Klas Gustafson

Författare & journalist

Närvarande i samtiden, förankrad i historien

Cornelis har varit död i 35 år. Varför lämnar han mig inte i fred?

Är det sångerna som pockar?

Säkert!

Artisteriet?

Det också!

Cornelis besjunger min tid och mitt land, det som också är hans, fast han aldrig blir svensk medborgare. Han vill vara en outsider och blottar en och annan obekväm sanning om vårt i egna ögon förträffliga välfärdssamhälle. Han får ett snabbt genomslag, blir omskriven som få, är under en tid landets främsta publikdragare och bäst säljande skivartist. Som ung drömmer han om journalistyrket och han blir en sjungande reporter, närvarande i samtiden, förankrad i historien. ”Han hade alltid något på gång, han köpte tidningar och läste, blev förbannad, började tänka och skriva. Hörde på radio. Han var alltid på bettet”, berättar basisten och mångårige turnékamraten Ove Gustafsson.

Stadd på ständig resa framstår Cornelis som en bard av medeltida snitt, ålagd att kommentera läget i landet, roa folket och smäda herrarna. Han är Palme-erans krönikör: artistkarriären sammanfaller på året när med Olof Palmes tid som framträdande politiker. Händelser och strömningar från ett kvarts sekel flyter genom sångproduktionen: kapprustning, kärnvapenhot, miljöförstöring, statusjakt, Vietnamkrig, gruvarbetarstrejk, fångrevolt, almstrid, narkotikaepidemi, flyktingkris, datorisering, åsiktskontroll, nyliberalism och klasskillnader.

Han följer sin egen kompass. ”Det mesta jag skriver handlar ju i ganska stor utsträckning om mig själv”, säger han. ”Vägen från vaggan till graven behandlas i visorna.” Cornelis Vreeswijk lever efter den devis som Aksel Sandemose, en av hans litterära husgudar, formulerat: ”En diktare skall vara sin egen historiker och därmed sin samtids.”

Cornelis är diktaren som tiden och tillfälligheterna sätter i en turnébuss och ställer på en folkparksscen. ”Jag fick rollen som enfant terrible, anarkist, fyllbult, ett omoraliskt holländskt svin som utövade våld mot den aktningsvärda svenska moralen”, förklarar han en gång för en dansk journalist. Pjäsen spelas i offentligheten, pressen skriver manus. Rollen skaver, men han gör den så trovärdigt att inte bara publiken förförs, också hans egen självbild kommer i gungning.

Det motsägelsefulla i hans personlighet förstärker mitt intresse: Den blyga pojken som blir bullrig fridstörare. Pacifisten som beväpnar sig. Socialarbetaren som blir missbrukare. Höginkomsttagaren som föraktar rikedom. Socialisten som inte vill betala skatt. Förföraren som inte låter sig älskas. Karlakarlen som flyr i känsliga lägen. Scenens suverän som tärs av självförakt. Nallebjörnen som blir en berusad best. Snedsteget som skiljer hedersmannen från skitstöveln.

Gitarristen och musikpedagogen Ulf G Åhslund gör en skiva tillsammans med Cornelis och försöker ringa in samarbetspartnerns väsen: ”Han var snäll och vildvuxen, oregerlig, komplicerad. Han var enkel och han var ensam, populär och jagad. Allt på samma gång och i en enda röra.”

© Klas Gustafson

(Texten är en förkortade version av bokens inledningskapitel.)

© 2022 Klas Gustafson

Tema av Anders Norén