Tidigare publicerad i tidskriften Musik 1996:10
I en Roslagskyrka om natten sitter Dan Laurin och varvar Trosbekännelsen med fräcka visor. Flugorna har han pli på, det är värre med flygplanen. Med sin blockflöjt får han en trehundraårig holländare att sväva under de medeltida valven.
Luciakväll. Några minusgrader. Snöglopp. Sliriga Roslagsvägar utan plats för möte. Meterdjupa diken. Bilens strålkastare ger gärdesgårdarna silverglans. I övrigt, mörker.
Där lyser det! Lamporna är tända i Länna kyrka. Fotspår i snön. En hög flöjtton, sordinerad av den stängda kyrkporten. Dörrvred av gjutjärn. Stampa av modden.
Borta i koret sitter Dan Laurin och spelar. Åtta bistra kyrkoherdar i guldramar och en lidande Kristus på korset är hans publik.
Mikrofonen i sitt upphöjda stativ registrerar allt på DAT-bandspelarens kassett. Den fångar inte bara in flöjtmusiken, den hör också kyrkans yrvakna flugor och planen som nyss lyft från Arlanda. En natt tycktes till och med gastarna fastna på bandet. Dan Laurin steg ut på kyrkbacken och konstaterade att det var isen i Länna kyrksjö som sjöng. För att inte tala om de demoner som rumlade i hans egen mage den kväll han ätit väl kryddad thailändsk mat till middag.
”Sätt dig där!” säger Dan Laurin med en gest mot främsta kyrkbänken. ”Men kurra inte!”
Han har spelat sig halvvägs igenom Jacob van Eycks samling ”Der Fluyten Lust-hof” (”Ur flöjtens lustgård”) – världens största verk för soloblåsinstrument. Det är första gången detta 1600-talsverk spelas in i sin helhet. Dess 143 musikstycken ska samlas i en box med 7 CD.
Dan Laurin spelar ”Pavane Lachrymae”, temat och första variationen klingar i korvalvet. Han stänger av bandspelaren. Backar bandet. Lyssnar misstroget. Inga flugor, inga plan, ingen kurrande mage – men är det tillräckligt bra?
Sin egen skarprättare
Han är sin egen producent, sin egen skarprättare. Tvivlar han på sitt omdöme? ”Varje dag! Från första stund inställer sig samma trauma. Det måste hålla! Det gäller att skapa hela tiden, behålla linjen i det. Jag hamnar alltid i fällor, blir rasande över alla ovidkommande ljud.”
Dan Laurin inledde arbetet i ett träkapell, men efter en och en halv färdiginspelad CD kom hösten med bråkande kråkor, piskande regn och knarrande plankor. Då kasserade han allt, flyttade till Lännas robusta gråstenskyrka och började om från början. Att inspelningarna krävde samma akustiska rum var självklart, ”annars verkar det inte helgjutet”.
Jacob van Eycks lustgård har understundom varit ett litet helvete. Däremellan erbjuder den paradisisk lycka. I van Eycks sällskap blir flöjten ett ymnighetshorn.
”Tänk att allt det här är skrivet för blockflöjten, för mitt instrument! Det är fantastiskt att ha en repertoar som innehåller ett sådant här verk, en outsinlig källa till inspiration”, säger Dan Laurin.
”Det finns några transportsträckor – små skitlåtar – medan annat är djupt gripande och personligt. Här finns fantastiska teman och förvånansvärt få upprepningar. Det är stort!”
Jacob van Eyck har – troligen – bara komponerat några av melodierna. I övrigt är det bearbetningar – av Dowlandmelodier, psalmer och folkmusik. Utanför blockflöjtisternas krets är han knappast någon musikhistorisk kändis. Sohlmans musiklexikon förbigår honom helt. I Bonniers musiklexikon saknas han mellan Everly Brothers och Jan Eyron.
Flöjtist, vetenskapsman och klockstämmare
Jacob van Eyck levde i Holland under 1600-talets första hälft, var vida känd för sitt flöjtspel, ryktbar också som vetenskapsman och klockstämmare.
”Han konstruerade, stämde och trakterade klockspelen i Utrecht. De holländska städerna hade klockspel med klaviatur, där man spelade sofistikerade, polyfona stycken. Där var van Eyck framträdande”, säger Dan Laurin.
”Der Fluyten Lust-hof” gavs ut i Amsterdan 1646 och är ett hopplock av den tidens hits. Här finns allt från Trosbekännelsen till verkligt snuskiga visor. En låt heter ”Leck mich am Arsch”, som bokstavligt talat betyder ”Slicka mej i baken”.
Ett tiotal av van Eycks bearbetningar tillhör blockflöjtisternas standardrepertoar, bland dem ”Amarilli mia bella”, ”Pavane Lachrymae” och den virtuost drillande engelska näktergalen, ”De Engels Nachtegaeltje”. Dan Laurin tolkade några van Eyck-melodier på sina båda första soloskivor. Nu har han upptäckt samlingens sällan spelade psalmbearbetningar.
”Där visar van Eyck en helt annan teknik. Det är oerhört attraktivt att spela dessa kalvinistiska, hårda och kärnfulla psalmer.”
Hur van Eycks bearbetningar skett kan vi bara gissa. Han var blind och således beroende av bisittare. ”Han har suttit med hela denna enorma musikskatt i huvudet – det rör sig om nio timmar musik – som någon annan har nedtecknat. Sedan har allt spelats upp för van Eyck, någon har rättat i noterna som därefter gått till nottryckaren.”
Musikhistoriskt detektivarbete
Dan Laurin hittar många konstigheter i notbilden. Han utför ett musikhistoriskt detektivarbete, försöker förstå van Eycks musikaliska referenser och söker ledtrådar i tidsandan. Han skarvar och lägger till, avviker från notskriften för att resultatet ska bli sanningsenligare. Sådant kallas ”musica ficta”.
”Vi befinner oss på gränsen mellan tonal och modal musik. Nya modeströmningarna bryter fram i Italien, det som ska bli till högbarockens tonalitet. Men van Eyck ligger efter, han är väldigt konservativ. Han skriver fortfarande, tror jag, i stort sett modalt, men med anknytningar till den nya tidens kromatisering.”
För Dan Laurin handlar om avvägningar, inte minst vad gäller förtecken. ”Ska man ha ett Ciss eller ett C? Ibland finner jag hela stycken som uppenbart är skrivna i F dur, men utan b. På andra ställen skriver han genomgående F dur med b. Ska man spela enligt noterna, fast det låter fullständigt absurt?”
Dan Laurin hittar också uppenbara tryckfel i de gamla noterna, ibland har de förts vidare i sentida utgåvor och dessutom kompletterats med nya misstag. ”I de gamla handdtryckta noterna ser ett åttondels g verkligen ut som ett åttondels g, men om det vänds upp och ned så blir det i stället ett åttondels d. Det finns sådana ställen där man ser att – hoppsan! – här har fyra noter hamnat upp och ned.”
Vackra tryckfel
Med ett sarkastiskt leende konstaterar Dan Laurin att även blockflöjtisternas guru Frans Brüggen spelat in klassiska tryckfel – ”det är både vackert och karismatiskt, men fel!”.
Om nu notskrivaren har skrivit rätt, hur mån är Dan Laurin om att också spela ”rätt”, att vara stiltrogen?
”Visst finns det svårigheter med att göra en komplett registrering av ett befintligt material, men jag vill absolut inte göra någon ”objektiv redogörelse”. Jag antar att jag gör samma fel som musiker gjort i alla tider: kastar sig över musiken, äter upp den och skiter ut den i någon form. Jag tror mig ha så mycket erfarenhet att jag ibland kanske hyperkorrigerar. Ändrar en kvart till en sekund, därför att det är en typisk van Eyck-vändning.”
Dan Laurin är flöjtprofessor i Bremen, docent i Odense, i Sverige nyligen belönad med såväl Grammis som Föreningen Svenska tonsättares interpretpris. Framför allt är han en estradör, en utåtriktad musiker vars koncentrerade spel närs av uppmärksamheten och närvaron hos en lyssnande publik. Nu sitter han här i kyrkan, mol allena. Blir han inte reducerad till ett medium för van Eyck?
”Jag tror inte det. Faran är förstås att man mister gnistan och bara registrerar. Det gäller att göra den här musiken så levande som möjligt, den vilar ju på improvisatorisk grund. van Eyck är en 1600-talets Charlie Parker.”
En förtida jazzimprovisatör? Eller kanske en bluesman? Den blinde Jacob van Eyck satt oftast utomhus och spelade för en publik, han var en folklig underhållare.
Han var också adelsman, med försörjning från kyrkan och umgänge bland samhällets toppar. ”Der Fluyten Lust-hof” är tillägnad Constantijn Huygens, ”en daVinci-typ som också var ledande politiker”.
Likheter med vår egen tid
Det är inte svårt att i detta 1600-tal se likheter med vår egen tids sargade Europa. Holland låg i fejd med Spanien, det var en front i Trettioåriga kriget. Landet utkämpade ett handelskrig med England och plågades av interna religiösa strider. Samtidigt gav kolonialhandeln ett visst välstånd och på aktiebörsen i Amsterdam förekom djärva spekulationer i options- och terminshandel.
Mitt i detta kaos spelade Jacob van Eyck på sin flöjt.
”Han musicerade i parken utanför Sint Janskerk i Utrecht – det stod angivet i hans kontrakt med kyrkan. Scenen är inte den vi förväntar oss av en respekterad konstnär, men i Holland finns en sådan tradition, att inte förvandla konsten till stor manifestation. Och tänk att musiken gavs ut! Det fanns alltså människor som tyckte att den måste spridas.”
Dan Laurin anar att det i ”Der Fluyten Lust-hof” finns ett förborgat budskap, att verket döljer en sofistikerad deklaration, kanske med politisk underton. Måste han ha den nyckeln till van Eycks skapande? Kan inte hemligheten bidra till att hålla spänningen vid liv?
”Nej”, säger Dan Laurin. ”Det är inte ett vackert mysterium. För att kunna interpretera bättre vill jag ha all information.”
Under de ensamma nätterna med van Eyck har Dan Laurin också lärt känna sina egna svarta sidor. Han har tvingats tämja sitt temperament och väga sin konstnärliga halt. Samtidigt har han fått ett personligt förhållande till Jacob van Eyck. ”Javisst! Storslaget! Episka mått!”, konstaterar Dan Laurin med hörbara utropstecken.
En konstnär visar sig med sina verk och under arbetet med detta stora material har jag mött en epok, en tidsanda – och en människa. Jacob van Eyck var intellektuellt välförankrad, oerhört produktiv och en strålande musiker.
Jag är blockflöjtist. Jag kommer aldrig att spela ”Zarathustra” eller ”Ringen”. ”Der Fluyten Lust-hof” må se torftig ut i noter, men det är ett huvudverk i blockflöjtsrepertoaren, ett magnum opus.
Det är nära midnatt i Länna kyrka. Snart kommer kanske riksmarskalken Ryning och hans gemål, samtida med van Eyck, uppdansande ur korets gravmonument.
Dan Laurin återgår till ”Pavane Lachrymae”. En tagning till, för säkerhets skull. Innan jag lämnar kyrkan säger han: ”Tro det eller ej, men den fluga som irriterat mig hela kvällen kom nyss vinglande över mittgången och föll död ner framför mina fötter.”
© Klas Gustafson