Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 1988-04-27 och 1989-07-23 (redigerad)
Salif Keitas blotta uppenbarelse är osannolik, precis som hans bakgrund och sångkonst. En afrikansk albino av kunglig börd som gör soulmusik med hjälp av europeisk teknologi.
När jag ser honom repetera inför en konsert i Londons Royal Festival Hall är han en färglös, nästan genomskinlig figur. Men bara en stund senare, när strålkastarna tänts och publiken är på plats, är det ingen tvekan om var scenens kraftcentrum finns. Då är all energi koncentrerad till Salif Keitas gestalt. Hans röst tänder gnistor och sänder blixtar genom musikens tunga rytm.
Han har tydliga afrikanska anletsdrag, men är blond och ljushylt. Det är det första som slår en vid mötet med Salif Keita.
Hans medverkan i den stora Nelson Mandela-galan mot rasism för några år sedan var självklar. Inte bara därför att han är en av de artister som nu ger den afrikanska musiken en ny identitet. Salif Keita har dessutom i hela sitt liv själv känt av den rasism som drabbar den som avviker.
Som afrikansk albino — en vit bland svarta — har han mötts av omgivningens misstro och rädsla. I hans hemland Mali är det en spridd tro att en albino drar olycka över sin familj.
Olyckskorparna kraxade säkert menande den dag då unge Salif begick det skändligaste brottet mot traditionerna: Han blev musiker.
Malis ädlaste familj
Han kommer från Malis ädlaste familj, en kunglig släkt som stammar direkt från Soundjata Keita, konungen som grundade det maliska riket år 1240.
Sedan dess, i över 700 år, har det varit otänkbart för en medlem av familjen Keita att bli musiker. En Keita har i stället i sin tjänst en griot, en musiker och historieberättare som sjunger hans lov och som i poetisk form vidarebefordrar det han vill ha sagt.
Salif trotsade konventionen och sänkte sig till att själv sjunga för en publik. Är han en upprorsande eller följde han bara sin övertygelse?
”Både och”, säger han med ljus och lätt nasal stämma. ”Jag är en rebell. Jag älskar att sjunga — det är vad jag måste göra. En yngre generation träder fram och utmanar den äldre generationens värderingar. På det sättet utvecklas världen.”
Vad tyckte då hans föräldrar om det? ”I början var de inte så glada”, svarar Salif Keita med ett monumentalt understatement.
Hans beslut att ägna sig åt musik drog i själva verket vanära över familjen. Han relegerades från skolan och tog sin tillflykt till nattklubbarna i huvudstaden Bamako. 1970 anslöt han sig till Rail Band, restaurangmusikerna på järnvägshotellet i Bamako, för att sedan bli medlem i gruppen Les Ambassadeurs. Sedan 1984 bor han i Paris.
Musik med hemkänsla
År 1987 kom hans Parisinspelade solodebut ”Soro”, som givit modern afrikansk musik en förhållandevis stor publik i Västvärlden. De superlativer som föregick skivan fick mig att tveka innan jag vågade lyssna. Sedan var jag förlorad, omsluten av en prunkande djungel av ljud, på en gång storslagen och detaljrik. Det jag hörde var en soulmusik för 80-talet. Salif Keita återvann genrens förlorade själ, den som gick om intet i 70-talets nordamerikanska disco och funk.
Keita utnyttjar sofistikerad inspelningsteknik och moderna instrument, men det finns fortfarande en stor hemkänsla i hans musik. Vid det här laget har familjen kommit över chocken. Nu är de stolta över honom därhemma.
Själv ser han på världen med nyfikna pepparkornsögon. Det blonda håret har han numera samlat i många små fina flätor. De bildar ett konstfullt nätverk på hjässan och faller som ett draperi över nacken.
Han hade först tänkt sig att bli lärare, innan musiken tog över. Pekpinnarna är ändå inte långt borta i hans sångtexter som är fyllda av muslimsk moral. Är han kanske lärare, trots allt? ”Javisst”, svarar han. ”I stället för att undervisa bara 54 elever når jag miljoner människor!”
Mandingo kan förstås i stora delar av Västafrika, men vi andra då? Vad har hans ord för effekt i Danmark, i Japan, i USA och i andra länder, dit hans sånger når via skivor och konserter?
”Jag sjunger med hjärtat. Ett hjärta är aldrig stängt för ett annat hjärta”, säger han med en poetisk bild som är rätt typisk för de svar han ger mina frågor.
Han säger att det är med musik som med medicin. Använd på rätt sätt kan den bota, fel använd gör den däremot skada. Musiken är ett hjälpmedel för den som verkligen vill förbättra världens tillstånd, menar han.
Musikens budbärare
När afrikanska artister nu kommer till Europa är det för att blanda sin kultur med vår. Salif Keita beskriver det som en väg till samförstånd, att föra kulturerna närmare varandra. Han ser sig själv som den afrikanska musikens budbärare. ”Mali är min familj. Afrika är mitt land. Världen är min kontinent”, säger han och ser så blygsam ut att jag tror honom.
Han tycker själv om all slags musik, bara den kommer från hjärtat. Han vill inte nämna några speciella favoriter, men jag gissar att de finns inom jazz och soulmusik.
Salif Keita målar upp bilden av musiken som ett träd, vars rötter är afrikansk musik. Stammen är jazz och grenarna är funk, soul, reggae … ”Det spelar ingen roll hur tjock trädets bark är, det får ändå alltid sin näring genom rötterna”, säger han.
De rötterna kapas inte av modern musikteknologi, menar Salif Keita. Själv klättrar han nyfiket omkring i det stora musikträdets lövverk.
© Klas Gustafson