Tidigare publicerad i Svenska Dagbladet 2020-06-21
Musikrörelsen lärde svenska popmusiker att sjunga på svenska och gjorde gammal folkmusik tidsenlig. Som organisation var den världsunik, men idén att skapa hemvävd populärmusik var typisk för 70-talet. Det är femtio år sedan musikrörelsen föddes på Gärdet i Stockholm.
Vi som besökte de båda första Gärdesfesterna sommaren 1970 brukar beskrivas som endera rödbrusiga revolutionärer eller lulliga haschtomtar. Ingetdera stämmer på den tjugoåring som var jag, knappast heller på de ungdomar, småbarnsfamiljer och vuxna som omgav mig. I den mån vi var yra i mössan berodde det mest på munter förvåning.
”Det fina med festen på Gärdet var den avspända stämningen”, summerade jag i en anteckning efter premiärhelgen. Den hade börjat mulet och avrundades med en solig söndag. ”Människor låg utspridda i gräset och ingenting hände egentligen”, skrev jag. ”Musiken som spelades var för det mesta okonventionell och ickekommersiell. Det lät inte alltid så bra, men ofta roligt om grupper man inte trodde fanns.”
Träd, gräs och stenar och Gunder Hägg (som sedan blev Blå Tåget) hade jag redan hört vid olika Stockholmsscener, men varifrån kom helgens övriga trettio band? De hette sådant som Hackat och malet, Saven stiger, Svullen basker, Snabb lindring …
Jämfört med min tonårstids musikaliskt likformiga svenska pop var Gärdesfestens genrebredd överväldigande. Popgrupperna, liksom före dem rock- och skifflebanden, hade efter bästa förmåga härmat brittiska och amerikanska förlagor. På Gärdet lät Gudibrallan och Dom smutsiga hundarna varken som varandra eller som något annat.
Planka utländska idoler
Fram till dess hade populärmusik med svenska texter betraktats som inställsam schlager. Sång på engelska signalerade däremot genremässig äkthet, även när vokalisterna varken behärskade uttalet eller begrep ordens innebörd. En svensk jazz-, rock-, eller popartist som sjöng på svenska för en svensk publik var alltså som en riktig sellout.
Femtiotalets Owe Thörnqvist var mer förtrogen med rockmusikens stildrag än de samtida rocksångarna, men betraktades inte som en av dem eftersom hans texter var på svenska. När jazzsångerskan Monica Zetterlund på sextiotalet slutade planka sina utländska idoler för att i stället sjunga Beppe Wolgers kongeniala svenska sångtexter till samma melodier, blev hon avfärdad som schlagersångerska.
Gärdesfesterna och Pugh Rogefeldts färska och unisont hyllade debutalbum bröt isen. ”Efter många bedrövelser verkar det äntligen som om vårt eget modersmål skulle duga att sjunga pop på”, skrev DN:s recensent Henrik Salander efter första festen på Gärdet. Som före detta härmande popmusiker i gruppen Hounds hade han egen erfarenhet.
”Gradvis började man upptäcka att det fanns ett land som hette Sverige. Och att det var här vi bodde och svenska vi talade”, konstaterade Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band, intervjuad i musikrörelsens tidning Musikens Makt 1973. Steg för steg bytte Wiehe sångspråk: från engelska till rikssvenska till sin egen malmöitiska.
Nya äkthetsbevis
Hörbart ursprung och kulturella rötter blev de nya äkthetsbevisen – och vad var rotigare än folkmusik? Att en åldrig spelman – Omas Ludvig Larsson från Vörderås i Dalarna – syntes på affischen till första Gärdesfesten var ett tidens tecken. Dammluckorna öppnades för en folkmusikvåg som med varierande intensitet svallat sedan dess.
En mossbelupen kulturyttring fick alltså nytt liv – och vilket liv det blev! Sommaren 1971 var jag en av 20 000 besökare på Delsbostämman. En hel generation blev varse att det fanns en musikskatt bortom Skansens spelmanslag och Gunnar Hahns folkdansorkester.
Rosiga unga entusiaster blåste arkivdammet från fältinspelningar och notuppteckningar och knackade på hos vissångerskor och spelmän för att lyssna och lära. Gubbar och gummor som dittills musicerat för det egna nöjets skull upphöjdes till traditionsbärare. Den nygamla folkmusiken blev soundtrack till gröna vågen, som värnade miljön och romantiserade livet på landet.
Mötet mellan dåtida och samtida uttryck skapade musikaliska bastarder. Skivsamarbetet mellan spelmanstrion Skäggmanslaget och popgruppen Contact blev musikrörelsens första hit: ”Hon kom över mon”.
Elgitarristen Kenny Håkansson mötte folkmusiken på en turné tillsammans med fiolspelmännen Björn Ståbi och Pers Hans Olsson. För Håkansson blev det en uppenbarelse: varför reproducera andras musik när vi har en egen? Hans band Kebnekajse bytte repertoar, men inte sättning: folklåtarna fick rockens tyngd och driv.
Obundet kulturellt nätverk
Den svenska musikrörelse som alstrades på Gärdet sommaren 1970 utvecklades till ett obundet kulturellt nätverk. Det slöt breda allianser och byggde en stark infrastruktur med skivbolag som MNW och Silence, eget presseri och distribution, artistförmedling, lokala spelställen som Uppsala musikforum och Sprängkullen i Göteborg, tidningen Musikens Makt och vältaliga lobbyister som Tommy Rander och Håkan Sandblad på Sveriges Radios ungdomsredaktion i Göteborg.
Organisatoriskt hade musikrörelsen ingen motsvarighet i världen, men de vindar som blåste över Gärdet var globala, fast det var svårt att uppfatta just då. På historiskt avstånd är det möjligt att förstå vad som hände i musikvärlden de där åren.
Med hjälp av radio, tv och grammofonskivor hade musikindustrin i USA och England fått en världsmarknad. Elvis-rock och Beatles-pop klingade över hela klotet, utan att artisterna ens behövde turnera. På musikscener i Montevideo, Belgrad och Göteborg skakade unga män på Beatlesluggarna och försökte låta som som sina förebilder. Mot slutet av 60-talet tycks de ha kliat kalufserna i samfälld undran över vad de egentligen höll på med.
Många år efter Gärdet fick jag som musikjournalist höra historier som påminde om Kenny Håkanssons. I sitt hem i Zimbabwes huvudstad Harare berättade Thomas Mapfumo om sin tidiga karriär som gruvstaden Mangulas egen Elvis Presley. Då hette landet Sydrhodesia och var en brittisk koloni. I den stund Mapfumo gav traditionsmusikens rytmik ett elektriskt sound och började sjunga om tillståndet i landet på sitt och gruvarbetarnas modersmål shona blev han maktens fiende.
Världsomfattande strömning
Mapfumo var långt ifrån ensam om att låta musik från den egna täppan förenas med rock och pop, soul och funk; det blev en världsomfattande strömning. Jag har inte hittat någon heltäckande studie i ämnet, men sociologprofessorn Motti Regev vid the Open University of Israel har beskrivit flera lokala processer, bland annat i boken ”Pop-Rock Music. Aesthetic Cosmopolitanism in Late Modernity”.
Att skapa modern populärmusik med folkmusikaliska inslag och framförd på det egna språket var en reaktion mot den internationella musikindustrins helfabrikat, menar han. De nya hybriderna skapade nationell och regional självkänsla, oberoende av gammalt patriotiskt flaggviftande.
Det blev Anadolu rock i Turkiet, MPB i Brasilien och celtic rock i ett stråk mellan Irland och Bretagne, med harpisten Alan Stivell som förgrundsfigur. I Nigeria spelade Fela Kuti Afrobeat. I USA lyfte de långhåriga unga countrymusikerna i Nitty Gritty Dirt Band fram stilens grånade och akterseglade pionjärer. Brittiska Steeleye Span och Fairport Convention sjöng medeltidsballader till rockkomp.
Ekon från de gyllene åren kring 1970 hörs än i dag, när diskofiler redovisar arkivfynd från lokala musikscener i nypressade vinylutgåvor. De kan heta ”Cambodia’s lost rock and roll” eller ”Ethiopian soul and groove”, det kan vara funk från Benin eller libanesisk pop.
Politiska omvälvningar, statskupper och inbördeskrig gjorde slut på flera av stilblandningarna. För sådan musik som betraktades som opatriotisk och omstörtande kunde artister tystas, fängslas och till och med mördas, som Victor Jara, från Chiles sjungande motståndsrörelse nueva canción, efter militärkuppen 1973, och som kambodjanska rockmusiker efter röda khmerernas maktövertagande 1975.
I det fredliga Sverige blev den från början breda och brokiga musikrörelsen alltmer trångsynt. Nynningens och Björn Afzelius fyrtaktsmusik och programmatiska texter överröstade lekfullheten och de udda taktarterna hos Samla Mammas Manna och Fläsket brinner. De som ville vidga musikens ramar hamnade ute i kylan, medan nyfrälsta folkmusiker fick en hemvist i spelmansrörelsens struttiga institutioner.
Musikrörelsen fanns för att tiden krävde det. Den har lämnat spår: svenskspråkig pop blomstrar och folkmusiken skjuter nya skott, ännu ett halvsekel efter de omtumlande sommarhelgerna på Gärdet.
@ Klas Gustafson