Tidigare publicerad i tidskriften Musik 1998:8 (redigerad)
Världsmusiken har ritat om vår tidigare så etnocentriska musikkarta och öppnat västerländska öron för tidigare okända stilar. Etiketten var ett marknadsföringsmässigt snilledrag, ett hanterligt begrepp som täckte det mesta. Nu har världsmusiken tappat styrfart och vinglar mellan old school och new age.
Historien skulle kunna börja sommaren 1983, i en barack bakom den stora tältscenen vid musikfestivalen i danska Roskilde. Där sitter jag tillsammans med King Sunny Adé, musiker från Nigeria i Afrika.
På bordsskivan mellan oss tecknar han en imaginär världskarta; på ena sidan Afrika, på andra sidan Amerika. Med en svepande handrörelse beskriver han slavskeppens färd över Atlanten och hur med dem en afrikansk musikkultur planterades i amerikansk jord. Och så – handen tillbaks över bordet – musikens återfärd till Afrika, via tunérande musiker och grammonfonskivor, förädlad till blues, jazz, rumba, rock’n’roll, soul.
Med sin blotta närvaro markerar King Sunny Adé att det åter är dags att sprida afrikansk musik till Västvärlden. I sitt hemlands yorubamusik väver han in västerländska influenser. Det kallas juju music.
När han framträder inför festivalpubliken i Roskilde motsvarar han knappast schablonbilden av Afrikanen: klädd i cowboystövlar, broderad väst och med en blänkande Fendergitarr på magen.
Han var inte den förste afrikanske artist Västvärlden skådat, men tidigare hade de kunnat förses med befintliga etiketter, framför allt ”jazz”. King Sunny Adé var av en annan sort.
Av sitt engelska skivbolag lanserades han som den stjärna han var hemma i Nigeria, men King Sunny Adé förblev en kuriositet, hans västerländska framgång blev begränsad. Kanske var rytmerna för komplexa för en publik van vid rockens strama fyrtakt, kanske var han helt enkelt för tidigt ute.
Världsmusikens officiella historia startar först fyra år senare, på puben Empress of Russia i London. Där samlas sommaren 1987 ett entusiastiskt och frustrerat gäng från musikbranschen. Entusiasmen gäller musiken de arbetar med, frustrationen att de inte kan nå ut med den.
De brinner för sydafrikansk township jive, sudanesiska dansorkestrar, sufisk sång från Pakistan. De vill sprida sin kärlek till bulgarisk damkör och den nya spanska flamencon. De vill ge Västafrikas sångare och koraspelare en större publik.
De enas om att sätta en gemensam etikett på hela klabbet: World music.
Hanterligt begrepp
Jodå, jag minns hur det var. Den som i skivbutikerna sökte modern musik utanför de västerländska genrerna kunde i bästa fall hitta den instoppad någonstans mellan gymping- och humorskivorna.
Nu fick skivhandlarna – liksom media och musiklyssnarna – plötsligt ett hanterligt begrepp som täckte det mesta; palm wine music och chimurenga och tango nuevo. Här fanns ett samlande namn för all den där udda musiken, den som som varken var rock, jazz, folkmusik eller västerländsk konstmusik.
World music-etiketten visade sig bli ett marknadsföringsmässigt snilledrag; termen var lagom vag, tillräckligt klatschig. I gemensamma annonser kunde skivbolagen nu presentera allt från kenyansk gitarrpop till albansk folksång under rubriken world music. Alla skrev om den nya trenden – dagstidningarna, rocktidskrifterna, modemagasinen.
Hade King Sunny Adé kunnat kallas världsmusikartist 1983 hade han kanske haft lättare att slå. Han hade fått en hemvist i västerländskt musikliv, vi hade fått ett fack att stoppa också honom i.
Världsmusikbegreppet blev en förlösande formel, en bekräftelse på det som i många år bubblat under ytan.
I England hade organisationen WOMAD (World of Music, Arts and Dance) börjat arrangera festivaler som förenade skilda kulturella uttryck. Folkmusiktidskriften Southern Rag bytte inriktning och namn till Folk Roots för att i sinom tid bli världsmusikens husorgan. Och flera små skivbolag gav ut skivor med musik från andra musikkulturer; World Circuit, GlobeStyle, Earthworks och Hannibal.
Också i Sverige fanns flera fora för världsmusik, innan begreppet var myntat. I januari 1982 började Sveriges Radios P3 sända Trender & Traditioner, ett program för ”modern folkmusik”. I Stockholm öppnade butiken Multi-Kulti, fylld av skivor med musik från hela världen. Sommaren 1986 startade Faluns folkmusikfestival, från början inriktad på kulturell mångfald – förutom nordisk folkmusik innehöll den första festivalen bland annat indisk raga, tex-mex-dragspel och bulgarisk säckpipa.
Genren fanns. Nu fick den ett namn.
Åter till rötterna
Världsmusikens genomslag hade flera samverkande orsaker. 1970-talets åter-till-rötterna-ideologi främjade intresset för lokal kultur. Solidaritetsrörelserna för Vietnam och Chile stärkte samtidigt internationalismen. Tågluffande och ökad immigration skapade nyfikenhet på andra kulturer. Den populärmusik de stora invandrargrupperna tagit med sig till Västvärldens metropoler sipprade ut till de inföddas kvarter.
Vi som börjat lyssna på musik med svarta rötter – jazz, rock’n’roll och pop – var på 80-talet för gamla för att rocka men för unga för att dö.
Rocken var för övrigt trött och världsfrånvänd sedan den uppiggande punken hade tystnat. Soulmusiken var utslätad och den gamla bluesen alltför akademisk.
Här fanns plats för livsbejakande och jordnära musik! Att framför allt Afrika fick svara mot det behovet – och har fortsatt att vara världsmusikens huvudleverantör – är ingen tillfällighet. Där fann vi en musik som var modern, lokalt förankrad – och svart.
Engelsmannen Charlie Gillett, författare till ”The Sound of the City”, standardverket om rock´n´roll, knöt ihop trådarna när jag mötte honom i London i slutet av 80-talet. Då hade han ett eget världsmusikprogram i brittisk radio.
När han i sin ungdom rattade in radiosändningarna från American Forces Network hamnade han till sin skräckblandade förtjusning i en främmande kultur med ett vilt tungomål: ”wop bop a loo bop a lop bam boom”.
”’Be bob a lula’ med Gene Vincent och Little Richards ’Tutti Frutti’ var de märkligaste ljud jag hört. Jag blev begeistrad! Jag får samma känsla nu, när jag lyssnar på Mahlathini eller Mory Kante”, berättade Charlie Gillett.
Bakom den nya afrikanska populärmusiken spårade han samma drivkraft som format den nordamerikanska 50-talsmusiken: urbanisering. Ett nytt ”sound of the city”, således. ”Det direkta och oskuldsfulla uttrycket främjas av att folk hamnar i en ny situation. Staden som erfarenhet – förvirringen, rädslan, smärtan – tycks alltid skapa bra musik.”
En resa i tiden
Världsmusiken erbjöd en tidsresa. Vi ville återfinna musikens förlorade oskuld. Vi sökte den kick som det första mötet med en Charlie Parker, en Muddy Waters, en Little Richard givit oss. Världsmusiken skulle ge oss vår ungdoms ädla vildar åter.
Här fanns en rejäl dos övervintrad bluesromantik, det är uppenbart. Legenderna om hur vita musikforskare under efterkrigstiden återupptäckte de gamla bluesmännen i USA:s sydstater fick nu afrikanska paralleller:
Långt ute i den madagaskiska obygden levde D´Gary, en självlärd gitarrvirtuos som aldrig ens ägt ett eget instrument. Efter en lång färd till huvudstaden mötte han ett par nordamerikanska talangscouter. Nu hyllas han som ”en av planetens mest häpnadsväckande gitarrister”. När han framträder på världens scener står de blänkande gitarrerna på rad.
I Mali spårade en brittisk konsertarrangör upp den mytiske gitarristen Ali Farka Touré, ryktbar från några franska skivutgåvor. Han uppgavs vara bosatt i en by, tre dagars bilresa från huvudstaden Bamako, efterlystes i radion och återfanns. Numera turnerar Ali Farka Touré jorden runt och har spelat in skivor med stjärnor som Ry Cooder och Taj Mahal.
Afrikansk pilgrimsfärd
I slutet av 80-talet åkte även jag till Västafrika, bluesens källa, på den första av flera resor till den afrikanska musiken. Det var ett slags pilgrimsfärd. Då var Västafrika hetast i världsmusiken.
Därefter var den flackande jakten på nya trender igång: bulgarisk stämsång byttes mot madagaskisk vahia, tuvinsk strupsång, colombiansk cumbia, australisk didgeridoo, keltisk harpa, kubansk son…
Det är lätt att göra sig lustig över dessa modeväxlingar, själv har jag sett dem som destinationer på en resa, där intryck läggs till intryck och ens erfarenhet fördjupas. Där finns en sympatiskt solidarisk tanke; alla kan göra sig hörda.
Antirasistisk är världsmusiken till sin natur, och ovanligt jämlik – den har fört fram många självmedvetna och stolta äldre och medelålders kvinnor, de som annars är så sällsynta i musiklivet.
Någon försökte definiera världsmusiken som ”lokal musik från andra platser”, men den har inte varit ute efter etnisk renhet. Kravet har varit äkthet (”blueskänsla”) snarare än ursprunglighet. Vi har inte haft några problem med elgitarrerna (spelade inte Muddy Waters elgitarr kanske?), möjligen med syntarna (spelade Muddy Waters synt kanske?).
Mig har världsmusiken givit några av de allra bästa musikupplevelserna (samt, det ska villigt erkännas, några av de mest plågsamma).
Världsmusikbegreppet har alltid satts i fråga. Jag har funnit det ungefär lika meningsfullt/meningslöst att dryfta dess avgränsningar som att diskutera vad som egentligen är ”jazz” eller ”rock”. Och har inte ”klassisk musik” inom sig lika många skilda uttryck som någonsin världsmusiken?
Storartade artister som Cesaria Evora, Salif Keita, Youssou N´Dour, Nusrat Fateh Ali Khan, Cheika Remitti och Toumani Diabaté skulle haft betydligt svårare att etablera sig utanför den egna kulturkretsen om inte världsmusiken erbjudit dem en arena. Den har uppmärksammat och retroaktivt införlivat även äldre stjärnor, sådana som tidigare varit i stort sett okända i vår del av världen: Franco från Kongo/Zaire och Oum Kahltoum från Egypten.
Nu behöver ingen leta sig fördärvad efter deras skivor. Nu är utbudet av populärmusik från länder utanför västvärlden oöverskådligt. Det är en enastående utveckling.
En sensommarkväll har Friskis & Svettis gymnastik på gräsmattan utanför min bostad. Vad är det mina grannar joggar och hoppar till? Afrikansk pop!
Diskussionsklubb
Världsmusiken har också blivit en egen bransch i det professionella musiklivet – låt vara att den är rätt präglad av glad amatörism och idealism. Dess organisatoriska bas har skapats av European Forum of Worldwide Music Festivals, från början en diskussionsklubb med ledarna för några europeiska musikfestivaler, bland dem Faluns Folkmusikfestival.
Idag är Forum ett nätverk för drygt 30 europeiska festivaler, vars samarbete bland annat gör det ekonomiskt möjligt att arrangera turnéer med stora ensembler från avlägsna platser.
Forum har byggt upp Womex, en turnerande tillställning där folk i branschen presenterar sig för varandra, där kunskapen fördjupas vid seminarier och där främst oetablerade artister visar upp sig för en kvalificerad publik. Womex brukar samla ett tusental deltagare från skivbolag, festivaler, kulturorganisationer och media.
Själv tycker jag att Womex, liksom tidigare dess embryo i Worldwide Music Days i Berlin, haft sin viktigaste roll som mötesplats. Att träffa folk har varit viktigare än de musikaliska upplevelserna. För artisterna är det förstås otacksamt att framträda inför en publik som till stor del består av branschfolk som helst vill prata med varandra. En kort Womex-spelning kan hur som helst betyda en hel del för karriären.
Det finns idag två linjer i världsmusiken, ingen av dem särskilt framåtblickande. Den ena gräver ner sig i gamla fältinspelningar och odlar likt kalenderbitande jazz- och bluesdiggare minnet av diverse musikstilars guldåldrar. Den andra satsar på utstuderade och beräknande musikblandningar där ”etniska” klanger förenas med det världsfrånvända i en oblyg flirt med den stora och köpstarka new age-publiken.
De artisterna som står stadigt i sin hemmatradition och skapar ett oemotståndligt sväng har blivit sällsynta. När de dyker upp blir de genast genrens älsklingar, senast Habib Koité från Mali.
Tacka ändå världsmusiken för att den i någon mån ritat om vår tidigare så etnocentriska musikkarta, den som King Sunny Adé skissade på i Roskilde för 15 år sedan. Under tiden har invandringen för all framtid förändrat de västerländska samhällena, de ”främmande” kulturerna finns i närmsta förort.
Världen är utforskad, det finns inte längre någon blues att upptäcka. Också världsmusiken har förlorat sin oskuld.
© Klas Gustafson