Tidigare publicerad i tidskriften Lira 2006
Den utmålades som ett dödligt hot. I själva verket fick den världens musik att snurra som aldrig förr. Dags att spola tillbaka, förlorar sig i minnen och hyllar den orättvist föraktade ljudkassetten.
Vad ska man göra med dem? De bara ligger där, pinsamma reliker från en annan tid. Otidsenliga som v-jeans och axelvaddar. Kvarglömda rester från den analoga eran, före bredband och fildelning, cd-brännare och mp3-spelare. Så länge sedan!
Jag räknar till 145 kassettband i vardagsrummets byrålådor. Var kommer de ifrån? ”A taste of tao”? En hits-samling från Jultidningsförlaget? Promotionskassetter, radioprogram, en inspelning med Jimi Hendrix i Stockholms konserthus. ”Lillebrors låtar” och helt anonyma kassetter utan askar. Postens ljudbrev, en klargul kassett med 20 minuters speltid. ”Det naturliga steget”, ett utbildningsprogram i miljövård, distribuerat via kassett.
I ett fack i bilen ligger rockhistorien samlad i kassettform. I sovrummet finns ytterligare 84 tätt packade ljudkassetter. Telemann och Händel. Ewan MacColl och Peggy Seeger. Springlekar och polskor. ”Svensk jazzhistoria vol. 3” intill turkisk magdanspop i süper stereo och hemmainspelningar med barnen, alla numera myndiga.
Tjugo år tillsammans
Det är klingande hågkomster i plastförpackning. En minnesbank, det är väl därför de ligger kvar. Vi hade tjugo år tillsammans och kassettbanden är lika svåra att skiljas från som familjefotografierna och de personliga breven. Ner i låda, upp på vinden – jag vågar inte ens tänka på vilka kassetter som kan finnas på vinden.
I bokhyllan står en utgåva från Shambhala Productions, en propert formgiven pappask med samma format som en pocketbok. Men öppna asken och den visar sig innehålla – ett simpelt kassettband.
Någon som minns kassettillverkaren Maxells reklambild på killen i Ray Bans som satt mitt i ljudvågen framför högtalarna och klamrade sig fast i bästa Le Corbusierfåtöljen medan golvlampan tippade, slipsen fladdrade och han själv höll på att få en riktig backslick? Av en japansk kassett! För ett ögonblick kunde vi nästan tro att det var coolt att lyssna på ljudkassetter, fast vi visste att de alltid brusade och att banden med jämna mellanrum tuggades skrynkliga i spelarens inre.
Nej, det finns inget stilfullt, elegant och sofistikerat hos kassetten. Enkel, billig och plastig saknar den både klass och stil. Ett kassettomslag skämmer finbolaget Deutsche Grammophons tunga guldram. Kring kassetten står en doft av Baccara, Bernard & Bianca och Kramgoa låtar.
Skivspelare, förstärkare och högtalare ingick i hemmets möblemang. Kassettens och den batteridrivna kassettspelarens bedrift var att släppa ut musiken från vardagsrummet, det som resegrammofonen och transistorradion inte riktigt lyckats med. Vinylskivorna var ömtåliga och opraktiska att bära med sig, i radion spelades musik som någon annan hade valt. Kassetten erbjöd aktivt medskapande, det var en revolution!
Blandband en folkrörelse
Vi var många som vid dubbla kassettdäck ägnade dagar och nätter åt att från skivor och band foga samman just de musikprogram vi ville höra (och som vi förväntade oss att andra ville höra). Var och en sin egen DJ! Att göra blandband blev en folkrörelse, min egen långa och ambitiösa kassettserie hette ”Andra tongångar”.
Skivbolagen rasade, som de alltsedan dess haft för vana inför varje ljudteknisk nyhet. Kassetten kom till dem med ett varsel: ”Home taping is killing music (and it’s illegal)”. Skivbolagen förlorade kontrollen, började trakassera sina kunder, förvandlada sina intresseorganisationer till advokatkontor. Så undergrävde en ansedd bransch sitt goda rykte och anträdde vägen från top spot till spottkopp.
En undersökning från 1979 visade att storkonsumenter av tomma kassettband i själva verket var de som köpte flest skivor. Mellan 1970 och 1985, alltså mitt under kassettexplosionen, fördubblades antalet personer som i svenska folkräkningar uppgav ”musiker” som sin sysselsättning, noterar Rasmus Fleischer i en uppsats om kassettband och kassettersättning. Aldrig tidigare hade det varit så lätt att fästa sin musikaliska talang på band.
Enkel, billig och tålig blev kassetten förstås en internationell success story. Den inspelade musiken lämnade inte bara de västerländska vardagsrummen, kassetten och den batteridrivna kassettbandspelaren spreds till varje gudsförgätet hörn av världen, oavsett om där fann vägar och elektricitet. Det blev ny snurr på världens musik. Den snurrade i plastkassetter med en hastighet av 4,75 cm per sekund.
Klingande souvenirer
I en kartong hittar jag alla dessa souvenirer, hemförda från resor. Ivoriansk reggae med Serges Kassy. Habib Koites första kassett, med ”Cigarette a bana”, antiröklåten som blev en hit över hela Västafrika. En trave kassetter med Etoile de Dakar från tiden innan orkesterns sångare Youssou N’Dour hade mött Peter Gabriel och världen ännu inte lärt sig stava till ”mbalax”. På omslaget till ett kassettband med Am’tha Kohl från Togo har sångerskan klottrat ner adress och telefonnummer; har vi träffats?
Jag minns i alla fall min första pilgrimsresa till den västafrikanska musiken; en skumpande buss från Banjul till Dakar, sött grönt te i små glas, den myllrande marknadsgatan Avenue Blaise Diagne där allt från jordnötter till kylskåp fanns till salu och stånden dignande av musikkassetter.
Den brittiske journalisten Mark Hudson beskriver i sin lätt bisarra världsmusikroman ”The music in my head” marknaden i Dakar som en vägg av musik: svidande rockgitarrer, flödande afrikanska gitarrer, plåtigt blås, hårt smällande trumrytmer från tusen brummande och skrällande högtalare. Romanens huvudperson är en man som värderar musiksamlingen högre än sin familj. Här är han i sitt esse, bland berg av kassetter som pressats in i pyttiga bås, staplade vid sidan av stånd med aluminiumkastruller, emaljprylar, plastsandaler och salva mot kolik. Han finner rock, jazz, reggae, blues, fransk pop, antagligen också klassiskt, om han skulle leta. Och så förstås alla sorters afrikansk musik: silkig zairisk soukous, krispiga kenyanska gitarrer, svårmodigt malande egyptiska orkestrar, flöjtblåsande pygméer …
Vilken skiva eller kassett du än skulle vilja ha – jag svär att den finns där inne. I något stånd i marknadens innersta, dunklaste skrymslen finns den. Jag är inte säker på i vilket skick, men den finns där någonstans.
Att välta gubbväldet
Mitt bagage var lättare än vanligt. I stället för en blytung Nagra med rullband bar jag den här gången en TC-D5, Sonys proffsiga kassettbandspelare. Jag intervjuade två koraspelare, den ene hette Lamin Kuyateh, den andre hette lustigt nog också Lamin Kuyateh. De tog knappt blicken från apparaten. Det var som om de tänkte: ”Hade vi bara en sån, vore vår lycka gjord”.
Det här var i slutet av 1980-talet. Vid den tiden svepte kassetten ”Moussolou” som en vind över den västafrikanska savannen, från städernas marknadsstånd, till byarna på landet. Inspelningen var välgjord, musiken pockande och svängig. Framför allt hade den ett ärende: att välta ett urgammalt gubbvälde.
Sångerskan Oumou Sangare från Mali var 20 år när inspelningen gjordes. För den som vill ha något att säga till om i ett samhälle där erfarenhet och patriarkat väger tungt är det ingen merit att vara ung och dessutom kvinna. Ryktet spreds, kassetten gick från hand till hand, den hade snart sålts i rekordupplagan 250 000 exemplar, piratkopiorna oräknade.
”Kvinnorna köper den. De får ingen vettig information från tidningar och teve, så de lyssnar på min kassett”, förklarade Oumou Sangare för mig i ett festivaltält några år senare.
Där satt hon och motsvarade inte alls mina förväntningar på en uppviglare och samhällsomstörtare: Klarblå ögonfransar, breda armband kring båda handlederna, håret format till ett konstfullt nätverk av flätor med dinglande träpärlor längst ut på tofsarna. Oumou Sangares utstrålning var majestätisk, hon hade den självklara auktoritet som hennes väldiga projekt krävde. Att upphäva de afrikanska männens månghundraåriga makt och myndighet kräver sin kvinna.
Omöjlig att stoppa
Den statliga radion hade väl helst förbigått hennes subversiva sånger med tystnad. Kassetten gick inte att stoppa. Oumou Sangare fick många, många lyssnare och genom att sjunga ut om tvångsäktenskap, månggifte och könsstympning gav hon västafrikanska kvinnor mod att ifrågasätta fördomar och förtryck. ”I Mali kan en man ha fyra fruar som gör allt arbete medan han själv bara sover”, sade Oumou Sangare syrligt.
Vad hände i sådana familjer, när kvinnorna samlades kring kassettbandspelaren och lyssnade på hennes sånger? ”Det har blivit många skilsmässor! Jodå, det är säkert!” sade Oumou Sangare ivrigt och nickade så att träpärlorna dansade kring hennes huvud.
”Idéer sprids (och, det måste sägas, särskilt de för makten farliga, de omstörtande), människor mobiliseras genom kassetterna, kopierade och rekopierade”, skriver islamkännaren Jan Hjärpe i boken ”Araber och arabism”. Så stor betydelse har ljudkassetterna numera i den islamiska världen att forskarna talar om en ”kassettlitteratur”, tillgänglig även för dem som inte kan läsa. Marknaden är ofantlig och städernas gatustånd bullar nu upp med kassetter, snarare än med böcker och tidningar. Den folkliga poesin sprids via kassettband, berömda predikanters förkunnelser likaså. Den som åker taxi i Kairo kan få uppleva hur chaffisen plötsligt byter band, från larmande pop till kärvt mässande predikan.
Förkunnelse via kassett
En gång i tiden betraktades tekniska nymodigheter med misstänksamhet av islams religionslärda: Satan sades ligga bakom transporten av meddelanden genom luften. Det gör han inte längre. I dag sprids förkunnelsen med hjälp av kassetter. Upprättandet av en islamisk republik i Iran år 1979 har till och med kallats ”kassettrevolutionen”, eftersom inspelningar av ayatolla Khomeynis predikningar beredde vägen för hans triumfartade återkomst till hemlandet.
”Det säger sig självt att om medier kan användas för att förmedla officiella uttryck så kan de också användas för att förmedla alternativa opinioner, vilket eventuellt kan ha subversiva effekter”, skriver islamologen Philip Halldén i sin studie ”Islamisk predikan på ljudkassett.” Oppositionella predikanter må kastas i fängelse, deras predikningar hörs likafullt, från kassettbandspelarna. Till skillnad från det tryckta ordet och till skillnad från radio och teve går det inte att begränsa kassetternas spridning, innehållet kan inte censureras och styras.
Ljudbrevet, den svenska postens kassettsatsning, blev kortvarig. För den gästarbetare i fjärran land som inte har råd att ringa interkontinentalt är kassetten ett gott alternativ. Den kan bära fram en hälsning till dem därhemma, oavsett om avsändare och mottagare kan läsa och skriva. I stället för att glädjas åt dessa nya kunder har arabstaternas gemensamma postväsende Arab Postal Union under perioder vägrat att befordra kassetter. Att tala fritt är en lyx.
Oanad sprängkraft
Den oansenliga kassetten har visat sig ha oanad sprängkraft. Den sätter hierarkier ur spel, urholhar de skrivkunnigas och skriftlärdas traditionella auktoritet, får ekonomiska monopol att skaka.
The Gramophone Company of India (GCI) hade dominerat den indiska skivmarknaden sedan bolaget etablerades av engelsmännen år 1903. Med kassettekniken kom plötsligt 300 konkurrenter och GCI fick se sin marknadsandel pysa ihop till futtiga 15 procent.
I mitten av 1980-talet hade kassetten kapat åt sig 95 procent av den indiska marknaden för inspelad musik. Ett vardagsrum, en mikrofon och två bandspelare var allt som krävdes för att bli entreprenör i kassettbranschen. Små bolag som gav ut inspelningar med lokala förmågor blomstrade, folkmusik och andlig musik fick ett uppsving. En enkelt inspelad kassett kunde gå med vinst efter bara hundra sålda exemplar, försäljningssiffror mellan 1 000 och 5 000 blev vanliga. Byarnas grönsakshandlare gjorde plats på hyllorna och utökade sortimentet med kassetter. Tidigare förbisedda lyssnargrupper fick tillgång till sin favoritmusik, till exempel de punjabiska långtradarchaffisarna och alla de som älskade de erotiskt frispråkiga rasiya-sångerna, berättar Peter Manuel i sin bok om hur kassetten ruskade om det indiska musiklivet.
I början av 1990-talet stod vinylskivorna för försvinnande två procent av marknaden och cd syntes knappast i statistiken. Indien blev världens näst största tillverkare av kassetter, efter USA. Nu säljs årligen 80 miljoner kassetter i Indien. Det kommer att dröja innan musiken på världens landsbygd blir digital.
Under tiden ligger mina kassetter och kläggar ihop, eftersom jag inte snabbspolar dem en gång om året, som man bör. Experterna säger att deras livslängd är 10-15 år, såvida de inte står upprätta i klimatkontrollerade rum. Det gör de inte.
Så vad ska man göra med en gammal kassett? Den borde förgyllas och placeras på hedersplats i gillestugans vitrinskåp. Den borde uppskattas efter förtjänst, som en av 1900-talets viktigaste innovationer.
© Klas Gustafson