Tidigare publicerad i tidskriften Musik 1997:1
Det låter som en invasion av jättehumlor. Det ser ut som tandhygienister på kongress, med workshop i konsten att använda tandtråd. Det är mungigefestival i Norge.
Fagernes ligger tre timmars bussresa nordväst om Oslo. Staden är underskönt belägen vid Strandefjorden, omgiven av storslagna berg. I dess utkant, på en halvö i fjorden, ligger Valdres Folkemuseum, en friluftsanläggning skapad under det förra sekelskiftets nationalromantiska era.
Det svirrar och svischar vid knuttimrade härbren, det brummar och surrar under gräsklädda stugtak. Här pågår under en hösthelg Fagernes Internasjonale Munnharpefestival, en manifestation till den åldriga och oansenliga mungigans lov. En riktig musikfestival är det, med egen T-shirt.
De som i förstone kan tas för tandtrådsvirtuoser är några av världens främsta mungigespelare. De kommer från USA och Japan, från Österrike och Ungern, från Finland och England. Och från Norge förstås, för landet är i dag ett centrum för mungigan. Det illustreras inte minst av festivalens symbolbild: en jordglob där instrumentet stuckits in som en kartnål mitt i Norge. Ett hundratal entusiaster har rest hit för att lyssna på föreläsningar, se hur instrumentet tillverkas, gå på spelkurser och konserter.
Att samla mungigans vänner i ett folklivsmuseum har sina poänger. Folkligt har instrumentet alltid varit och här i Valdres Folkemuseum finns byggnader från 1200-talet, jämnåriga med den europeiska traditionen att spela mungiga. Eftermiddagskonserterna ges i en gisten bondstuga, med publiken på långbänkar och med en flammande stockeld i öppna spisen.
Minimalistiskt tonspråk
Trots sina anor låter mungigan så modern: ett minimalistiskt tonspråk och en elektronisk klang. Kompositionsteknik och musikteknologi tycks slutligen nått medeltidsnivå.
”Mungigan har ett mycket sällsamt ljud som skiljer den från andra akustiska instrument. Det är kanske därför den låter ’elektronisk’”, säger den finländske folkmusikern Tapani Varis efter en konsert vid brasan.
Egentligen är han kontrabasist, aldrig förr har han rest till en musikfestival med så lätt bagage. ”Jag har spelat seriöst i fyra år, då hittade jag ett bra instrument och förstod att man faktiskt kan spela melodier och inte bara skapa lustiga ljud. Till en början tänker man främst på begränsningarna, innan man ser möjligheterna.”
Begränsningarna är uppenbara. Mungigan har egentligen bara sin grundton, en ständigt klingande bordun, medan övertonerna formar melodier. Det måste väl finnas musik som inte kan spelas på mungiga?
Tapani Varis tänker en lång stund: ”Jag skulle nog inte ge mig på att spela tango, det passar inte riktigt bra för mungiga. Tango går ofta i moll och bygger på ackord, medan mungigan är bunden till en grundton. Modal musik passar instrumentet bäst. Ville jag verkligen spela tango skulle jag nog vara tvungen att koppla ihop flera mungigor. Som svar på frågan: Nej, det finns nog ingen musik som inte kan spelas på mungiga.”
Tapani Varis blandar äldre fiolpolskor med egna valser, komponerade för att passa instrumentet. Så vitt han vet finns det inga traditionella finska utövare, inte heller några traditionsinspelningar eller uppteckningar av mungigelåtar. ”Jag måste skapa mig en egen uppfattning om hur mungigan har spelats i Finland. Det krävs lite fantasi, men det är utmanande. Jag formar på sätt och vis min egen tradition.”
Hans spel är finstämt och nyansrikt med stark rytmisk puls, en meditativ och dansbar medeltidstechno. Att det är intim musik ligger i sakens natur; hur skulle den kunna var annat när den formas i ett så personligt akustiskt rum som spelarens munhåla.
Tungan rätt i mun
Att spela mungiga handlar om anslag och andning samt – bokstavligt talat – om att hålla tungan rätt i mun.
Instrumentet består av en järnbygel med två parallella skänklar. Mellan dem sitter en elastisk ståltunga. Den sätter spelaren i svängning genom att knäppa eller blåsa på den, medan han håller instrumentet mellan tänderna eller läpparna. Munhålans form påverkar tonen.
Den säregna klangen ger vitt skilda associationer, det visar de namn instrumentet fått i olika delar av världen. Det har liknats vid stråkinstrument (mungiga), stränginstrument (munnharpe) och trumma (Maultromme). Detta kära barn har många namn, mer än 250 runt om i världen.
Mungigan trotsar dessutom normal klassificering. Är det en idiofon, ett självklingande instrument? Eller är det en aerofon, ett blåsinstrument vars ljud skapas av vibrationer? Mungigan är en särling och den tycks locka till sig folk med samma läggning. Kanhända är det instrumentet som får utövarna i sitt våld. De där vibrationerna, kan de vara riktigt bra för hjärnan?
Tapani Varis får frågan och skrattar en lång stund: ”Efter att ha suttit här och spelat i 45 minuter känner jag mig lugn men också yr i huvudet. Det kan ju bero på att man måste andas så intensivt. Fast det är en intressant tanke att vibrationerna påverkar dig. Det gör dom antagligen.”
Erotisk laddning
Såväl instrumentet som dess utövare har varit illa sedda. Kringvandrande tiggarmusikanter och hovnarrar, shamaner och helbregdagörare har genom historien förknippats med mungigan.
Det räcker med att betrakta instrumentet för att den erotiska laddningen ska uppenbaras: Formad som en kvinnas sköte, med en tapp känslig för beröring. Nästan alltid i händerna på män med tvivelaktigt rykte. På Sicilien har mungigan varit förbjuden eftersom den ansågs förföra unga kvinnor. I Sverige kallades den ”hin ondes järnfiol”.
”Att mungigan stämplades som djävulens instrument kan vara ett skäl till att traditionen nästan dött ut i Sverige. I Norge är det tvärt om. Under väckelserörelsen brändes tusentals felor. Då blev mungigan ett alternativ”, säger Gjermund Kolltveit, en ung norsk forskare som grävt i mungigans Skandinaviska historia.
Efter studier i arkeologi, socialantropologi och musikvetenskap har han nu skrivit en avhandling om de arkeologiska mungigefynd som gjorts i Norge, Danmark och Sverige. De äldsta säkra fynden är från 1200-talet, men mungigans historia kan vara längre än så.
Den traditionella uppfattningen är att den kommer från Asien och spreds genom Centraleuropa till Skandinavien. Gjermund Kolltveit har en egen teori: ”Mungigan av metall kan vara en europeisk uppfinning, kanske skandinavisk, kanske svensk. Sverige är det land i Europa som har de flesta och de äldsta arkeologiska fynden. En del instrument tyder på ett visst experimenterande. Jag vill få igång diskussionen om metallmungigan kan vara en skandinavisk innovation.”
Inga skriftliga källor
Från mungigans tidiga historia finns inga skriftliga källor och endast en avbildning, Albertus Pictors målning av en mungigespelare i Härkeberga kyrka i Uppland från slutet av 1400-talet.
Gjermund Kolltveit redovisar 144 arkeologiska fynd, merparten från Sverige. Har mungigan varit populärare i Sverige, eller är svenska arkeologer flitigare än sina skandinaviska kolleger? ”Jag tror inte att utgrävningarna varit fler i Sverige än i Norge, det måste finnas andra förklaringar. Den som ligger närmast till hands är att mungigan faktiskt var vanligare i Sverige under medeltiden”, säger Gjermund Kolltveit.
I dag ligger tyngdpunkten i Norge, säger han: ”Här finns en levande tradition, men det är vanskligt att säga om den kan föras ända tillbaks till medeltiden. De mungigor som tillverkas i Norge i dag liknar i alla fall de medeltida instrumenten.”
Vid ett skruvstycke i folklivsmuseets verkstad sitter Jakop Lavoll, känd som Munnharpe-Jakop, och tillverkar en mungiga inför en storögd, fotograferande och videofilmande grupp festivaldeltagare.
Här finns bara en kvinna, resten är medelålders män av det slag som nog skulle kunnat viga sina liv åt frimärken eller modelljärnvägar. De talar om lödtennets egenskaper, stålkvaliteter, metalltungans dimensioner och svängningstal.
Munnharpe-Jakops instrument kostar omkring en tusenlapp styck, inklusive en konstfullt snickrad förvaringsask. Flera av de instrumentalister som framträder under festivalens stora konsertkväll berömmer den norska hantverksskickligheten. Det krävs goda instrument för att spela väl, det gäller också mungiga.
Musik man inte trodde fanns
En efter en stiger de upp på estraden i det gamla församlingshuset, torkar av händerna mot byxbenen, rättar till anletsdragen och spelar musik man inte trodde fanns. Två timmar utan paus. Inte en död minut.
Leo Tadagawa från Japan spelar på en mungiga av bambu och på ett kinesiskt mässingsintrument. Han spelar droppande vatten, galopperande hästar, ropande fåglar.
Ungraren Zoltán Szilágyi, en tankspridd uppfinnar-jocke med håret på ända, spelar på några av det hundratal modeller han själv tillverkar. En basmungiga svirrar som en transformatorstation. På en piccolomungiga spelar han csardas i vansinnestempo.
En försynt musikprofessor och cellist från Österrike, Max Engel, ser ut att vara beväpnad med knogjärn. Det visar sig vara fem mungigor på en halvcirkelformad ställning. På dem spelar han en polonäs av Hayden och en bit ur 1700-talskompositören J G Albrechtsbergers ”Concertino i D för mungiga, ståkar och mandola”.
Anders Røine, en ung norrman med blond hästsvans och runda brillor, spelar fiollåtar med stor klangrikedom och dynamik. Tillsammans med Ånon Egeland spelar han ett synkoperat stycke, ”fritt efter Bob Marley”.
Norske spelmannen Ånon Egeland är eldsjälen bakom festivalen i Fagernes. Han är den norska mungigetraditionens främste ambassadör. ”Det som slår mig är att mungigan lockar så många olika typer av musiker. Här på festivalen finns de traditionella spelmännen, en av Norges mest kända filmmusikkompositörer, en amerikan som spelar techno trance på mungiga. Jag känner till en dansbandsmusiker som ägnar sin fritid åt att spela mungiga. Det finns alla sorter. Det är spännande och överraskande!” säger Ånon Egeland.
”Munnharpa er i vinden som aldri før”, som de säger i Norge, och intresset sprider sig. Nästa gång du hör nåt i luften som surra, kan det mycket väl vara en mungiga.
© Klas Gustafson