Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 1987-01-10 (redigerad)
Bob Dylan har gjort det. Bill Cosby, Frank Sinatra och Lenny Bruce likaså. Alla har de lyssnat på och lärt av den motsägelsefulle man som låtsades vara brittisk aristokrat och pratade som den svarta jazzen lät. Mina damer och herrar, den legendariske Lord Buckley!
Richard Buckley levde det slags liv som skapar legender. Han skapade en speciell form av amerikansk humor, som frodats i USA:s underjordiska kultur sedan dess. Han var en samtidskommentator och stand-up comedian, innan begreppet fanns.
Lenny Bruce gick i hans skola och lärde sig konsten att berätta en historia så att den tuffa krogpubliken blev fångad, road och rörd. Bill Cosby drog Buckleys monologer på småklubbarna i New York, långt innan han blev ”Cosby” med TV-publiken.
När Bob Dylan kom till New York i början av 60-talent var Buckley död, men Dylan lyssnade intensivt på inspelningar från hans framträdanden. Buckleys monolog ”Black Cross” handlar om en svart bonde i Arkansas som utsätts för de vitas hycklande religiositet och som till sist blir hängd, i Guds namn. Dylan använde den, ord för ord, i en talking blues som han kallade ”Hezekia Jones”. På några bootlegs, underjordiskt utgivna skivor, kan man höra en tjugoettårig Dylan som en blek Buckleykopia.
Senare skulle Dylan tillägna sig Buckleys förmåga att dramatisera med hjälp av understatements, att beröra och agitera utan att nödvändigtvis höja rösten.
På den överlastade omslagsbilden till ”Bringing it all back home”, skivan som 1965 blev Dylans avsked till folkmusikrörelsen, har en av Buckleys skivor en hedersplats.
Humor och ond bråd död
Medan flera av dem som lärde av den legendariske lorden nått berömmelse är hans själv numera nästan glömd. Albert Goldman, författare till en beryktad Elvisbiografi och medförfattare till en bok om Lenny Bruce, lär ha kastat lystna blickar också på Lord Buckley.
”Hiparama of the classics”, utgiven på City Lights Books i San Francisco.
Buckleys liv erbjuder mycket för en författare med sinne för effekter. Där finns humor och ond bråd död, sex och droger. Han beskrivs som ett självförbrännande energipaket – alltid potent, alltid påtänd. Han rökte marijuana innan någon poliskonstapel kunde stava till det Han drack såar av sprit, knaprade tabletter och kunde aldrig få för många galanta damer i sitt sällskap.
Hur han lyckades nå sin femtiårsdag är en gåta, men sådant behöver inte förklaras i legender.
Richard Buckley föddes i Kalifornien 1907 och inledde sitt artistliv vid tjugotalets maratondanser och kringkuskande tältshower. Under trettiotalsdepressionen hade han sin egen nattklubb i Chicago, Suzie Q. Han höll hov bland balettflickor och bankirer, horor och hallickar, politiker och svarta jazzmusiker.
Det var i Chicago – så förtäljer legenden – han utnämnde sig själv till lord.
Nattklubben Suzie Q var platsen för de bisarra högtiderna i Buckleys egen församling, Church of the Living Swing, där korgossarna ersatts av magdansöser.
Det hände att han – fortfarande enligt legenden – liggande i en kista lät sig köras Chicago runt i en likbil. Nar bilen stannade vid rött ljus sågs Buckley, till omgivningens skräckblandade förtjusning, skutta upp ur kistan och utbrista: ”Kroppen får liv på Suzie Q”.
Polisen lade till sist locket på och stängde hans klubb.
Efter andra världskriget började tiden komma i kapp Lord Buckley. Han blev ett namn. Frank Sinatra kom att tillhöra hans beundrare, åtminstone till den stund Buckley och hans sällskap tågade in för att se Sinatras show på Waikiki Sheraton – helt nakna.
”Välkomna till högmässan!”
Jazzklubbarna och barerna blev Buckleys hemmascener. ”God afton, ers högheter”, hälsade han sin publik. ”Ni är inte i en bar, utan i ett modernt kapell. Välkomna till högmässan!”
Hans framträdanden var ritualer och Buckley förvandlade de små jazzsyltorna till helgedomar. Han religiositet var av det handfasta slaget. Människan ska tillbe människan, var hans evangelium.
Oliver Tragers biografi ”Dig infinity! The life and art of Lord Buckley”.
Också efter att ha lyssnat på alla tillgängliga inspelningar har jag svårt att få bilden av den frackklädde vite gentlemannen med de spretande mustascherna att stämma med den röst jag hör och som tycks tillhöra den coolaste, hippaste snubben i det svarta gettot.
Den som känner sig långt från femtiotalet och som bara begriper hälften behöver inte misströsta. Det är ändå ett nöje att höra hans språk, hans rytm och hans träffande ton.
I de svartas språk fann han en oemotståndlig kraft, renhet och skönhet. ”Jag kunde inte motstå det magiska sättet att tala”, sade Lord Buckley själv.
Roy Eldridge, Lenny Bruce och Lord Buckley på jazzfestivalen i Monterey, 1959.
Han lärde sig gatuslangen av de svarta musiker han delade scen och publik med. Men han förnedrade aldrig dem, publiken eller sig själv. Känslan för jazzen fick han på köpet – det hörs. Buckley kunde göra tiominutersmonologer med jazzens improvisationer, tempo och rytm. Orden kunde spruta ur honom i våldsamma, färgstarka kaskader och han kunde hänga på orden. Han talde som Charlie Parker spelade, rått och innerligt.
Han var komiker, för han fick verkligen folk att skratta. Men han stod inte på scenen för nöjet att pricka in sina punchlines. Han var snarare en berättare, han pratade om snabbköpen och om Bomben och om historiska händelser på ett sätt som ingen annan.
Levde för publiken
Lord Buckley dog på ett hotellrum i New York 1960. Jazzfränderna Dizzy Gillespie och Thelonious Monk spelade till hans minne. Dödsorsaken har legenden höljt i dunkel. Kanske var det helt enkelt så att hans kropp fått nog av konjak och knark. Kanske dog han i sviterna av ett handgemäng med några militanta svarta muslimer.
Jag undrar om det ända inte var myndigheterna som knäckte honom genom att dra in hans tillstånd att uppträda, på grund av en gammal fylleriförseelse. Han var beroende av sin publik. Det var framför den han levde. Det var där hans röst brann som eld – det hörs på skivorna. Ibland flammar den som en öppen låga, ibland pyr den som glöd, men den är aldrig sval.
Mellan två nummer sänker han plötsligt rösten, till sparlåga: ”Mina damer och herrar, mina kära”, säger han – och det hörs att ögonen tåras. ”Skulle det genera er mycket om jag sa att jag… älskar er?”
@ Klas Gustafson