Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 1990-09-02
Han är sångare och kompositör, musikforskare och pedagog. Han spelar banjo och gitarr, agiterar och organiserar. Han har beskrivits som ett helgon och som en samhällets fiende. Själv kallar han sig ”a jack of all trades”, en som kan litet av varje. I femtio år har han haft som jobb att vara Pete Seeger.
Han springer upp på scenen med banjon i högsta hugg. En senig nybyggare i blåjeans och randig sportskjorta. Gråsprängd men med blossande kinder.
Han spelar med ungdomlig iver, men när han börjar sjunga är det med en gammal mans röst.
”Lever han?”, har folk frågat när de hört Pete Seegers namn.
Här i Danmark, på sporthallens scen i sydjylländska staden Tönder, lever han uppenbarligen, 71 år gammal. Ingen annan artist i USA har under årens lopp mött så mycket publikt bifall och så många ruttna tomater. Hur är det möjligt att den godmodige gamle mannen där uppe på scenen kunnat väcka så starka känslor?
Han är professionell, fattas bara efter ett halvsekel som artist, men det är inte för artisteriets skull publiken har fyllt sporthallen.
Pete Seegers namn betyder något. Det är därför många av oss har kommit hit.
Från sober överklass
Tågresan från Stockholm till Tönder är 16 timmar lång. Under den tiden läser jag Pete Seeger-biografin ”How can I keep from singing” av David King Dunaway.
När jag öppnar den i Stockholm är den 1919 och Pete Seeger föds i New Englands sobra överklass. Hans far är musikforskare, hans mor klassiskt skolad violinist, men unge Pete vill inte studera musik.
Medan tåget går genom Sverige passerar det nordamerikanska 30-talet, då de intellektuella ”upptäcker” folkmusiken och förenar den med nationalism och politisk radikalism. Pete Seeger dras in i New Yorks folkmusikcirklar, gör långa bildningsresor över hela USA, och blir kommunist.
När tåget når Köpenhamn har Pete Seegers karriär redan haft sina första toppar och dalar. Han har haft framgång som fackföreningssångare under 40-talets organisationsvåg, men FBI har ögonen på honom och begränsar hans möjligheter att framträda.
På väg över Själland tar andra världskriget slut och det kalla kriget förs i USA med ägg och tomater och stenar. På tågfärjan över Stora Bält har Pete Seeger stora skivframgångar med sin grupp The Weavers, men gruppen får inga jobb sedan FBI stämplat den som subversiv.
Tåget mot Tönder når de vackra hängbroarna vid Lilla Bält, det har blivit 50-tal och Pete Seeger kallas till senator McCarthys utskott, anklagad för oamerikansk verksamhet. Han vägrar besvara alla frågor om sin politiska uppfattning. Detta ”förakt” för kongressen ger honom ett ettårigt fängelsestraff, som han aldrig avtjänar.
Först sju år senare, när mitt tåg nått Jylland, undanröjs domen, men utan att Seeger blir rentvådd. Han sjunger för medborgarrättsrörelsen och mot USA:s krig i Vietnam, han reser till Kuba, Sovjet och Kina. Hemma i USA inleder han ett projekt för att rena Hudsonfloden. Det arbetet har nu lett honom hit, till Danmark.
När tåget når Tönder slutar biografin och samtiden tar vid. Samma dag har Pete Seeger hållit föredrag inför ett internationellt miljöseminarium om de framgångar gruppen kring slupen ”Clearwater” haft under drygt tjugo år, då den förenat segling, vetenskap, musik och miljöarbete.
”Ers Legendar”
Pete Seeger har berättat hur han numera kan ta sig ett dopp i Hudsonfloden. För tio år sedan var det inte möjligt.
Nu har miljöseminariets deltagare kommit till sporthallen för att se artisten Pete Seeger framträda.
”Som muslimen måste resa till Mekka, måste den som älskar träbåtar resa till Danmark”, säger han från scenen. En stormig Nordsjöseglats har givit Pete Seeger rosor på kinderna.
Han sjunger ”Michael, row the boat ashore” och får sällskap på scenen av sin dotterson och av Arlo Guthrie. Deras sång täcker blottorna där Pete Seegers röst inte längre räcker till.
Mest övertygande är de i ”A hard rain’s a-gonna fall”, skriven av folkmusikdissidenten Bob Dylan, han som en gång spåddes att bli den nye Pete Seeger. Själv föredrog han att vara just Bob Dylan, och den gamle Pete Seeger har ju stått sig bra.
Under tiden har han fostrat ett par generationer folksångare i och utanför USA. Hans instruktionsbok i konsten att spela femsträngad banjo har sålts i mer än en kvarts miljon exemplar sedan den kom ut 1948. Han har gjort en stor musiktradition tillgänglig. Många, många kan tacka Pete Seeger för musiken.
Han är legendarisk, en nordamerikansk institution. Hur tilltalar man en sådan? Ers Legendar? Bäste Institution?
Legendaren äter frukost när han morgonen därpå tar emot på sitt hotell. Han är förstås inte särskilt institutionell när han mumsar cornflakes, klädd i T-shirt och jeans.
Det där legendpratet vill han inte höra talas om, han anser sig inte ens vara en känd person. Jag framhärdar. ”Pete Seeger” är inte bara ett namn, det är ett begrepp, nästan ett varumärke.
Om det vore ett varumärke, vilken vara skulle han önska att det stod för?
”Do it yourself”, säger Pete Seeger. Han har litat till sig själv, oavsett om det handlat om att stå för sina åsikter eller bygga sitt eget hus.
Huset byggde han vid Hudsonflodens strand, norr om New York, år 1949. Nåja, inte alldeles själv. Hans fru Toshi var med, som hon varit sedan 47 år tillbaka. Hon har bytt blöjor medan Pete Seeger varit ute och förändrat världen. Hon har varit turnéledare och kamrer. Hon har organiserat organisatörens liv. Toshi finns med också här i Tönder.
Journalistdrömmar
En gång tänkte Pete Seeger bli journalist, men nog har han nått ut bättre och påverkat fler människor som artist än han hade kunnat göra som tidningsman? ”När jag var ung trodde jag att det var sättet att komma nära händelsernas centrum, utan att ta eget ansvar. Nu vet jag att det är en illusion. Alla har vi ett ansvar, så länge vi lever.”
Pete Seeger har tagit sitt ansvar med osedvanlig envishet och konsekvens. När han berättar om miljöarbetet lyser det om hans person. Han talar hellre om vattenrening än om musik och politik. ”Tänk globalt, handla lokalt”, är hans ledord numera. Som miljöaktivist kan han se resultatet av sitt arbete. Det har inte alltid varit så.
Hans förhoppning om att skapa en sjungande arbetarrörelse i USA kom på skam. Hans bild av de kampglada proletärerna och de rustika bönderna hade inte alltid sin motsvarighet i verkligheten.
Han undviker inte de politiska frågorna, det är till och med han som för dem på tal, men då håller han sig kort. Han kallar Stalin för knäppskalle (”a jerk”), men Pete Seeger ville inte blotta sitt politiska liv inför 50-talets senatsutskott och han vill inte göra det inför journalister i dag.
”När jag var ung läste jag om indianerna. Det var då jag blev kommunist”, säger han troskyldigt. ”Inga rika, inga fattiga. När det fanns mat, åt alla. Fanns det ingen mat var alla hungriga.”
Det var säkert lättare att vara kommunist i barndomens skogar än det blev tjugo år senare, i USA:s kommunistparti. Som partisångare erfor Pete Seeger hur dagsaktuella sånger blev gamla över en natt, när världsläget förändrades och partilinjen byttes ut.
Under Stalins pakt med Hitler sjöng Pete Seeger och hans kamrater anti-krigssånger. När Hitler-Tyskland angrep Sovjet fick de stryka i repertoaren och koncentrera sig på fackföreningssångerna. Men när USA gav sig in i kriget slöt partiet upp bakom presidenten och motverkade strejker. Då gick det inte längre att sjunga militanta arbetarsånger.
Under kriget sjöng Pete Seeger för USA:s soldater i Stilla havet. Om han i dag skulle framträda inför amerikanska soldater på väg till Irak, vad skulle han sjunga?
”Jag försökte göra en sång förra veckan, men hittade ingen bra melodi”, säger han och citerar ur minnet några rader ur en text med omkvädet ”Jag går inte ut i krig för oljans skull” (”I will not go to war for oil”). Det är väl så han alltid har gjort, skrivit en sång när det har behövts en sång.
Välkända sånger
Pete Seeger är upphovsman till flera välkända sånger, men de betraktas som traditionella, snarare än som ”Pete Seeger-sånger”. Kanske därför att andra artister gjort dem populära. ”If I had a hammer” (Peter, Paul and Mary), ”Where have all the flowers gone? (Kingston Trio), ”Turn, turn, turn” (The Byrds).
”Jag är ingen bra låtskrivare, om man jämför med till exempel Bob Dylan. Han är ett geni”, säger Pete Seeger anspråkslöst. Han är framför allt känd som scenpersonlighet, men Pete Seeger har också spelat in mellan hundra och två hundra LP-skivor. Vet han själv hur många? ”För många!” utropar han.
Själv lyssnar han inte på skivor, egna eller andras. Jo, kalla vintrar när han spolat vändplanen utanför sitt hus för att åka skridskor, då lyssnar han. ”Helst sätter jag på steeldrums från Karibien. Det är den bästa skridskomusiken!”
Han kallar Woody Guthrie, Leadbelly och sin far, Charles Seeger, sina största musikaliska inspiratörer. Det var en rätt osannolik trio som på 40-talet skapade en ny folkmusik i USA. Den väldige, svarte kåkfararen Leadbelly, den rumlande bohemen Guthrie och den prudentlige pappa Seeger med sin scoutmoral.
Från Leadbelly fick han rytmen. Av Guthrie lärde han att spela rakt och enkelt. Envisheten har han nog fått från pappan, musikprofessorn som miste jobbet för sina radikala idéers skull.
Tungan kvar
Under 17 år var Pete Seeger utestängd från USA:s nationella radio och TV. Under den tiden reste han genom USA, från college till college, från stad till stad. Han sjöng i skolor och på barnhem, för alla som ville lyssna. I dag säger han att dessa resor är det viktigaste han gjort i sitt liv.
Trots att han sjungit och spelat för publik sedan tidigt 40-tal tillhör Pete Seeger knappast underhållningsindustrin. Han citerar ett arabiskt ordstäv: ”Kungen anställer poeten. Kungen skär tungan av poeten.”
Visste har Pete Seeger kompromissat. Under en period bytte han flanellskjortan mot frack och de politiska mötena mot nattklubbar. Denne renlevnadsman har till och med gjort cigarettreklam. Men Pete Seeger har varit märkvärdigt trogen sina ideal. Han har inte varit till salu.
Hans röst sviker honom nu, men han har tungan kvar.
© Klas Gustafson
År 2022 hedrade USA:s postverk den tidigare
”oamerikanske” Pete Seeger med ett frimärke.
