Tidigare publicerad i tidskriften Lira 2007:1
Han lanserade Billie Holiday, Benny Goodman och Count Basie, men skivproducenten och talangscouten John Hammonds nyfikenhet stannade inte vid jazzen. Rikemanssonen och medborgarrättsaktivisten Hammond skrev också skivkontrakt med Aretha Franklin, Bob Dylan, Leonard Cohen och Bruce Springsteen.
Hösten 1992 sände Jazzradion i Sveriges Radios P2 en kanadensisk dokumentärserie om skivproducenten och talangscouten John Hammond: ”The John Hammond Years”. Jag hade läst hans självbiografi ”John Hammond on record” från 1977 och började lyssna, fylld av förväntningar. Jag blev besviken. Inte på serien, men väl på Jazzradion som visade prov på precis den egenskap programmens huvudperson saknade: inskränkt musikaliskt revirtänkande.
På ett musikhak i Harlem hörde John Hammond i februari 1933 en inhoppad sjuttonårig vokalist, vacker som en dag och med en frasering som en improviserande jazzsolist. Hon hette Billie Holiday och skulle förändra inte bara John Hammonds liv.
Sen bara fortsatte det, John Hammond lanserade en lång rad sedermera stilbildande jazzmusiker: klarinettisten Benny Goodman, pianisten Teddy Wilson, pianisten och orkesterledaren Count Basie, vibrafonisten Lionel Hampton, gitarristen Charlie Christian …
Det hade räckt för att göra honom legendarisk, men det riktigt intressanta med John Hammond är att han inte stängde av öronen när hans ungdoms swingmusik tonade bort. Entusiasmen och nyfikenheten förlorade han aldrig. 1960 skrev han skivkontrakt med en 18-årig Aretha Franklin och därefter med Bob Dylan, Leonard Cohen, Bruce Springsteen och Stevie Ray Vaughan. Så dags hade P2 avbrutit radioserien. För den musikaliska renhetens skull kastrerades John Hammond: ingen rock i Jazzradion! Det säger något om musiklivets futtiga genretänkande och det säger något om John Hammonds storhet.
Nu har historien om hans liv äntligen skrivits: ”The Producer. John Hammond and the Soul of American Music” (Farrar, Straus and Giroux, 2006). Författare är en påläst journalist, Dunstan Prial (född 1963).
Född i en pengabinge
John Hammond föddes i en pengabinge, mamma kom från den svinaktigt rika familjen Vanderbilt. Han växte upp vid Central Park på Manhattan, i ett överklassigt palats med marmor på golven och kristallkronor i taken, omgiven av ädelt trä och äkta mattor. På de övre planen klingade Beethovens sonater, men lille John trivdes bäst i källaren där husets svarta tjänsteandar lirade ”Roamin’ in the Gloamin’” på trattgrammofonen.
Han blev en ung särling, som allergiker föredrog han stan framför det lantliga godset. Utflykterna till skivbutikerna i de svartas Harlem var korta, rent geografiskt. Socialt korsade han en ocean.
Som 18-årig student sommarjobbade John Hammond som lokalreporter i Portland, skrev om eldsvådor och Rotarymöten, men också om den misär indianerna levde i. I college var han en kuf: varken sportintresserad eller dansant, påverkad av moderns religiositet nobbade han tobak och alkohol. Hellre än att jaga tjejer la han lystet händerna på de senaste jazzskivorna. Klädd i slips, skjorta med button-downkrage och blazer med skolans emblem på bröstfickan var den unge renlevnadsmannen en hermelin bland Harlems cool cats.
En svällande skivsamling och ett brinnande jazzintresse fick honom att hoppa av studierna. Han lärde sig så småningom att röka och dricka, men borstfrisyren, tweedkavajen och packen med dagens New York Times och de senaste numren av de radikala tidskrifter han ständigt bar under armen skiljde ut John Hammond i de musikerkretsar han rörde sig i resten av livet.
I början av 1930-talet hyrde han in sig hos ett av de stora skivbolagen, han valde Columbia Records eftersom idolen Bessie Smith gav ut sina skivor där. Han spelade in swingpionjären Fletcher Henderson och andra svarta jazzmusiker. Studion, teknikern och musikerna betalade han ur egen ficka. Ersättning från Columbia fick han bara om skivorna gavs ut.
Medborgarrättsaktivist
Som ung och arg medborgarrättsaktivist engagerade sig rikemanssonen John Hammond för strejkande gruvarbetare i Kentucky och mot rasistisk rättsskipning i Alabama. Han fick förstås den federala polisens ögon på sig, den kallade honom kommunistisk medlöpare, men partimedlem blev han aldrig. John Hammonds syn på medborgarrätt och yttrande- och tankefrihet stämde inte med partiets.
Han ville höja de svarta musikernas status i sitt segregerade hemland, där till och med musikernas fackförening sorterade medlemmarna efter hudfärg. När John Hammond hade köpt sändningstid på en radiostation för att sprida svart jazz till vita lyssnare avvisades musikerna från huvudentrén och tvingades ta varuhissen för att nå radiostudion.
I nattliga jam deltog svarta och vita musiker gemensamt, men kunde inte spela i samma orkestrar. Vita orkesterledare med svarta instrumentalister riskerade att mista välbetalda radiospelningar. Radiostationernas ägare var rädda att förlora sponsorer och reklamintäkter om programmen fylldes med svart musik. De stora skivbolagen höll sig med speciella skivmärken för ”race records”, avsedda för den svarta publiken.
Goodman trotsade segregationen
En vit klarinettfantom som vuxit upp i Chicagos judiska fattigkvarter blev John Hammonds murbräcka: Benny Goodman. Hans trio blev det första jazzband som offentligt trotsade segregationen när pianisten Teddy Wilson engerades.
John Hammond var en kopplare av rang. Han sammanförde också Billie Holiday med Lester Young och Benny Goodman med Charlie Christian, den förste elgitarrhjälten. Mot slutet av 30-talet var Hammond inte bara nördig skivsamlare och jazzdiggare, utan en respekterad musikproducent och talangscout.
Under tre år i armén flyttade han sitt krig mot segregationen dit. USA:s svarta och vita soldater förväntades gemensamt strida för de demokratiska idealen mot det nazistiska Tyskland, men på hemmaplan gällde inte de höga idealen.
Kriget tog livet av swingmusiken – den lät plötsligt gammalmodig, patriotisk och käck. Den nya jazzen – bebop –var en rebellrörelse mot de dominerande storbanden. Trots att den var en protest från svarta jazzmusiker som John Hammond ägnat sitt liv åt att föra fram var han ingen bebop-anhängare, han fann den ogenomtränglig och pretentiös.
Hammond tycktes vara ute ur leken, men när det medelålders Columbia tappat kontakten med de unga var det en tweedklädd jazzdiggare från överklassen som gav bolaget anseende hos 60-talets radikala ungdomsrörelsen. John Hammond upprättade först den svartlistade Pete Seeger och kontrakterade strax därpå den 20-årige Bob Dylan, en värvning han fick försvara mot hård intern kritik.
I stället för att följa masskulturens enfaldigaste paroll och ”ge folk vad folk vill ha” gjorde John Hammond det enda vettiga: han gav folk vad han själv helst ville höra. Det resulterade i inspelningar som har präglat flera generationer lyssnare av jazz, folkmusik och rock.
Hammonds karriär var så fylld av historiska, legendariska och klassiska konserter, möten och inspelningar att det hade varit frestande att peppra historien om hans liv med utropstecken. Dunstan Prial håller i stället en välgörande saklig ton och en respektfull distans till sin ständigt lika entusiastiske huvudperson. 72 år gammal blev John Hammand lika upptänd av mötet med den unge bluesgitarristen Stevie Ray Vaughan som han 50 år tidigare varit inför Billie Holiday.
© Klas Gustafson