Tidigare opublicerad
När trion Kaj säkrade den svenska Mellosegern 2025 hade det gått sextio år sedan finsk populärmusik senast tog Sverige med storm. Även då var siktet inställt på att erövra Europa – och världen. Den gången stod Stikkan Anderson för lanseringen, tio år innnan han gjorde Abba till ett internationellt fenomen.
Sommaren 1963 hade författaren och konstnären Stig Claesson, känd som ”Slas”, gjort en finsk resa. I slutet av juli befann han sig i Pihlava, ett samhälle i Kume älvdal norr om Björneborg. Där bjöds han kräftor och jallu, en lömsk brygd av brännvin och cognac. ”Tjugotvå kräftor och en smula jallo är tillräckligt för att väcka den äventyrare som sover i min själ och om man dessutom spelar jenka på dragspel måste denna äventyrslusta få ett utlopp”, rapporterade Claesson i Aftonbladet.
I slutet av året kunde samma tidning berätta att den där jenkan börjat sprida sig till Sverige. Två hundra ungdomar från finska Torneå hade dansat in i grannstaden Haparanda, där något tusental unga svenskar slutit upp i dansen. ”Den heter Letka-jenka eller finn-jenka och är ett slags kö-schottis, där alla kan vara med på en gång”, skrev Aftonbladet. ”Jenka” var dansens namn, ”letka” betydde att de dansande bildade ett led.
Koreografin var lättfattlig och dansen demokratisk; den krävde inte jämna par och ingen behövde bjudas upp. Deltagarna formade ett led där var och en la händerna på den framförvarandes axlar eller höfter. Sen sprätte hela dansraden samfällt med växelvis vänster och höger fot, tog ett skutt fram, ett tillbaka och rundade av turen med tre taktfasta framåthopp. Sedan upprepades det hela så länge sällskapet orkade.
Nya dansstilar
Vid den här tiden introducerade den amerikanska musikbranschen nya dansstilar i hektisk takt. Efter twisten kom loco-motion, mashed potato, watusi, jerk, limbo och shake – för att nämna några. ”Aj, aj, aj sister twister” och ”Limbo rock” var några av nyblivne musikförläggaren och skivbolagsdirektören Stikkan Andersons försök att surfa på aktuella modedanser från USA. Nu var något uppenbarligen på gång i vårt östra grannland!
De unga, långhåriga popbanden hade nyligen förpassat alla pomaderade rocksångare till musikhistorien, men två av dem, Jan Rhode och Gunnar Kinch, hade precis som Slas varit i Finland och fångats av jenkan. I januari 1964 spelade Rhode elförstärkt jenka på nöjespalatset Kingside i Stockholm, enligt annonsen ”för första gången i Sverige!”. Senare samma år introducerade Kinch dansen för svenska tevetittare, höll jenkalektion på varuhuset NK i Stockholm och gav ut sin egen ”Let’s dance the jenka” på skiva, med dansstegen återgivna på konvolutets baksida.
Sverige fick jenkafnatt. På dansbanor, personalfester och skoldanser hoppades det i långa rader. På torget i Lidköping inledde hundra dansare ett maraton som avbröts efter en timma, då fem finalister ännu stod på benen. I Karlshamn försökte ett mer än tusenhövdat led dansa sig fram på Stortorget, ”men trängseln var tidvis så stor att det erbjöd stora svårigheter för de danssugna att framträda med sina jenkaskutt”, rapporterade lokaltidningen.
När schlagersångerskan Britt Damberg sjöng ”Jenka” på en ny singel hade Stikkan Anderson kommit med i matchen – han hade skrivit sångtexten till en finsk melodi. Han var inte först, men hade inte legat på latsidan. Varenda jenkamelodi som kunnat uppbringas hade hans musikförlag köpt rättigheterna till, sammanlagt ett hundratal. ”Jag har allt jenkamaterial som finns i hela Skandinavien”, sa Stikkan Anderson. ”På så sätt blir det ingen splittring.”
Varning för smitta
Efter en europeisk promotionsresa fick Stikkan Anderson diskotek i Belgien och Frankrike att spela jenka. På grund av en missuppfattning – eller, troligare, en smart pr-kupp – kom det finska ”letkis” att uppfattas som ”let’s kiss”. Det gav bra publicitet, i synnerhet sedan västtyska hälsovårdsmyndigheter utfärdat en varning för smittspridning på dansgolven. Jenkan, menade Stikkan Anderson, var det största dansfenomen som nått Europa sedan gavottens segertåg år 1750.
Han hade alltså vind i seglen när han våren 1965 reste till USA för att under tre veckor marknadsföra denna finska schottisvariant. Stikkan Anderson skulle, som en kvällstidning skrev, sälja jenka till jänkarna. ”Jag känner på mig att 1965 kommer att gå till eftervärlden som Skandinaviens musikår”, sa han.
Stikkan Anderson satsade helhjärtat på att bli världsledande jenkaleverantör, bombarderade musikförlagen med reklam, demonstrerade dansstegen på skivbolagskontor och tog jenkahopp inför pressfotografer utanför Radio City Music Hall i New York.
I halvsidesannonser i branschtidningarna Cash Box och Billboard förklarades mycket pedagogiskt hur mr Anderson i New York och hans affärspartner Bengt Bernhag i Stockholm upprättat en het linje sig emellan: ”The real hot jenka letkiss line”. För att de båda inte skulle bli snuvade på sin rättmätiga royalty försåg de sina jenkalåtar med en anslående äkthetsstämpel. På ”The official jenka letkiss trademark” syntes en viking grensla en isbjörn, muntert svingande sitt dryckeshorn. Kunde det bli mer nordiskt?
Till USA kom jenkan knappast som årets hetaste nyhet. Bunny hop var en sedan länge välkänd sällskapsdans, med samma steg och hopp som jenkan, om än inte utförda till finsk folkmusik, utan till ordinär storbandsjazz. Det nordamerikanska kaninskuttet var i sin tur inlånat från kubansk conga line. Längs okända vägar tog den sig till Finland och inkorporerades i landets folklore.
Stikkan Andersons jenkaoffensiv blev en hygglig framgång, med hits i bland annat Nederländerna, Argentina och Japan, men den välte inte världen. Det var heller ingen enkel sak att från ett kontor på Brahegatan i Stockholm hålla koll på att alla jenkapengar verkligen flöt in, från allehanda inspelningar med vitt skilda artister på olika skivbolag i flera världsdelar.
Det skandinaviska musikår Stikkan Anderson hoppats på inföll inte 1965. Det skulle dröja ytterligare ett decennium och då var strategin inte längre att sälja noter och upplåta förlagsrättigheter. Nu gällde det i stället att samla resurserna under ett tak, med egna låtskrivare och producenter, inspelningar på eget skivmärke och licensiering till utländska bolag. Det var den lärdom Stikkan Anderson dragit inför nästa internationella storsatsning. Då gällde det ett band som likt Kaj hade döpts efter medlemmarnas förnamnsinitialer. Den gången gick det som en dans.
© Klas Gustafson