Mest känd för att vara okänd. Så presenterade sig Gunilla Bergström för radiolyssnarna när hon var värd för Sommar i P1 i juli 1998. När jag nämner hennes namn för människor i min närmaste omgivning kommer de flesta på vem det är, men först sen de hummat och flackat med blicken en stund: ”namnet låter bekant, men …”
En bokhandel i Stockholm har avsatt en hel hyllsektion åt våra barnboksklassiker. Namnen står på hyllkanterna: Astrid Lindgren, Tove Jansson, Ulf Stark, Maria Gripe, Barbro Lindgren och – Alfons Åberg.
Gunilla Bergström har uppenbarligen hamnat i skuggan av sin skapelse. Det har inte bara varit av ondo. ”Jag har ju fått lov att leva i lugn och ro”, säger hon.
Just lugn och ro har knappast utmärkt ett liv med skilsmässor, krävande föräldraansvar, inträde i en främmande kultur, en kär makes död och perioder av depression. Hon har varken haft tid att glänsa eller lust att sälja sig själv. Livet har tagit Gunilla Bergström i anspråk.
Samtidigt har Alfons Åbergs ryktbarhet vuxit till en position bortom hennes kontroll, i Sverige och långt utanför landets gränser: till Kina, Iran och arabvärlden. ”Rik är han inte och inte berömd och bäst ska han nog inte bli. Han är bara vanlig som vi”, diktade Gunilla Bergström en gång i en vistext. Drygt 45 år efter debuten har han blivit mer än berömd.
Bevingade uttryck
Alfons Åberg är ett begrepp som flera generationer svenskar helt självklart kan relatera till. Ledarskribenter, politiker och företagsledare kan hänvisa till honom och förvänta sig att bli förstådda. Några av Alfons uttryck har blivit bevingade. På en Stockholmsgata passerar jag en grupp unga byggjobbare och hör en av dem ursäkta sin senfärdighet med att referera direkt till Alfons: ”Jag ska bara …”
”Ibland kan jag undra om det inte är nån som bryr sig om mig!’ säger Gunilla Bergström, halvt på skämt. Hon avundas honom egentligen inte uppmärksamheten: ”Nej gubevaremej, ju äldre jag blir desto mindre vill jag.” Hon räds inte offentligheten, men jämsides med ordglad snacksalighet finns hos henne en introvert sida som söker fredade zoner och rum för reflektion: ”Man är väl en ensamvarg, utan att tycka att det är snyftigt.”
En vår och en sommar kommer jag regelbundet till Gunilla Bergströms ateljé, hennes arbetsplats sen mer än trettio år. Hon brygger kaffe och bjuder på kanelbullar ur en korg. Varje gång sitter vi vid det låga bordet med havsmotiv graverade i glasskivan, hon med ryggen mot hörnet, jag framför ett av fönstren som vetter mot Sveavägen. Tvärs över gatan ligger Handelshögskolan, det svenska näringslivets plantskola. Lutar jag mig fram ser jag Stadsbiblioteket till höger, ett tempel för litterära lustar. Mellan dem finns en lekpark och en förskola. Gunilla Bergström anar symboliken i att hon hamnat just här, nära barnen och omgiven av kulturens och kommersens bastioner. Skapa och sälja, där har hon sitt liv.
På kullen i fonden skymtar Stockholms gamla observatorium, uppfört för att med vetenskaplig blick betrakta det utomvärldsliga; även det duger som symbol.
intresserad av verkligheten
Gunilla Bergström är intresserad av verkligheten, hon studerar ständigt spelet mellan människor. ”Jag är realist”, har jag hört henne säga i en intervju: ”En riktig realist räknar med alla krassa fakta, väger in allt mätbart och så har man en liten lucka kvar för Det Obegripliga. Då är man en verklig realist.”
När hon tackade kulturministern för regeringsmedaljen Illis quorum i guld av åttonde storleken gladdes Gunilla Bergström särskilt åt att ljuset för ett ögonblick föll på de yngsta medborgarna: barnen, hennes läsare. Hon har fått medaljer och plaketter och i stort sett varenda utmärkelse en svensk barnboksskapare kan få, men tycker inte att de som skapar god barnkultur uppskattas efter förtjänst. De får en klapp på axeln snarare än litterärt erkännande: ”Det är den lägsta nivån. Man blir bortsorterad, betraktas inte som riktig författare. Jag tycker mig inte ha blivit tagen på allvar i de finkulturella kretsarna.”
Nog kan det vara kärt att bli igenkänd på stan och möta vänliga ord från tacksamma läsare. ”Sen kommer ofta frågan: ’Vem illustrerar dina böcker?’ Det svider. Det är ju just bilder jag gör!”
inte ständigt i centrum
Samtidigt är hon alltså rätt nöjd med att inte ständigt stå i centrum. Kulturvärlden lider sannerligen ingen brist på konstnärsegon, så stora att de egna verken skyms. Gunilla Bergström är inte en av dessa: ”Det är underbart om man får medverka till att nånting släpps fram. Något som växer av sig självt. Där man inte står i vägen. Ibland blir författaren så jädra märkvärdig. Läs Tjechov, där ser man inte röken av Tjechov! Han överlämnar till läsaren att spinna vidare. Han trycker inte på nån sin egen åsikt.”
Att Gunilla Bergström funnit en själsfrände i den ryske 1800-talsförfattaren är uppenbart. Den dag jag kommer till hennes ateljé på Sveavägen i Stockholm och väntar mig svar på frågor om hennes ungdom i Göteborg, flytten hit till stan, journalistjobben och den egna familjen, får jag i stället ta del av en lång och engagerad kärleksförklaring till Anton Tjechov: ”Jag tror jag skulle kunna skriva en doktorsavhandling om honom. Blir man besatt av en viss författare vill man veta allt!”
Hon talar ömsint om denne novellkonstens anspråkslöse mästare, som snabbt kommer till saken och förstår att sätta punkt i tid. ”Han säger aldrig: ’Så här är det!’ Han säger: ’Det kan vara så här. Men det kan också vara lite så här. Eller kanske så här …’ Han är tillbakahållsam på ett härlig sätt. Han tål att förstås på många olika vis, utan att vara krånglig. Ett sånt psykologiskt finlir. Åh, jag älskar honom!”
Åsikten att det inte är författarens uppgift att skriva läsaren på näsan delar Gunilla Bergström med Tjechov: ”Jag har inga barnberättelser som säger att de levde lyckliga i alla sina dar. Jag kan inte lova att det blir så, nånsin. Det vågar jag inte, och har heller ingen lust med.” Tjechov håller dörren öppen; alla inbjuds att bidra med egna erfarenheter. ”Han har ett sånt underbart sätt att låta allting vara som det är; han bara registrerar och registrerar. Det är kanske inte så populärt: alla vill väl att det ska sluta bra, eller åtminstone dåligt. Tjechov bara slutar.”
talar i timmar
Redan vid första mötet talar vi i timmar; om journalistik och antroposofi, Povel Ramel och västafrikansk popmusik. Nämnde vi ens Alfons? När vi ses igen berättar Gunilla om mamma och pappa, sina skilda familjer, alla systrar och bröder – och hux flux handlar samtalet om kulturjournalistikens kris och Konfucius roll i Kina. Hon pratar om de egna barnen och om Alfons, han som blev så stor.
Jag får svar på mer än jag ber om, men ställer aldrig den fråga Gunilla Bergström fått allra oftast under årens lopp, den som hon i förebyggande syfte ibland har avfärdat innan den ens formulerats: Var är Alfons Åbergs mamma? Jag tycker inte det är Gunilla Bergströms uppgift att ge svaret, om det ens finns något. Den läsare som räknat med att en gång för alla vinna klarhet på den punkten kan slå igen den här boken redan nu.
En intervjuare som envetet uppehöll sig vid familjen Åbergs interna relationer blev avsnoppad: ”Om jag är barn och läser en barnbok så börjar jag ju inte fråga: ’Har han nån morbror? Eller finns det nån faster?’”, sa Gunilla Bergström: ”Jag vill bara veta det som händer i historien.”
Glesheten, tomrummen och allt det outsagda i bild och text är hennes sätt att bjuda in oss och skapa delaktighet, på tjechovskt sätt. Frågorna ger tanken fart, svaren bromsar.
Gunilla Bergströms egen summering är koncis: ”Det bästa med Alfons-böckerna är vad som inte står där.”
© Klas Gustafson
(Texten är en förkortad version av bokens första kapitel.)