Tidigare publicerad i tidskriften Musik 1995:3
Hans musik är ett flöde av klingande skisser och melodiska utkast. Lars Hollmer tycker om det lilla formatet och skyr det pretentiösa. Men efter 25 år som musikalisk modellbyggare känner han sig mogen att komponera ett Verk.
Hemma hos Lars Hollmer i utkanten av Uppsala uppenbaras några sanningar. ”Aha!” tänker besökaren som ständigt bär någon av hans melodier på läpparna.
Det har alltid varit lätt att höra det hantverksmässiga i Lars Hollmers musik, låtar med spår av rubank och rasp. Denna hemsnickrade musik visar sig nu ha en materiell motsvarighet. De egenhändigt uppförda hus som är hans hem och inspelningsstudio svänger precis som hans musik, i udda taktarter. Sneda vinklar och omsorgsfullt formade detaljer i harmonisk oregelbundenhet. Faluröda hus i osvensk sjutakt.
Han snickrar och komponerar alltså med samma respekt för materialet, fogar samman delar som inte hör ihop men som trivs tillsammans. Hans händiga grannar skakade på huvudet åt hans sätt att bygga hus, musikexperterna klagar på hans dragspelsteknik.
Lars Hollmer löser saker på sitt sätt och har rykte om sig att vara lite egen. Den musik han komponerar och framför på klaviaturer, dragspel och allehanda andra klingande föremål må vara udda, men inte alls otillgänglig. Hans melodier häftar fast, det har jag märkt.
Bostad i hönshuset.
Här på tomten till föräldrahemmet stod fordom ett gammalt hönshus som han byggde om till bostad under det sena 60-talets gröna våg. Vid samma tid började musiken ta allt större plats i hans liv. Garderoberna bågnade av instrument. Ett trumset gjorde det svårt att nå familjelivets dubbelsäng.
Alltså flyttade familjen ut. Hönshuset blev repetitionslokal och så småningom inspelningsstudio åt Lars Hollmers första musikgrupp, Samla Mammas Manna.
Mitt i 70-talets progressiva musikrörelse företrädde gruppen en musikalisk radikalism, snarare än en politisk. Den spelade aldrig musik med knutna nävar. ”Nej vi var jävligt okorrekta!” utropar Lars Hollmer och ler sardoniskt vid minnet. ”Vi var rörelsens clowner, vi häcklade allt och alla.”
Femton år efter sin upplösning har gruppen återsamlats och framträder sporadiskt. Till skillnad från mycket annat från proggeran har den musik Samla Mammas Manna skapade åldrats med värdighet. Den är inte särskilt märkt av sin tid. Den låter fortfarande uppslagsrik och associativ.
Blandade känslor
Lars Hollmer minns Samla Mammas Manna med blandade känslor. ”Vi vågade inte stå för det vackra och allvarliga. Det flamsades bort i en vitsig och snabb musik, utan utrymme för vare sig hjärta eller smärta”, säger han nu. ”Musiken var ett ramverk kring vildvuxna verbala inslag. Mina romantiska stycken passade inte in där.”
Romantikern, melankolikern och den rytmiskt okynnige Lars Hollmer har nu i femton år skapat alldeles egen musik i Hönshuset, utgiven på en handfull skivor.
Looping Home Orchestra är hans internationella orkester, med brittiske gitarristen Fred Frith och kanadensiske saxofonisten Jean Derome. Fem söker en skatt heter hans Uppsalabaserade hemmaorkester.
En kväll på jazzklubb Fasching i Stockholm visar den sig som ett gäng durkdrivna musikaliska lycksökare. Obekymrat och utan att förlora riktningen färdas de genom allehanda genrer – balkanswing, ökengalopp, sordinerad coctailjazz och trånande tango. De spelar med rytmisk elegans, lekfullt och precist. ”Vi spelar av lust, inget annat”, säger Lars Hollmer och det är lätt att tro honom.
Han är en gör-det-själv-musiker som blir lyrisk när han talar om det kollektiva musicerandet. ”Det största är att spela tillsammans. När det blir självsvängning och huset lyfter!”
I kollektivet får han alltid samma centrala roll. När det är dags för inräkning, då är det honom alla tittar på. Den borne kapellmästaren?
”Jag har en klav i mig”, säger Lars Hollmer.
Hänsynslös och dominant
Han är den som anger tonen, hör harmoniken, ser helheten. Det är vådan av att göra personlig musik, men något annat vill han inte spela. Helt sorglöst beskriver han sig själv som hänsynslös och dominant. ”Man får ta mig på mina villkor. Jag kommer aldrig att hoppa in i en jazzgrupp och spela standards. Jag kan dem inte och jag är inte intresserad.”
Som självlärd musiker ser han sin musikaliska begränsning som en konstnärlig tillgång. ”Jag känner inte till det musikaliska språkets alla möjligheter och nyanser. Jag måste uttrycka mig ärligt och rakt på sak.”
Med stor konsekvens har han följt det spår han slog in på för 25 år sedan. Varför musiken blivit som den blivit har han inget bra svar på.
Pappa var präst, så psalmharmoniken har han fått i arv. Han sjöng i gosskören och hemma, till mammas pianoackompanjemang. I tonåren lyssnade han helst på soulmusik från USA, men de inspiratörer han nämner är européer; Kurt Weill och Nino Rota, Fellinis kompositör. De udda taktarterna kommer från Östeuropa: ”det bor en ryss i mig”. Numera lyssnar Lars Hollmer mest på klassisk musik.
Folkvisekänslan fick han med sig hemifrån, spelmansmusiken har däremot aldrig intresserat honom. Den käckhet som lurar på varje svensk dragspelare undviker han sorgfälligt, men en låt tillägnas Harry Brandelius.
Nu bor han åter på hönshustomten, i ett hus som han och äldste sonen rest med gemensamma krafter. Det gamla hönshuset är rivet men har lämnat virke till ett lider. Hönshuset 2 är en studio som liknar ett vardagsrum, fyllt av föremål som berättar historien om Lars Hollmer.
Han har gått från tändstickmodeller till husbyggnad och väntar nu på klartecken för en beställning på ett halvtimmeslångt musikstycke från en orkester i Bologna. Det blir i så fall första gången han komponerar ett längre verk och första gången han lägger sin musik i andras händer.
”Jag tycker om det lilla formatet. Mängden kan bilda en helhet och jag är rädd för att bli pretentiös. Men visst vore det kul att göra något sammanhållet!”
Han gav sig musiken i våld i den ålder andra brukar tänka på karriären. Var det kanske musiken som valde Lars Hollmer? Han talar om den som sitt öde: ”Det var inte meningen, det bara blev så. Och eftersom ingen annan spelar som jag är det lika bra att fortsätta.”
Vad skulle Lars Hollmer annars göra?
”Jag skulle väl gå rakt ner i bäcken! Jag är ohjälpligt förlorad i den här situationen.”
© Klas Gustafson