I folkmusikens vardagsrum

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 1988-09-12

Izzy Young förälskade sig i svensk folkmusik och flyttade sitt Folklore Center från New York City till Stockholm. På tillfälligt återbesök i sin gamla hemstad vill många träffa honom, grånade poeter, legendariska folksångare och stadens överborgmästare. Men Bob Dylan, som Izzy Young en gång lyfte fram, har inte hört av sig.

Izzy Young har ett vardagsrum på Söder i Stockholm. Detta vardagsrum kallar han Folklore Centrum. Var han bor vet jag inte, men det är här han lever. Man kan fråga sig vad han lever av, för ingen blir rik av att driva ett vardagsrum. Det är alldeles uppenbart att det är folkmusik han lever för. ”I like folk music” är arbetsnamnet på den film vars första delar just spelats in i New York City, Woodstock och Philadelphia.

Nyligen stängde han alltså sitt Folklore Centrum på Wollmar Yxkullsgatan för några veckor och reste tillbaka till den New York han lämnade 1973.

Där föddes han 1928 som Israel Goodman Young, tillbringade sin barndom i Bronx och sin ungdom i Brooklyn. Redan som tonåring flyttade han till bohemernas Greenwich Village. Han gillade sevärdheterna, har han sagt. Snart nog blev han själv en av sevärdheterna.

Annons i Village Voice den 23 juli 1958.

Här öppnade Izzy sitt första offentliga vardagsrum redan 1957. I hans Folklore Center och i de konserter han arrangerade blandades bluegrass och blues, poesi och folksång. Hans syn på ”folklore” var – och är – generös.

Självklart tillhåll

När 60-talets folksångarvåg sköljde över Greenwich Village blev Izzys Folklore Center ett självklart tillhåll. Dit kom alla, med gitarren under armen och ”This land is your land” i skallen. Till exempel Bob Dylan, en glop från Minnesota som till och med skrev en sång om stället, ”Talking Folklore Center”.

Izzy Young arrangerade Bob Dylans första offentliga konsert den 4 november 1961. I samma lokal hade han tidigare samma år haft en mer välbesökt konsert, med en damkör från Umeå.

Izzy Young arrangerade Dylans första konsert, hösten 1961. Han drog till med en lokal som rymde 200 personer. 53 kom. Ännu i dag är det många som kontaktar Izzy på grund av denna tidiga anknytning till Dylan, fast de båda inte setts på 15 år. Han blir inte kvitt Dylan och det är inte säkert att han vill bli det.

Nu har han skrivit brev till sin forne adept och erbjudit honom att vara med i filmen. Dylan har ännu inte svarat, men entusiasmen har varit desto större på andra håll i USA. Ryktet om Izzy Youngs återkomst spred sig och många gamla vänner hörde av sig.

Dagen före avresan fick Izzy telefonsamtal från New Yorks stadshus med meddelandet att överborgmästaren Ed Koch ville träffa honom. Det var inte deras första möte, men tiderna har förändrats.

Izzy Young leder protesterna för folkmusikernas rätt att sjunga på Washington Square i New York City. Klipp från Newsday den 10 april 1961.

När Izzy Young 1961 ledde protesterna mot försöken att ”förfina” Greenwich Village genom att köra bort folksångarna från Washington Square stod liberalen Ed Koch på samma sida i kampen. Denna heta sommar protesterar folk på Manhattans slitna Lower East Side mot liknande försök att göra också deras kvarter till en stadsdel för de rika. Nu är det Ed Koch som skickar ut ridande polis att trakassera de demonstrerande, olönsamma hyresgästerna kring Tompkins Square.

Det är inte bara dagens gatustrider som påminner honom om 60-talets New York. I dag finns åter ett intresse för folkmusik – ”acoustic”, som man föredrar att kalla det.

I händelsernas centrum

Plötsligt befinner sig Izzy Young, till sin egen stora förvåning, åter i händelsernas centrum. Han har blivit det flugpapper som drar åt sig alla dem som i många år fladdrat omkring på egen hand. Det känns som en upprättelse, menar Izzy, eftersom han lämnade New York bitter och besviken på amerikansk folkmusik. Nu längtar alla tillbaka till 60-talet och till det Izzy stod – och står – för.

Under två intensiva veckor i USA har han gjort sex sju längre intervjuer och ett tjugotal kortare. Han har träffat Heather Wood från sångtrion The Young Tradition, poeterna Tuli Kupferberg och Ed Sanders från The Fugs, banjoisten Bill Keith, folksångaren och gitarrpedagogen Happy Traum, samt Tom Paxton, Doc Watson, Maria Muldaur och Geoff Muldaur. Han ledde ett par timmars direktsändning från sin gamla radiostation WBAI i New York, med studion full av folk, på paneldebatten vid folkmusikfestivalen i Philadelphia och på ett fem timmar långt, varmt och vänligt möte med Allen Ginsberg.

Han har träffat nykomlingen Shaun Colvin och Pete Seeger, den nordamerikanska folksångens grånade nestor.

Seeger har betytt mycket för Izzy Young och deras vänskap har vuxit, på senare år genom en flitig brevväxling. I början avskydde Izzy den politisering av folkmusiken som Pete Seeger och andra amerikanska kommunister bedrev. Men när Seeger på 50-talet kallades till senatsförhör, anklagad för ”oamerikansk verksamhet”, var det självklart för Izzy Young att ställa upp till hans försvar.

Den Pete Seeger han nu mötte är stolt och erfaren, med ett sinne lika öppet som ett barns. För Izzy berättade han om en svensk folkmelodi han blivit förtjust i, tog fram blockflöjten och spelade var Izzy kände igen som Abbas ”I have a dream”. Den ingår i Pete Seegers repertoar – en fjäder i hatten för folkmusikern Benny Andersson!

Pete Seeger är också den indirekta orsaken till att Izzy Young hamnade i Sverige.

Nästan accepterad

År 1968 var Seeger i Sverige, hörde fiolspelmännen Ole Hjort och Björn Ståbi och bjöd dem till folkmusikfestivalen i Newport. Det var där, sommaren 1969, Izzy Young hörde dem och drabbades så till den grad att han lämnade sitt Folklore Center, New York och USA, och flyttade sitt vardagsrum till Stockholm för att försöka få svenskarna att lyssna på svensk musik.

Ur New York Times den 21 februari 1970.

Svensk folkmusik är alltför upptagen av studieverksamhet och konsulenttjänster, anser han. Den är varken tillräckligt självmedveten eller tillräckligt subversiv.

Hur den ”svenska” delen i filmen kommer att gestalta sig blir en senare fråga. Utgångspunkten är att det ska bli en rolig film om folkmusik – en tillbakablick, men ingen dödsruna. Det blir också ett slags filmad biografi över Izzy och ett dokument från en epok.

© Klas Gustafson

Folkmusikens heltidsentusiast

Tidigare publicerad i tidskriften Tonfallet 1992:2

Efter 20 år av dagliga kulturkrockar framhärdar amerikanen Izzy Young som den svenska folkmusikens store entusiast: ”Jag känner ansvar för det jag börjat med och jag vet inte hur man lägger av!”

Under ett av sina allra första Sverigebesök, det var sommaren 1970, hamnade Izzy Young på ett café i Ljusdal. I jukeboxen fanns nästan bara amerikanska skivartister. Han stoppade i några kronor och tryckte fram skivan med det enda namn han inte kände till: Calle Jularbo. Det musikvalet fick cafégästerna att stirra på Izzy Young som vore han inte riktigt klok.

Den sortens misstänksamma blickar får han ännu efter 20 år i Sverige – och varför inte? Vilken vettig människa skulle ägna all sin tid åt något så oegennyttigt som att propagera för folkmusik?

I 35 år har Izzy Young varit den uppgiften trogen, först i New York, sedan i Stockholm. Han hade inget val, säger han själv. ”Jag gillar folkmusik” är hans livs oskuldsfulla sentens. ”Jag vill delta, inte som ledare och inte som åskådare, utan som aktör. Jag struntar inte i samhällets villkor, men oavsett hur litet utrymmet blir kommer jag att fylla det med mina ideal. Allt jag gjort i mitt liv har varit konsekvent – och jag är stolt över mitt liv!”

Skapar svängrum

Det måste ha varit det öppna och direkta i folkmusiken som tilltalade honom. Mötet och samtalet är hans livsluft. Om inte telefonen fanns, skulle Izzy Young tvingats uppfinna den.

Han lever enkelt, med kaffe och wienerbröd som enda utsvävning. En sann idealist, men inte den blida och självutplånande sorten. Izzy Young tar plats och skapar alltid det svängrum han kräver.

Fråga honom hur en man som vigt sitt liv åt en Uppgift samtidigt kan vara så upptagen av sig själv och Izzy Young svarar med att citera Ekelöf: ”Skriv sanningen om dig själv, den angår alla.”

Jag känner Izzy Young som en noggrann läsare och sträng kritiker som avslöjar varje falskt tonfall. Han har en rättframhet som inte gjort honom till allas kelgris.

Under några år var han visserligen omhuldad av musikrörelsen och kulturvänstern, lika ofta citerad som Kim Il Sung eller Mao. Den vurmen var kortvarig och svenskt folkmusikliv har sannerligen inte kelat med Izzy Young. Vad har egentligen en jude från Bronx med svensk spelmansmusik att göra?

Han kan fortfarande känna sig som en inkräktare, misstrodd och utanför. ”Jag är en enkel man, utan ämbete och landställe. Varför blir folk förargade? Jag vill inte provocera eller trotsa samhället – jag säger bara att jag har rätt!”

Stigande upplaga

Den tidning han ger ut åtta gånger om året med information om svenskt folkmusikliv har en ständigt stigande upplaga, nu 3 000 exemplar. Trots att det är den enda tidning som verkligen når den svenska folkmusikpubliken får Izzy Young ofta dra information ur musiker och arrangörer.

Måhända är det provocerande för dem vars yrke det är att informera om folkmusikaktiviteter, att en amatör utan vare sig ställning, stipendier eller sponsorer når ut så bra.

Att Izzy Young ständigt påpekar att svensk musik är en kuriositet i Sverige irriterar också. Ingen påstår väl att han har fel i sak, men nog är det fräckt att någon från USA ska komma hit och tala om det för oss!

Drabbad av spelmän

Izzy Young drabbades av svensk musik när spelmännen Björn Ståbi och Ole Hjort framträdde på 1969 års folkmusikfestival i Newport. Det var en häftig förälskelse, ett rus. Det här var en musik som inte bara var rytmiskt och melodiskt tilltalande utan också intellektuellt utmanande; den träffade både hjärta och hjärna.

Dagens Nyheter den 12 augusti 1969.

Izzy Young tog de svenska spelmännen till New York, för en konsert och en skivinspelning. ”Skivan blev en undergroundsuccé. Om någon i USA har en enda skiva med svensk musik, så är det den.”

Redan samma år reste han till Stockholm. Han hörde spelmän och vissångare på Stadsmuseet, Gamla Stans klubbar och skärgårdsbåtar. Han övernattade hos Cornelis Vreeswijk, besökte Björn Ståbi i Hälsingland. Varje dag var en musikfest och alla var delaktiga.

Han som börjat tröttna på New York efter alla år i stadens folkmusikkretsar bestämde sig för att flytta till Sverige och ta med sig sin amerikanska idé; en butik och samlingsplats kring musik och lyrik.

Sedan 1957 hade han sitt Folklore Center i New York. ”Det var obekvämt i affären. Bänkarna var smala, det fanns inget kaffe, ingen whiskey, ingen ljudanläggning. Folk kom till mina konserter bara för musikens skull.”

Vid 60-talets slut fanns inte längre plats för denna primitiva inställning till folkmusik – att blanda gammal och ny musik, att inte göra skillnad mellan musiker och publik, att skapa ett villkorslöst möte.

Musikalisk sekterism

Nu har Stockholm varit Izzy Youngs bas i snart 20 år och den där första kulturkrocken i Ljusdal har följts av åtskilliga fler.

Att han blev grundlurad under de första Sverigebesöken, det insåg han snabbt. Musikens fria former förvandlades snart nog till sekterism. Musiker slutade intressera sig för varandras musik. Vissångarna slöt sig i sitt reservat, spelmännen i sitt.

Izzy Young älskar fortfarande svensk folkmusik, men ser en fara i att allspelet driver bort personligheterna från spelmansstämmorna. Han förstår inte svenska folkdansares obenägenhet att lyssna på och anpassa sig efter musikens särdrag – ”de vill ha en metronom, inte en musikant”.

Det gläder honom att svenska spelmän börjat lära sig att stå på en scen utan att mumla och rodna och längta efter kaffepausen. Men fortfarande är det så att dansställen som kan ta hundra kronor i inträde när det kommer ett dansband, halverar priset på såväl entrébiljett som kaffe de kvällar man har folkmusik. ”Folkmusik måste också få kosta pengar. Jag kan inte tro att folkmusikpubliken är mer utsatt än andra.”

Ett forskningsobjekt

Någon livaktig akademisk debatt om folkmusik har Izzy Young aldrig tagit del av i Sverige, han som varit van att möta engagerade amerikanska musikprofessorer och sett forskarna delta i musiklivet, diskutera och ta ställning.

Under senare år har han själv blivit ett amerikanskt forskningsobjekt och anser sig därmed ha blivit ”godkänd”, efter den 20-åriga exilen. En professor i Illinois och ett par unga filmare i Kalifornien tappar honom kontinuerligt på uppgifter om 50- och 60-talets nordamerikanska folkmusikliv. Hans bibliotek, klippböcker och noggranna dagboksanteckningar är värda guld för forskarna. ”Inget motsvarande kommer att ske i Sverige om 20 år – om jag fortfarande lever då”, säger han utan bitterhet.

Han beskriver sig som ”glad, sinnesrik och friskare än mina jämnåriga”. Hans energi är obegränsad. Han har fyllt 64 år, men någon pensionär kommer det väl aldrig att bli av Izzy Young. Vem skulle för övrigt kunna överta hans roll som den svenska folkmusikens heltidsentusiast?

”Det är några som har sagt sig vara intresserade, säger han. En kvinna i Chicago och en i Kalifornien …”

© Klas Gustafson

Izzy Young på sin 90-årsdag den 26 mars 2018.
Foto: Klas Gustafson

I första delen av ”Memoarer” (2004) återger Bob Dylan hur han i det tidiga 1960-talets New York söker upp Folklore Center, en liten butik med bedagad charm och en sardonisk innehavare: Izzy Young. ”Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld”, skriver Dylan. Med lågan från sin eldsjäl hade Israel Goodman Young några år tidigare skapat den varma och välkomnande mötesplats Dylan beskriver som ”den amerikanska folkmusikens tillflyktsort”.