Tidigare publicerad i tidskriften Musik 1995:10
Med sin musik ställde Beatles världen på ända. 30 år senare har denna omvälvande musik förvandlats till minnenas melodier. Den arrangeras för klassisk gitarr och framförs av symfoniorkestrar.
Kan Beatles musik leva utan sina upphovsmän och utan den tid den skapades i? Är det bra musik?
Beatles musik förändrade mitt liv. Inget konstigt med det, den förändrade många liv – George Martins och Göran Söllschers, Holger Larsens och Per-Erik Brolinsons. Bara för att ta några exempel.
Men om någon vid tiden för ”I feel fine” hade sagt till den femtonåring som var jag att han 30 år senare skulle lyssna till denna omstörtande musik, spelad av en frackklädd symfoniorkester under ledning av en ordensbehängd pensionär och presenterad av en skånsk bankdirektör i vit smoking, då hade han fnyst av förakt.
Nu är jag där.
På dirigentpulten i Stockholms konserthus står den silverhårige George Martin framför Malmö Symfoniorkester för att räkna in ”Here comes the sun”, uvertyr i ett turnerande helaftonsprogram med Beatlesmusik. Bankdirektören, som heter Staffan Olander och kan hela Beatleshistorien utantill, har med distinkta gester just manat oss att ge dirigenten en stående hyllning.
George Martin är nog värd den, han som av en lycklig slump kom att bli Beatles skivproducent och musikaliske mentor.
När han 1962 kontrakterade gruppen till EMIs Parlophone-etikett var han redan medelålders, 36 år gammal. Bakom sig hade han studier i klassisk komposition och oboe vid Guildhall School of Music. Som arrangör och skivproducent hade han arbetat med såväl jazzmusiker som kabaréartister, dansorkestrar och musikstollar som Peter Sellers.
Det var således ingen högbrynt konstmusiksnobb som tog sig an Beatles, men George Martin var i mycket deras raka motsats; en distingerad småborgare med all den teoretiska musikkunskap och överblick de själva saknade. Här uppstod ett spänningsfält som alstrade ny musik.
Musik för en ny tid
George Martin var en uppfinningsrik och tålmodig partner, en grå eminens som kunde noterade en hastigt gnolad melodi och ge vilda idéer klingande gestalt. Med hans beägna bistånd gjorde Beatles musik som präglades av – och som kom att prägla – sin omgivning.
Den signalerade förändring, förebådande en ny tid. Det var ”En revolution i huvudet”, för att citera titeln på Ian MacDonald grundliga genomgång av Beatles produktion (Bo Ejeby Förlag).
Timmarna före Stockholmskonserten sitter George Martin bredvid mig i en hotellsoffa. Pannan är högre och håret längre än på 60-talsbilderna från EMI:s studio på Abbey Road i London.
Musiken som skapades då finns kvar, men 60-talet är ett minne. Hur står sig Beatlesmusiken utan sin omgivning? Vilka kvaliteter har den? Är det ens bra musik?
George Martin ser konfunderad ut, kanske har han inte tänkt på saken tidigare. Han svarar med en motfråga: ”Varför skulle musiken vara mindre bra nu än när den var ny?”
Kanske därför att Beatles inte bara komponerade musiken och skrev sångtexterna utan också, med inspelningsstudion som redskap, ”fullbordade” verket. En lång rad framgångsrika populärmusikkompositörer har under 1900-talet bidragit till en gemensam sångskatt, men de formade inte själva det klingande slutresultatet.
”Det där är en puristisk synpunkt”, säger George Martin farbroderligt tillrättavisande. ”Beatles melodier är moderna klassiker. Visst var de enastående exekutörer av sin egen musik, de gjorde själva de slutgiltiga inspelningarna, men varför förneka någon nöjet att höra musiken igen? Beatles må vara störst och bäst – men de är inte här! Det är bara jag som är här…”
George Martin slår ut händerna i en gest av låtsad blygsamhet och tillägger:
Betänk att det här också är min musik. Jag gjorde många av originalarrangemangen. Det går inte att tänka bort de symfoniska inslagen i inspelningar som ’A day in the life’ och ’Golden slumbers’ eller stråkarna i ’Yesterday’ och ’Eleanor Rigby’.
George Martin ber inte om ursäkt. Han påstår inte att hans symfoniprogram är en fullgod ersättning, men tycker att melodierna är värda att spelas. ”Det är ett rent nöje, både för mig och för publiken.”
Jazz och cirkusmusik
Visst är den präktigt medelålders publiken i Konserthuset nöjd med vad den får för sina 400-kronorsbiljetter. George Martin demonstrerar ett lekfullt förhållande till musiken. Han gör Benny Goodman-jazz av ”I feel fine”. ”Being for the benefit of Mr Kite” förvandlar Malmösymfonikerna till cirkusorkester med tung gump. Ibland är arrangemangen lika distingerade som George Martin själv men när det bli allsång vill jag helst sjunka in i fåtöljens röda plysch. Jag vägrar tralla mitt ungdomsuppror. Där går min gräns.
Annars finns det just inga gränser för vad Beatles musik kan användas till. Den har anpassats till alla genrer, inte minst konstmusikaliska. Härom året gjorde Musikhögskolan i Piteå en konsertversion av ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. När Norrköpings Symfoniorkester förra hösten invigde sitt nya konserthus skedde det med Rachmaninov, Strauss – och Beatles. Nyligen gav klassiske gitarristen Manuel Barrueco ut en skiva med Beatlesmelodier. ”Yesterday” lär finnas i 700 inspelningar.
Nu har Göran Söllscher gjort den 701:a. ”Det är ett klassiskt musikstycke”, säger han till sitt försvar. ”Dessutom vinner Toru Takemitsus arrangemang i längden, det har ett drömmande drag som jag gillar.”
Skivan ”Here, there and everywhere” (Deutsche Grammophon) innehåller Beatlesmelodier arrangerade för klassisk gitarr. Den väcker stort intresse, det är fortfarande litet märkvärdigt när klassiska artister spelar populärmusik.
Göran Söllscher har just blivit intervjuad av en journalist från Vetenskapens Värld. ”Han ville veta hur man gör när man spelar gitarr. Det har jag aldrig tänkt på. Det är väl bara att spela?” frågar han sig litet villrådigt efter en snart 20-årig karriär som professionell konsertgitarrist.
Göran Söllscher skivdebuterade med musik av Bach och Sor, men lyssnade mest på Beatles. Sedan dess har han spelat Barrios och Dowland, Albeniz och Ponce, men vid sidan om konsertscenerna har Beatles musik varit en ständig följeslagare. ”Jag blev jätteglad när den kom på CD, eftersom mina LP-skivor nästan blivit omgraverade av alltför intensivt spelande.”
Kärlek och omtanke
År 1990 gav Göran Söllscher en Bach-konsert i Tokyo. När Bach-repertoaren inte räckte till alla extranummer fyllde han ut med några Beatleslåtar. Publiken var förtjust, den japanske chefen för hans skivbolag likaså. Där föddes tanken på den skiva som nu kommit ut.
”Tar man sig an musiken med kärlek och omtanke, då fungerar det. Det handlar om att hitta rätt stämning, anpassa musiken till instrumentet”, säger Göran Söllscher som inte tycker att det varit något stort problem: ”Beatles gjorde gitarrmusik, de startade den stora gitarrboomen. Deras slingor och harmonier är skapade för gitarr.”
Under arbetet med skivan har han upptäckt likheter mellan Bach och Beatles – ganska enkelt uppbyggd musik med tydliga direktiv och med utrymme för personlig tolkning. Han upptäckte också att det ryms betydligt mer i Beatles musik än han hört tidigare.
Medan några melodier spelas på ett rakt och sångbart sätt är andra helt omarrangerade. ”’Yellow submarine’ är som en ny komposition. Här är den besvärlig att lyssna på, inte alls bekväm.”
Att ge Beatles låtar konstmusikalisk dräkt är inte nytt. Redan 1965 gav pianisten och arrangören Joshua Rifkin ut skivan ”The Baroque Beatles Book”, där han spelar tidig Beatlesmusik i barockarrangemang, påpekar Per-Erik Brolinson. Han är, liksom Holger Larsen, docent i musikvetenskap vid Stockholms universitet. De båda doktorerade med en avhandling om rockmusik i början av 80-talet.
Per-Erik Brolinson var redan poptokig när Beatles slog igenom. För honom var det alltså inget vägskäl, ”men vägen blev bredare och roligare att färdas på”.
Att Holger Larsen sysslar med musik beror däremot helt på ungdomsårens Beatleslyssnande. ”Jag lärde mig det mesta om grundläggande harmonik av dem.”
Retroaktivt godkännande
När Beatlesmusiken ges klassisk dräkt kan det fungera som ett retroaktivt ”godkännande”, det ger ökad status och legitimitet åt en musik som åtminstone till en början möttes med misstro av föräldragenerationen, menar Per-Erik Brolinson. ”De reaktioner jag mött efter George Martins konsert tyder på det: ”Nu inser man att de var jättebra” och ”Äntligen hör man kvaliteterna i musiken”.
Själva är Per-Erik Brolinson och Holger Larsen snarast benägna att utfärda ”Mantovani-varning”. Orkesterarrangören Annunzio Mantovani gjorde sig känd för att dränka populära melodier i ett hav av stråkar och rocklyssnare brukar av hävd hissa pestflagg så fort de vittrar en violin.
Det kalla kriget mellan konstmusik och rock manifesterades redan under rockmusikens första år, i mitten av 50-talet. ”Roll over Beethoven, and tell Tschaikowsky the news”, sjöng Chuck Berry kaxigt i en av den unga rockens programmatiska sångtexter. Hans bluesbaserade repertoar lär inte heller vara aktuell för symfoniska orkesterarrangemang.
Chuck Berry var en av Beatles tidiga förebilder (och de har själva spelat in ”Roll over Beethoven”), men deras drift från den bluesfärgade rocken mot andra musikkulturer öppnade dörren för alla dessa nytolkningar.
”Även bortsett från originalversionernas stråkarrangemang finns det tydliga drag av europeisk konstmusik hos Beatles, såväl harmoniskt som melodiskt. Låtar som ’In my life’ och ’Fool on the hill’ liknar till exempel madrigaler”, säger Holger Larsen.
Han anser att överföringar av Beatles musik inte kan konkurrera med originalen. ”Soundet kan inte ses som något som bara färgar presentationen av en låt, utan som en integrerad del av låten”, skriver Brolinson och Larsen i sin genomgång av rockmusikens stilar och trender, ”Good vibrations” (Natur & Kultur).
”Det klingande fonogrammet är Beatles bidrag till musiken, inte en samling melodier. Det går inte att göra en sådan frikoppling. Musiken är präglad av deras eget utförande”, säger Holger Larsen. ”Dessutom menar jag att det vokala är det starkaste uttrycket i rocken. Det Beatles har givit världen är vokalmusik. Att gå från vokal till instrumental musik är att kastrera rockgruppen Beatles.”
Innan han reser sig ur hotellsoffan för att förbereda sig inför kvällens konsert frågar jag George Martin om han tror att Beatles musik kommer att överleva. Spelas den fortfarande om ytterligare 30 år?
Jag väntar mig nog att få höra något om musik som står sig, som alltid kommer att framföras. Men den snart 70-årige George Martin rycker på axlarna: ”Jag kommer i alla fall inte att spela Beatlesmusik om 30 år.”
© Klas Gustafson