Tidigare publicerad i tidningen Musik 1998:6
Medan skönandarna höll för öronen spreds dragspelet över världen. Det blev industrialismens eget instrument, lika älskat som hatat. Ljudstarkt och lättspelat, bärbart och billigt: en hel orkester som i en liten ask. Varken Hugo Alfvén eller elektroniken har lyckats tysta dragspelet.
”Mår ni bra?” frågar konferencieren den förväntansfulla publik som samlats till dragspelskonsert. Vi svarar med ett samfällt ”ja!”.
”Det ska vi snart ändra på”, replikerar konferencieren med ett typiskt dragspelsskämt.
Det finns vitsar om kvinnor som fastnar med brösten i bälgen, men oftast handlar dragspelshumorn just om de plågsamma oljud instrumentet frambringar. Så underhåller dragspelsvännerna varandra, det är väl ett sätt att i självironiskt samförstånd släppa luften ur motståndarnas argument. För motståndarna finns och har alltid funnits. Argumentet är och förblir ett och detsamma: Det låter illa.
Kompositören Hugo Alfvéns uppfordrande maning till en fiolspelman är en svensk klassiker från seklets början: ”Hugg sönder alla dragspel du träffar på din väg, trampa dem fördärvade, skär dem i stycken och kasta dem i svinstian, för där höra de hemma.”
Inte konstigt om man efter en sådan recension tyr sig till likasinnade, skapar en välorganiserad subkultur och blir orubbligt trogen sina ideal. Motståndarnas förakt balanseras av anhängarnas kärlek, de är som kommunicerande kärl. Men aldrig att man hör några skadeglada Hugo Alfvén-historier: Det var en tysk, en rysk och Hugo Alfvén …
Den svenska dragspelsrörelsen är försynt, trots sin storlek. Under sommaren lurar ett dragspel i varje buske, vid varje stugknut. Den som vill skulle kunna ägna semestern åt att resa mellan evenemangen: från durspelsstämman i Kilafors till dragspelsstämman i Johannisholm, Bälgaspel i Motala, dragspelsfestivalen i Vattholma, dragspelsstämman i Älvdalen, Bälgiaden i Hallstahammar, Skogsbylasseträffen i Kall – allt detta redan före midsommar. Sedan rullar det på: Särnaheden, Junsele, Ransäter, Sandslån …
Avigt och rätt
Till och med i Stockholm! Aldrig hörde jag så många dragspel som denna vår i kulturhuvudstaden. Catharina Backman i Katzen Kapell spelar sin sorglustigt haltande tango i Kulturhusets hörsal. Två veckor senare sitter där Helsinki Melodeon Ladies, fem finska damer som med varsitt tvåradigt dragspel i knät och med glimten i ögat framför ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Med varierande grad av galenskap spelar sedan Maria Kalaniemi, Lars Hollmer och Kimmo Pohjonen avigt och rätt en torsdagskväll på jazzklubb Fasching. Erik Petersén spelar typiskt lurig Första april-musik på Musikmuseet. Och när Musikaliska akademiens stora sal återuppstår som Nybrokajen 11 får dragspelarna en egen konsert under invigningsveckorna – det är där konferencieren och dragspelaren Bengan Jansson skämtar med oss i publiken.
Annat var det förr! År 1910 släpptes minsann inga dragharmonikor in när det anordnades spelmansstämma i detta musikens finrum. ”Att dragspel och mässing uteslutits, torde ej tarfva närmare förklaring”, skrev arrangören i programhäftet.
Det tog 73 år, från den första spelmanstävlingen i Gesunda år 1906 till uppspelningen i Ransäter år 1979, innan Zornmärkesjuryn föll till föga och tilldelade en dragspelare riksspelmansmärket. Då hade det enradiga dragspelet – just det instrument vars skadliga inflytande Hugo Alfvén och Anders Zorn ville skydda spelmanslåtarna från – tydligen blivit tillräckligt gammalt och traditionellt. Ändå var det ju ingen riktig nymodighet, ens vid sekelskiftet.
Enastående karriär
Den österrikiske piano- och orgeltillverkaren Cyrill Demian fick patent på sitt accordeon år 1829. Det fanns föregångare och samtida kolleger som konstruerade liknande instrument, mer eller mindre spelbara, men Demians patent markerar starten på dragspelets enastående karriär, en internationell success story.
Det spreds från Wien till Paris och vidare över Europa. På 1850-talet började det massproduceras. Klingenthal och Magdeburg i Tyskland, Tula i Ryssland och Castelfidardo i Italien blev kända som dragspelsstäder.
Dragspelet var en magisk låda som rymde oanade möjligheter. Instrumentet var ljudstarkt i en allt bullrigare omgivning. En bärbar orgel gjorde kristendomens förkunnare saliga. De som spelat munspel och säckpipa kunde nu sjunga till eget ackompanjemang. Man kunde spela melodi, bas och ackord och samtidigt rytmisera – en hel orkester på magen! Och det behövde inte ständigt stämmas.
Dragspelet var en maskin, industrialismens instrument, tillverkad i dess fabriker. Medan Hugo Alfvén ville slakta det för att rädda ”vår ovärdeliga nationalskatt av gamla folkmelodier” såg tonsättarkollegan Wilhelm Peterson-Berger från sin jämtländska utsiktspost att det inte gick att stoppa eländet, lika lite som det gick att stoppa industrialismen och den framväxande arbetarklassen: ”Dragharmonikan var ett nödvändigt led i Jämtlands musikaliska utveckling, liksom industrialismen och skogsaffärerna i dess ekonomiska och sociala.”
Kritiken handlade alltså inte bara om hur illa dragspelet lät. Genom sin anknytning till industrialismen och internationalismen hotade instrumentet hela den nationalromantiska idén. Dragspelet beskrevs som ”uthemskt” och ”maskinmässigt”.
Krom och lack
Den som hör dragspelare prata om baslock och grill, sordindäck och ventilklaffar skulle kunna tro att det handlar om turnébilarna och inte om instrumenten. Dragspel brukar sakna bilarnas kylarprydnader och bromsljus, annars är likheterna slående. Se bara på de förkromade märkesnamnen och hör vilken klang de har: Bugari Armando. Galanti Chrysler. Till och med Ferrari. Vem skulle inte vilja glida fram i en Giulietti Super Continental V eller känna vinden i håret i en Scandalli Silvietto? Bengan Jansson kör tretaktspolskor i sin svartlackerade Falconetti.
Det finns ett foto som visar Sveriges främste dragspelskung Carl Jularbo framför den vita Cadillac han färdades i mellan sina folkparksframträdanden. I famnen håller han sitt vita dragspel. Det ser ut som om han just ryckt loss en del av bilen.
Carl Jularbo hade en blank musikmaskin, men spelade inte maskinernas lov, hyllade inte den nya eran. Han betraktade sig som spelman, komponerade ”Avestaforsens brus” och inte till exempel ”Fabriksvisslans sång”. Carl Jularbo blev älskad för att han återkallade minnet av en just förlorad tid, en redan saknad hembygd. ”Livet i Finnskogarna” är etsad i 1900-talets svenska ljudlandskap, vi blir aldrig kvitt den.
Gammaldans och jazz
Idag har Sveriges Dragspelares Riksförbund enligt sina stadgar uppgiften att ”verka för dragspelsmusikens bevarande och uppbyggande”. Frågan är bara, vad är ”dragspelsmusik”?
Hos oss handlar det väl främst om den inte särskilt gamla dansmusik som kallas gammaldans – den som är alltför modern för folkdansarna och för gammalmodig för den som vill dansa modernt. Men jämte valserna och schottisarna har många svenska dragspelare en repertoar av jazz och diverse populärmusik. Under konserten på Nybrokajen 11 hör jag såväl småländska brännvinspolskor som ”Kalinka” och ”Take the A-train”.
Saken är alltså enkel: Den som spelar dragspel spelar dragspelsmusik. Den som gillar dragspelsmusik lyssnar på dragspelare.
I en lumpbod bläddrar jag igenom det jag antar är en dragspelsälskares efterlämnade skivsamling och hittar – typiskt nog – både Roland Cedermark och Queen Ida. Dragspelare som dragspelare.
Missionärer, sjömän, rallare, emigranter, kolonisatörer och gycklare förde med sig instrumentet över världen. Med den nya tidens kommunikationer gick det snabbt. Dragspelet var oemotståndligt, anpassningsbart, kände sig hemma överallt. Det blev en global bastard.
Nyligen stod jag i trängseln i en västafrikansk park och lyssnade till en lokal dragspelsorkester. I USA är polka spelad på dragspel en så betydelsefull genre att skivbranschen förärat den en egen Grammy-umärkelse.
Jorden runt finns musikstilar man knappast kan tänka sig utan dragspel: Louisianas cajun och zydeco, conjunto i Texas. Sydafrikas township jive, dominikansk merengue och brasiliansk forró kräver dragspel. Det trivs i colombiansk cumbia och sudanesisk pop, i klezmer och allehanda musik från Balkan. Argentinsk tango förutsätter en bandoneon. Utan dragspelet stannar Finland. Vad vore takåsarna i Paris utan en vals på musette?
Dragspelets Paganini
De tyska nazisterna betraktade mycket riktigt dragspelet som nationellt opålitligt, ett redskap för ”negerjazz”. När jag nu läser om hur Stockholms unga nazister på 40-talet brukade träffas i Sveasalen för att dansa folkdans till dragspel har jag svårt att ta dem på allvar.
Dragspelets Paganini, dess Charlie Parker eller Jimi Hendrix söker man förgäves. Det har helt enkelt inte funnits några stilbildande världsstjärnor. De lokala dragspelskungarna och -drottningarna har däremot avlöst varandra, efterkrigstiden var deras guldålder. De har inte skapat tvingande mallar, snarare visat instrumentets möjligheter, uppmuntrat till stilbrott, gynnat egensinnet.
Fiolspelmännen fann både sitt instrument och delar av repertoaren och de musikaliska idealen i högreståndskulturen. Dragspelarna blev utskällda av överklassen, men har i övrigt lämnats ifred. Prokofjev, Tjajkovskij och flera andra tonsättare har komponerat för dragspel, men instrumentet har liksom aldrig fått fäste i konserthusen.
Dragspelet har istället erbjudit en sällsynt musikalisk frihet, både vad gäller spelstil och repertoar. Inte konstigt att det har lockat så många knipsluga och egensinniga personligheter: Mahatma Gandhi spelade dragspel, liksom Charlie Chaplin och förra isländska presidenten Vigdis Finnbogadottir. Å andra sidan: hur kommer det sig att även Richard Nixon spelade dragspel? Är det dags att omvärdera den skurkaktige presidenten?
Industriepoken sjunger på sista versen. Elektroniska instrument signalerar en ny tid medan dragspelet får oss att associera till hemkänsla, vänlighet och nostalgi – allt enligt en undersökning om vilka känslor musik i TV-reklam väcker.
Nyligen dök ett dragspel upp bland symbolerna i DN:s dödsannonser, ett tydligt tidens tecken. Att instrumentets varmaste anhängare blir gamla betyder däremot inte att dragspelet nu drar sin sista suck.
© Klas Gustafson