Tidigare publicerad i tidskriften OmVärlden 1997:6
Historien om hennes liv skulle kunna heta ”Näktergalen från gettot” och berättas som en klassisk askungesaga. Kanske får också sagan om Miriam Makeba ett lyckligt slut. Efter mer än 30 år i påtvingad exil har hon återvänt till Sydafrika. Hon har fyllt 65, men har inte tid att tänka på refrängen
Det är söndag förmiddag på en hotellrestaurang i Vejle på Jylland. Här sitter Miriam Makeba, mot alla odds.
Vilket liv hon levt! Född i en kåkstad utanför Johannesburg, slängd i de vitas fängelse tillsammans med sin mamma redan som spädbarn. Uppvuxen hos mormor i Pretoria bland 20 syskon, halvsyskon och kusiner. Får barn som sjuttonåring, sliter hos sin elaka svärmor, misshandlas av maken som är otrogen med hennes egen syster.
Hon har överlevt bilolyckor, flygplanskrascher, militärattacker, en statskupp och sin egen cancer. Trodde hon verkligen att hon också skulle överleva den sydafrikanska apardheidregimen?
”Nej”, säger hon. ”På scenen har jag alltid hållit skenet uppe. I min ensamhet sade jag mig att jag inte skulle få se slutet. Fast hoppet har aldrig helt försvunnit.”
När hon satt på planet på väg hem fick hon lov att nypa sig själv i armen för att tro att det var sant, säger hon med stora ögon och troskyldig blick.
Entré med pondus
Miriam Makeba är på Skandinavisk turné. Kvällen innan framträdde hon här i Vejle, vid en musikfestival anordnad av Dansk Flyktinghjälp. Vi såg henne göra entré med all den pondus drygt 40 år som artist givit henne. Hon rör sig numera med stor värdighet och när musiken får henne att rytmiskt vicka på rumpan sker också det med en avmätt grace.
Efter en pliktskyldig kortversion av ”Pata pata”, hennes största framgång, ser hon uppfordrande på publiken, missnöjd med sorlet. Sedan avbryter hon konserten, som en riktig primadonna.
Vi är nog ingen önskepublik. Festivalen hålls i Vejles stora idrottshall och har samlat en brokig skara i alla åldrar. Artister från Irak och Kurdistan, Tukiet och Bosnien har lockat många nationaliteter. Dessutom är det lördag kväll och danskt öl är gott.
När Miriam Makeba efter fem minuter återupptar den avbrutna konserten vet vi att hennes närvaro är villkorlig; stimmar vi för mycket lämnar hon oss igen. Hon är som en sträng morsa, inte för inte kallas hon Mama Africa. ”Det här är det värsta jag varit med om”, säger hon förebrående från scenen och hon har ändå sjungit i femtio år.
Hon trodde nog att hennes lycka var gjord när kungen skulle komma till Sydafrika. Det var år 1947 och den femtonåriga Miriam Makeba valdes ut för att sjunga för det brittiska samväldets överhuvud, kung Georg VI. I hällande regn stod hon tålmodigt väntande på majestätet. När hans kortege äntligen kom stannade den inte ens.
Sången hon hade repeterat i veckor inleds med orden ”vilket öde för den svarte mannen, alla andra trampar på oss”.
”Det är en sannfärdig sång”, säger Miriam Makeba. ”Den ställer en fråga som aldrig har besvarats: Vad har de svarta gjort för att bli förtryckta över hela världen?”
Nu sitter hon här vid restaurangbordet och sjunger tyst den melankoliska sång som kung Georg inte ville höra. Tids nog skulle flickan från gettot sjunga för kejsare och presidenter. Tids nog skulle hon resa runt jorden med diplomatpass från åtta länder för att försvara sitt lands förtrampade folk.
Jazzens frihetsideal
Som ung hade hon jazzdrömmar, lyssnade på grammofonskivor med Ella Fitzgerald och Bille Holiday, såg Lena Horne och Duke Ellington på bio. Hos jazzmusikerna från USA fann Sydafrikas svarta ungdomar sina frihetsideal förverkligade. I jazzen låg ett löfte om upprättelse och jämlikhet, den visade att svarta kunde lyckas i den vite mannens värld.
Redan på 1920-talet hade sydafrikanska musiker börjat härma nordamerikanska förebilder. Denna jazz med inslag av traditionell folkmusik kallades ”mbaqanga” eller ”township jazz”. Orkestrarna hade namn som Rhythm Kings och Harlem Swingsters.
1952 kommer prinsen till den tjugoåriga Miriam Makeba. Han har elegant kostym, välansad mustasch och är medlem i Manhattan Brothers, en proffesionell jazzorkester med skivutgivning och radiospelningar. ”Du låter som en näktergal”, säger han och gör henne till vokalist i sin orkester.
I aftonklänning utan axelband sjunger hon sedan nordamerikanska slagdängor på kåkstädernas lönnkrogar och i gangsterstyrda svartklubbar, spelar in skivor och turnerar i Södra Afrika.
Andra klassens medborgare
Miriam Makeba är omsvärmad, en lysande stjärna i strålkastarskenet. Men när ljuset släcks är hon fortfarande en andra klassens medborgare i sitt eget land. Musiken är en befrielse, men hon blir ständigt påmind om Sydafrikas nya politiska inriktning: apartheid. Hon trakasseras av den vita polisen, får tillbringa nätter i fängelse utan rannsakan och dom.
1959 får hon möjlighet att resa till Europa. I London möter hon sin sagas goda fé. Sångaren Harry Belafonte blir hennes välgörare. Han tar henne med till USA.
Miriam Makeba blir stjärna över en natt, det säger bokstavligt talat bara klick. USA-publiken fascineras när hon sjunger på xhosa, språket med de säregna klickljuden. ”The click song” blir en hit.
Hon som nyss sjöng med Manhattan Brothers på syltorna i Johannesburg främträder nu på de mondäna jazzklubbarna på Manhattan i New York. Hon som nyss satt i biosalongen därhemma och trånade efter sina amerikanska jazzidoler finner nu att de kommer för att lyssna på henne. Miles Davis, Duke Ellington och Nina Simone sitter i salongen när Miriam Makeba sjunger.
Hon är med i de stora TV-showerna, hos Steve Allen och Ed Sullivan. New York Times och Look Magazine skriver om henne. Hon träffar ”alla”, från Bing Crosby och Elizabeth Taylor till poeten Langston Hughes och president Kennedy. Jazztrumpetaren Dizzie Gillespie är hennes granne, Marlon Brando hennes förtrogne. Komikerna Richard Pryor och Bill Cosby värmer upp publiken vid hennes konserter.
Dömd till landsförvisning
Mitt i detta framgångsrus får Miriam Makeba bud hemifrån. Två av hennes farbröder har dödats vid massakern i Sharpville och när hennes älskade mamma dör förbereder hon sin återresa, för att vara med vid begravningen. Men apardheidregimen annullerar hennes pass och dömer henne till landsförvisning.
När hon på toppen av sin karriär, upprorsåret 1968, gifter sig med den svarte aktivisten Stokely Carmichael stänger USA dörren för henne. Konsertarrangörerna rycker på axlarna, skivbolaget skakar på huvudet. Sorry!
Då har hon redan blivit en institution i det Afrika som just frigör sig från kolonialismen. Hon har framträtt för alla de unga staternas ledare när den afrikanska enhetorganisationen OAU bildas. Vid varje ny självständighetsceremoni hör det till rutinen att Mama Africa ska komma och sjunga.
Hon flyttar till Guinea och 1975 gör hon sitt viktigaste framträdande; inför FNs generalförsamling i New York. Formellt är hon delegat från Guinea, men alla vet att hon representerar det svarta Sydafrika.
Reser med diplomatpass
Hon reser med diplomatpass. Hon talar ständigt mot apartheid. Hon blir en politisk ikon. Och allt hon ville göra var att sjunga. ”Det är då jag är lyckligast”, säger Miriam Makeba medan baconskivorna kallnar på assietten framför henne.
Hon sjunger fortfarande bra. Hennes röst har djupnat och det den förlorat i omfång har den vunnit i auktoritet. Det är knappast som näktergal man tänker på henne numera.
Hon har berättat om sitt äventyrliga liv i en självbiografi: ”Makeba. My story”, skriven tillsammans med James Hall. Där saknas det senaste kapitlet i sagan: hennes återkomst till Sydafrika, efter att ha varit utestängd i mer än 30 år.
”Jag hade inga problem med att återvända”, säger hon. ”Rent fysiskt var jag borta från mitt land, men i själ och hjärta var jag alltid hemma. Jag talar fortfarande de lokala spåken, så när jag kom hem så var jag hemma!”
Hon blir rörd när hon berättar om kära återseenden och tårar av sorg och glädje. Om hur hon satte sig på sin mors grav – ”som jag brukade sitta i hennes knä” – och om hur gamla oförätter nu börjar glömmas.
Föredömet är förstås Nelson Mandela och Miriam Makeba påminner om att Sydafrikas president är en mycket speciell person. ”Han satt inspärrad i 27 år. Han kommer ut och han är inte bitter! Han säger: Låt oss försonas. Låt sanningen komma fram och låt den läka såren. Så kan vi stänga dörren om det förflutna och gå framåt.”
Det är sannerligen inte lätt, menar Miriam Makeba. ”Hur ska du kunna förlåta någon som säger att han dödat din son eller din dotter? Ännu i dag spåras de upp som under andra världskriget begick övergrepp mot det judiska folket, de döms och fängslas. Tribunalen i Haag ställer krigsförbrytarna från Bosnien inför rätta. Situationen i Sydafrika är unik, men visst är det är en smärtsam process.”
Folk frågar henne vad hon ska sjunga om nu, när apardheid är borta. ”Jag svarar att jag inte bara har sjungit om apardheid. Jag har sjungit kärlekssånger, för att det finns människor som älskar varandra. Jag har sjungit vaggvisor, för att det finns barn.”
© Klas Gustafson