Tidigare publicerad i tidskriften Res, april 1996
Just när Airbusen är på väg ner och allt det murrigt brungröna under oss börjar materialiseras som savann och dungar av lummig skog, då hör jag Remmy Ongala i flygets afrikanska musikkanal. ”I want to go home”, sjunger han till kacklande gitarrer i en pockande rytm. Små samlingar av enkla hus. Människor som tvättar sig i ett vattendrag. Svedjebrukens eld som ett lysande orangefärgat band genom skogen. ”I need to go back home” och jag landar i Abidjan, på väg hem till den afrikanska musiken.
För fjärde gången har den lockat mig hit. Vännerna därhemma har börjat undra. ”Vad gör du i Afrika?” frågar de misstroget. Vad svarar man den som inte känner suget?
Sju timmar i luften för att söka musikens förlorade oskuld. Sex hundra mils resa för att möta musiker, stolta över sitt ursprung. En vecka vid scenkanten för att förnimma kulturens kraft. Låter väl mer som bortförklaringar än som tvingande skäl.
Vi är ändå drygt fem hundra som känt oss kallade till Masa-festivalen i Abidjan, den västafrikanska metropolen i Elfenbenskusten. Vi kommer från Europa och USA, Australien och Asien. Alla de där menande frågorna från folk därhemma har format ett brödraskap. Här finns ingen som undrar. Jag är bland likasinnade.
Masa uttyds Marché des Arts du Spectacle Africain och är ett tillfälle att slå på trumman för afrikansk kultur. En mässa för musiken, teatern, dansen. En munter marknad där afrikanska artister och organisationer visar upp sig för att få kontakt med festival- och konsertarrangörer, media och skivbolagsfolk från andra delar av världen.
Vi är inte som afro-romantikerna – de som klär sig i batik, sitter barfota på stranden och spelar trumma för att bejaka ursprungligheten. Inget sånt! Vi är hårdare typer, bär namnbrickor, byter visitkort och håller en faktarik programkatalog i handen.
Kalla oss affärsmän, kulturbyråkrater, reportrar – under förklädnaderna dunkar våra hjärtan för polyrytmiken. Masa-festivalen är vår julafton – en kulturell orgie, en musikalisk överdos, en rytmisk fest.
Under fem dygn framträder 37 artistgrupper från 16 afrikanska länder – och det är ändå bara vad som ryms i våra programkataloger. Vid sidan av detta finns en inofficiell festival, en folkfest i Abidjan. I stadens parker och krogar, på klubbar och fotbollsplaner spelas musiken till gryningen, så länge någon orkar dansa. Undra på att vi tindrar.
Bakrusiga av nattens rytmer
Några av oss kommer rufsiga och rödögda till frukostyoghurten, bakrusiga av nattens rytmer snarare än av billig whiskey och Mamba, det mustiga, lokala ölet.
Ett överdådigt artistutbud kompletteras med förmiddagsseminarier. Vi förväntas stänga in oss i fönsterlösa rum för att diskutera den afrikanska musikutbildningens tillkortakommanden medan dagen lägger ett våtvarmt omslag över staden, huka i buskörd luftkonditionering just när den lena brisen från havet söker palmernas bladskugga, höra illa förberedda inlägg simultantolkas då mangon mognar och akaciorna blommar där utanför.
Möjligen tjänar dessa pliktskyldiga seanser syftet att göra tillställningen respektabel, få den att framstå som tillräckligt seriös för att de statliga resebidragen ska kunna utverkas och tjänsteresorna beviljas. Seminarierna erbjuder möjligheten att svara de misstrogna därhemma, på ett språk som de förstår: ”Konferensresa.”
Fyra av dygnets timmar är avlat, resten fest.
Längs Boulevard de la Republique står människor i långa rader och väntar på bussen hem, till Treichville och Marcory och de mer avlägsna förstäderna. Frisörerna på den öppna platsen vid Avenue Delafosse packar ner saxar och rakknivar. Kvinnan vid gatuköket som serverat alloko, friterade bitar av matbanan inslagna i några sidor rivna ur gårdagens Fratérnité Matin, stampar ut elden och tömmer oljan ur stekpannan.
Grönsaksmarknaden har slagit igen och försäljarna som rest till staden med nyskördad avocado reder sig en bädd för natten vid trottoarkanten.
De slöa och raggiga hundarna piggnar till, nu blir de gatans kungar, snart regerar de staden. Här och där brinner sopor, hopfösta i högar. Cikadorna svirrar som högspänningsledningar. Parkerna är mörka.
Med skymningen kommer äntligen brisen från havet, krusar lagunens yta, skingrar brandrök och dieselmoln.
Nymånen lägger sig på rygg
En sådan kväll, när nymånen lägger sig på rygg, sitter vi under Afrikas himmel och ser Les Tambours de Brazza, en grupp kraftfulla slagverkare från Kongo. De hyllar den stora trumman och manar fram uråldriga rytmer på instrument vars namn låter som besvärjelser; lokolé, ngouri ngoma, mwana ngoma.
Men vänta! De har ett trumset också. En modern uppsättning västerländska trummor och cymbaler mitt bland alla traditionella afrikanska slagverk.
Blandningen är typisk och mer utmanande för oss västerlänningar än för den afrikanska publiken. Eftersom traditionen lever finns inte behovet att vårda den som relik. Musiken speglar samtiden och i det afrikanska samhället förenas epokerna. Gammalt och nytt i en brokig blandning.
Afrika förvandlas. Den våldsamma urbaniseringen är på många sätt en afrikansk tragedi, men mitt i steget från landsbygd till stad får musiken en ny och lustfylld klang.
Den står med en fot i myllan och en på asfalten, den doftar både gräsbrand och dieselrök, den förenas en gammal trätrumma med en Yamaha DX7, en metalliclackerad Fender med en tagelsträngad ormskinnsfiol.
Det uppbrott som en gång skapade västerlandets populärmusik, och som sedan dess format en hel nöjesindustri, sker just nu i Afrika. Musiken får nya erfarenheter, intensivare puls och högre volym. Den är samtidigt bonnig och gatusmart. Den rör sig med urban nonchalans, men har ännu inte mist sitt lantligt oskuldsfulla uttryck.
Medlemmarna i dans- och musikgruppen Kiti na Mesa från Zaïre ser förvisso ut att komma direkt från skogen. Klädda i jordens röda och bruna nyanser, prydda med bast och snäckskal, fjädrar och hudar, spelar de på trummor av konstfullt snidade stockar.
Att rappgruppen Positive Black Soul från Senegal kommer från stan är uppenbart, men medlemmarna bär afrikanska mössor i stället för hip-hopens obligatoriska bakvända kepsar. De har batiktunikor över sporttröjorna och rappar dagsverser på sitt modersmål wolof, om att vara ny i stan och utan jobb.
Med viss fog kan de hävda att denna nordamerikanska musik i själva verket är afrikansk. Som hela den västerländska populärmusiken har den sina rötter här.
Trogna den egna traditionen
Med närmast demonstrativ självmedvetenhet kan afrikanska artister, oavsett genre, påstå sig vara trogna den egna kontinentens traditioner:
Bluesgitarristerna från Mali säger att de hämtar sina licks från far och farfar, inte från John Lee Hooker.
Musikerna i Zaïres rumbaorkestrar menar att ”latinamerikansk dansmusik” är ett sentida påfund.
Habib Koité och gruppen Bamada spelar rock’n’roll i klassisk sättning – två elgitarrer, elbas och trumset. Gitarristerna tar tre unisona steg år höger, sedan tre åt vänster – minns någon The Shadows? Och när hörde man senast ett trumsolo? Ändå är musiken fast rotad i västafrikansk tradition, de tar hem rockmusiken till savannen, som om den alltid klingat där, rytmiskt rullande, utan början och utan slut. En enveten tama, Västafrikas talande trumma, manar på rytmen och Habib Koité har stämt sin elgitarr som jägarna hemma i Mali brukar stämma sina lutor.
När jag frågar reggaesångaren Serge Kassy från Abidjan varför han valt jamaicansk musik, säger han med berättigad stolthet att reggaen minsann är afrikansk och att de jamaicanska musikerna numera kommer till Afrika för att söka sina rötter.
Toumani Diabaté från Mali tillhör en familj av musiker och historieberättare, hans musikaliska arv behöver inte sättas ifråga. I 17 generationer har hans förfäder spelar kora, mandinkafolkets 21-strängade harp-luta.
I sin ungdom lyssnade han helst på Pink Floyd och James Brown och det har satt sina spår. Han är en nyfiken musikant, mån om att vidga korans geografiska gränser. Han kan spela med spanska flamencogitarrister och japanska kotospelare, med engelska jazzmusiker och klassiska instrumentalister från Indien, mån om att alltid finna likheter snarare än skillnader. Här på Masa-festivalen använder hans trio mandinkamusiken i jazzmässiga improvisationer.
Ändå säger han mig i omklädningsrummet bakom scenen, att traditionen måste bevaras, att syntar och trummaskiner utarmar musiken.
Att möta en stor publik
Artisternas mål – och festivalens syfte – är förstås att få afrikansk musik erkänd, få den att nå ut och möta en stor publik.
D´Gary från Madagaskar har förverkligat den drömmen. För bara några år sedan kände ingen utanför hembyn till hans namn, nu beskrivs han som en av världens främsta akustiska gitarrister. Nyss hade han inte något eget instrument, nu står det tre eleganta gitarrer i ställningar på scenen där han framträder.
Han spelar som vattnet rinner, ett flöde som viker och väjer men som aldrig blir stillastående. Hans spel saknar all akademisk finurlighet, han tycks ännu mest vara smickrad över uppmärksamheten.
Musikerna jag möter i Abidjan vill göra sig kända just som artister från Afrika, de vill ha sin bas här. Nöjesmetropolerna i väst lockar, men ingen av dem vill bo där.
Serges Kassy, reggaesångaren som blivit både blivit rik och berömd, ser ingen motsättning i att vara språkrör för de fattiga i Treichville, stadens synkoperat dunkande hjärta. Han gör dem i själva verket en större tjänst, ju fler han når med sin musik. Att flytta från Abidjan vore däremot att svika det uppdrag han anser sig ha.
Papa Wemba, sångare från Zaïre, är en av festivalens celebriteter vars uppgift det är att gå på coctailparty och sprida glans över tillställningen. Han bor i Paris, har engelskt skivkontrakt och framträder numera på de stora estraderna i Tokyo och New York – han har till och med stått på folkparksscenen i Hofors.
Vad ska man göra när inte ens telefonförbindelsen mellan Kinshasa och Paris fungerar? frågar han urskuldande mellan camparin och laxsnittarna. Kommunikationerna skapar problem. Hade han stannat i Zaïre hade han inte kommit långt.
Land och stad, dåtid och nutid, rotfasthet och internationalism – här i Abidjan hör vi hur allt blandas i en stolt och självmedveten musikalisk brygd.
En omisskännlig hemkänsla
Den friktion som musiken i vår egen del av världen förlorat får det att slå gnistor i Afrika. Därför finns det en poäng med att höra musiken här. Abidjan har visserligen en skyline som ett mindre Manhattan och flera konserter äger rum i en överdimensionerad kongresshall med inbjuden publik i plyschfåtöljer, men musikerna förmedlar en omisskännlig hemkänsla. Musiken skildrar sin samtid och sin omgivning.
Fjärde dagen har vi fått vår överdos. När kvällsbrisen åter tunnar ut taxibilarnas avgaser och röken från gatsoparnas bål, tjänstefolket i Cocody låser grindarna till herrskapets egendomar, hororna intagit sina platser längs Boulevard Andre Latrille och vi sjunker ner i salongen på Centre Culturel Française frågar min bänkgrannen vad vi ska se. Då svarar jag sanningsenligt att jag inte vet. Och så kommer nio herrar från Burkina Faso i snygga gångkläder och spelar balafon, den afrikanska xylofonen, med en häpnadsväckande virtuositet och akrobatik. De balanserar sina instrument, kör dem över scenen som vore det lådbilsrally.
Det händer flera gånger att det som inleds som rustik folklore slutar som ren cirkus – en sådan föreställning har det luriga namnet ”La Pastorale”. Nog känner artisterna respekt för kulturarvet, men ingen överdriven vördnad.
Så tar festivalprogrammet slut, vårt brödraskap skingras. Vi har fickorna fulla av visitkort och skrynkliga lappar med förhoppningsfulla artisters namn och adress på.
Efter fem dygn som vårt uppsluppna högkvarter återtar Hôtel Ivoire sin skepnad som korrekt Intercontinentalhotell. Dagen efter är det Vivaldi i lobbyn och ”Strangers in the night” i hissen. Festivalaffischerna slokar och en utsjasad funktionär tar en välförtjänt tupplur, lutad över sitt skrivbord. Strålkastarna har släckts och rullas ut på stora kärror.
”I want to go home. I need to go back home.”
© Klas Gustafson