Efter fyrtio år på drift har Cornelis Vreeswijks gamla aluminiumkoffert nått sin slutdestination: Kungliga biblioteket i Stockholm. Fylld av brottstycken ur sin ägares äventyrliga livsresa är den en personhistorisk skattkista.
När 1982 går mot sitt slut är Cornelis Vreeswijk nära nog nere för räkning. Tredje äktenskapet har spruckit. Han refuseras av arbetarrörelseägda A-disc, det enda svenska bolag som på senare tid velat ge ut hans skivor. Vännen och inspiratören Nisse Gustafsson dör, han som iklätt sig rollen som visornas Fredrik Åkare. En lägenhetsbrand är nära att kosta honom själv livet. Under uppröjningsarbetet hittar polisen två gevär i bostaden och nu väntar åtal för olaga vapeninnehav.
Ett liv i ständigt uppbrott har lärt Cornelis Vreeswijk att inte samla tillhörigheter. Han brukar resa med lätt bagage, men när han i januari 1983, stukad och husvill, kommer till Örebro för att repetera inför en turné med en grupp ur Regionmusiken har han med sig den otympliga, järnskodda kofferten. Den innehåller det han utöver gitarren värnar mest: manuskript och utkast till sångtexter samlade i pärmar och anteckningsblock, brev och andra personliga handlingar, fotografier på människor han hållit av.
Efter konserterna med Örebromusikerna väntar nya engagemang, närmast en norsk soloturné och några svenska musikfestivaler. Mot slutet av året bosätter sig Cornelis Vreeswik i Köpenhamn. I ett förrådsutrymme i Regionmusikens lokaler på vinden i Örebro konserthus står hans koffert kvar.
Okända dikter och noveller
Hösten 1987 kontaktas Cornelis Vreeswiks syster Ida Leuhusen av någon som upptäckt kofferten och ordnar med transport till hennes hem på Lidingö, där brodern Cornelis tidvis bor. Han är tillbaka i Sverige, har fått ett ordentligt uppsving i sin artistkarriär, men är allvarligt sjuk.
Poeten Jan Erik Vold ska på uppdrag av Brombergs förlag sammanställa Vreeswijks sånger och dikter för publicering. I kofferten finns tidigare okända dikter och ungdomsnoveller och där finns manus till visor som upphovsmannen själv har glömt att han skrivit. Vold bjuds in till Lidingö för att ta del av det nyupptäckta materialet. Det blir aldrig av; i november dör Cornelis Vreeswijk.
Dess ägare är borta men koffertens resa långtifrån slut. Medan Jan Erik Vold tar sig an innehållet står den i Brombergs källare på Industrigatan i Stockholm. Först 1995 återlämnas kofferten till Ida Leuhusen. ”Den levererades till mitt jobb, där det fanns bra förråd”, berättade hon för mig.
Ett dåligt samvete
När Ida Leuhusen som pensionär lämnar Lidingö för östgötska Väderstad är kofferten med i flyttlasset och efter hennes död 2016 ärvs den av hennes son Urban. I nio år förvarar han den hemma hos sig, först på Lidingö och därefter i Uppsala. Den står där som ett dåligt samvete; vad ska han göra med den? Lösningen uppenbarar sig när hans moster fyller 70 år.
Tonny Vreeswijk är Cornelis yngsta syster, född i Sverige 1952. Hon är fortfarande ett barn när föräldrarna flyttar ”hem” till Nederländerna och tar henne med. Som pensionär återvänder hon till Sverige och till hennes nya hem i Motalatrakten kommer systersonen Urban sommaren 2022 för att gratulera. Med sig har han en födelsedagspresent som gör henne överraskad – Cornelis koffert. Det är Tonny Vreeswijk som sett till så att broderns bagage nu har fått en betryggande långtidsförvaring på Kungliga biblioteket.
Om nu vore då hade Cornelis Vreeswijk legat illa till, utan svenskt medborgarskap, med flera fängelsedomar och tvivelaktig vandel. Ändå kan han kallas nationaldiktare och såhär 36 år efter sin död har han säkrat en plats i Sveriges nationalbibliotek, för sig själv, sitt konstnärskap och sin beresta koffert.
© Klas Gustafson