingen tycks vara gladare än han över det som hänt.
”Rap har ett lekfullt och fantasirikt förhållande till språket, det är underbar poesi. Musiken är självmedveten och stolt. Den ger uttryck åt en egen kultur och historia. Och för första gången finns det en svart skivindustri i USA. Det är en riktig success story!”
© Klas Gustafson