Klas Gustafson

Författare & journalist

GENOM STAN I FEMTIO ÅR

Tidigare publicerad i Expressen 2011-08-07.

Alla tiders Stockholmsskildring fyller 50. För de tre huvudaktörerna fick ”Sakta vi gå genom stan” avgörande betydelse.

En förmiddag när Stockholm är grönt går jag sakta genom Södermalm, hem till Georg Riedel. Vid hans köksbord lyssnar vi på ”Sakta vi gå genom stan”, Beppe Wolgers text i Monica Zetterlund insjungning till Georg Riedels arrangemang. Inspelningen har åldrats med behag, nu har den varit en hit i ett halvt sekel.

Georg Riedel inser att han måtte ha lyssnat noga på texten, fast han på den tiden helst ville syssla med instrumental jazz. Arrangemanget samspelar konsekvent med sångens innehåll. Hans egen kontrabas anger promenadens tempo, i hela första versen utgör den Monica Zetterlunds enda sällskap. Trastarnas sång kommenteras av drillar från Jan Johanssons piano. Den kyss Monica Zetterlund sjunger om besvaras av blåsarna. När den gnistrande solen stiger spelar trumpeter och tromboner en sprakande fanfar. Till sist vandrar de ensamma igen, Monica Zetterlunds röst och Georg Riedels bas.

”Det är en väldigt bra sångtext, det måste man säga. Bra sångtexter behöver inte vara stor poesi, de kanske inte ens bör vara det”, konstaterar Georg Riedel. Att vi är många som uppskattar kvaliteterna visade sig när Stockholms stadsbibliotek våren 2010 lät sina besökare rösta fram tidernas bästa Stockholmsskildring. Låntagarna nominerade kandidater i sex kategorier: romaner, sånger, dikter, deckare, serier samt barn- och ungdomsböcker. Det var inte Per Anders Folgelströms ”Mina drömmars stad” som segrade. Varken Stieg Larssons Milleniumtrilogi eller Martin Kellermans ”Rocky” nådde ända fram. Nils Ferlin fick se sig slagen, liksom Karlsson på taket, Latin Kings och Ture Sventon. Det enskilda bidrag som fick allra flest röster var ”Sakta vi gå genom stan”.

Monica sjunger fel

Inspelningen gjordes den 27 oktober 1961 i Metronomestudion på Karlbergsvägen i Stockholm. Georg Riedel hade arrangerat för en jazztrio, åtta blåsare och en altflöjtist. Monica Zetterlund sjöng direkt till bandets komp, inte till en i förväg inspelad musikbakgrund. Text och arrangemang var nya för henne. Troligen hade hon aldrig framfört sången för publik, men repeterade den för en kabaret som skulle ha premiär på Hamburger Börs en vecka senare.

I studion missuppfattade hon arrangemanget. I finalen där Georg Riedel skrivit in tre repriser sjunger hon bara två, men musikerna fortsätter att spela efter noterna. Det var fel, men lät rätt. ”Vi tyckte att det blev så bra, så vi struntade i att ta om. Frågan är om jag ens talade om för henne att det blev fel”, säger Georg Riedel.

Från kabaretscenen tycks ”Sakta vi gå genom stan” inte ha väckt något omedelbart jubel, den nämns inte av recensenterna. En av dem noterar i alla fall att ”Monica Zetterlund sjunger en stockholmspromenad så det stryker lent över kinden”.

I slutet av året gavs den ut på EP-skiva med fyra låtar. Den möttes av lovord. En kritiker som tidigare avfärdat Monica Zetterlund kapitulerade inför ”Sakta vi gå genom stan”: ”Den här plattan fyller mig med beun­d­ran. Monica sjunger utsökt, Beppe Wolgers har gjort en smått fan­tas­tisk text i första låten och Georg Riedels arran­­­­gemang lämnar inget övrigt att öns­ka. Och – obser­vera – det går att sjunga jazz på svenska!”

I början av 1962 hamnade ”Sakta vi gå genom stan” på den svenska topplistan och blev Monica Zetterlunds första försäljningsframgång. ”Den blev vi ju nästan kändisar på, både du och jag”, fnissade hon till Beppe när de flera år senare i ett radioprogram talade om sitt första möte.

Beredd att ge upp

Den gången var hon jazzvokalist med amerikansk standardrepertoar. Efter en upprivande USA-resa och en fiaskoartad folkparksturné var självförtroendet i botten och Monica Zetterlund beredd att ge upp musikkarriären, vid 23 års ålder. Hon saknade skivkontrakt, bodde ensam på pensionat och tog teaterlektioner för att pröva ett nytt fält. Ett erbjudande om att spela kabaret fick henne att söka upp Beppe Wolgers och be honom skriva svenska sångtexter till henne.

Vem skulle hon annars ha frågat? Han var poeten som blivit den flitigaste textleverantören till Stockholms livaktiga kabaretscen. ”Wolgers är fortfarande den ende av kabaretförfattarna som gör personliga visor”, konstaterade Expressen efter en premiär. På kabaretkrogen kunde han ta ut svängarna inför en exklusiv och representationsätande publik. När han försökt ge breda schlagertexter ett uns av poesi refuserades han av förstockade musikförläggare som skattade enfald högre än finess.

När Beppe mötte Monica hade också han tagit sin tillflykt till ett pensionat, efter att ha brutit upp från sitt första äktenskap. Det var alltså två rätt vilsna själar som möttes. Han fann en artist vars begåvning och lyskraft sporrade honom som textförfattare. Hon fick en meningsfull repertoar på sitt eget modersmål.

Jazzens brytningstid

Sextiotalet blev en brytningstid för jazzen, det märkte Georg Riedel som spelat professionellt sedan tidigt femtiotal. Från att ha varit ungdomlig dansmusik blev den konsertmusik för medelålders, fick kulturell status och mindre pengar. För sin försörjning kom Georg Riedel till det expanderande skivbolaget Philips-Sonora: ”Jag hade något slags anställning där, med en blygsam månadslön. Jag skrev alla deras arrangemang.”

Han ogillade de snabba försvenskningarna av utländska hits, men lyckligtvis hade bolaget också värvat Monica Zetterlund. Henne hade han tidigare kompat som basist i Arne Domnérus orkester. När de möttes i studion den där oktoberdagen 1961 för att spela in ”Sakta vi gå genom stan” var det något nytt: en lyrisk text på svenska, i jazzarrangemang, lanserad som en schlager. Monica Zetterlund beskrev den som banbrytande. Georg Riedel kallar den ett genombrott.

I efterhand kunde Beppe Wolgers inte minnas hur texten kommit till. Här ett förslag: Jag tänker mig att han en tidig sommarmorgon 1961 stiger ut från nattklubben Trianon på Strömsholm, den lilla ön mitt i Norrström, mellan Tegelbacken och Gamla Stan. I sällskap har han kvinnan han nyligen mött och ska tillbringa resten av sitt liv med. Gryningen är ljus och ljum när de står på Vasabron och betraktar vattenspegeln.

Beppe tänker på en novell från Evert Taubes senaste bok, den självbiografiska ”Berättelser under ett fikonträd”, som han nyligen läst och skrivit kärleksfullt om i Stockholms-Tidningen. Taube beskriver hur han i en ung kvinnas sällskap vandrar genom Stockholm en sommarnatt år 1909. Just här på Vasabron hejdar de sig. Klockan är två, de ser solen gå upp. Ute på Riddarfjärden lättar skutorna ankar, en man klättrar upp i masten på en galeas för att klara ut vimpeln. Scenen lockar Evert Taube att inför den unga kvinnan stämma upp Bellmans epistel 48, ”Solen glimmar blank och trind”, som skildrar en sommarmorgon i Stockholm år 1769.

Nästan två hundra år efter Bellman och drygt femtio år efter Taube står Beppe Wolgers vid samma vatten, mitt i Stockholms litterära ström. Hans beskrivning av den egna vandringen genom Stockholm tycks ske i förtroligt samtal med föregångarna. ”Sakta hitåt ror en man i en båt”, skriver Beppe. Han förnimmer ”en doft av hö från nån ljuv skärgårdsö” och anknyter till höbåten i Bellmans epistel och sänder samtidigt en hälsning till Calle Schewen som vålmar sitt hö i Taubes vals.

Minne från Philadelphia

Jazzdiggaren Beppe Wolgers erinrar sig också en helt annan nattlig promenad. Under ett skolår i Philadelphia 1947-48 hörde han Page Cavanaughs trio framföra swingballaden ”Walking my baby back home”. Trions 78-varvsinspelning hade han med sig hem från USA och om somrarna på Dalarö frestade han vännernas tålamod med att sjunga den till eget gitarrkomp. Texten skrevs 1930 och skildrar hur en man följer sin käresta hem efter en utekväll, arm i arm passerar de lantliga gårdar och fält. Beppe Wolgers behöll promenaden, men lät den äga rum i sin hemstad.

I detta tidiga sextiotal växte Stockholm snabbt och hade fått 200 000 nya invånare på bara tjugo år. Likt många av nykomlingarna visade själva staden lantliga rötter; det doftade hö från skärgårdsöarna, trastarna sjöng, träden gick i blom. Samtidigt var Sverige hektiskt upptaget av att bli modernt och urbant. USA var det beundrade föregångslandet, Europas befriare, ännu obefläckat av Vietnamkriget.

”Sakta vi gå genom stan” förenade de motstridiga idealen, den pekade både framåt och bakåt. Jazzanslaget var amerikanskt, det distinkta arrangemanget signalerade uppbrott, texten andades kontinuitet. Så blev en låt från trettiotalsdepressionens USA modern i Sverige 1961. Monica Zetterlunds tilltal kontrasterade drastiskt mot samtida storsäljare som Göingeflickornas ”Kära mor” och Thory Bernhards ”En gång skall vi åter mötas”.

Georg Riedel som egentligen inte gillade sång kom till insikt om textens betydelse och skulle framgångsrikt ägna det kommande halvseklet åt att arrangera och komponera vokalmusik. Beppe Wolgers kunde förverkliga sin dröm om en populärmusik med poetiska kvaliteter.

Att Monica Zetterlund blev en jazzsångerska med svenska förtecken kunde hon tacka ”Sakta vi gå genom stan” för. Till slut blev den ett ok, sången publiken alltid ville höra. När hon hösten 1984 efter ett långt uppehåll återupptog samarbetet med Beppe Wolgers i en kabaret som skulle bli hans sista scenframträdande sjöng hon bara motvilligt några rader ur sången som gett föreställningen dess namn: ”Sakta vi gå genom stan”.

© Klas Gustafson

© 2024 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén