Tidigare publicerad i tidskriften Res, 1999:9 (november).
Det är ett ljuvligt oväsen när sambaskolan Estácio i Rio de Janeiro repar inför festivalen, ett rytmiskt raffinerat inferno i två fjärdedels takt, ett hypnotiskt slammer som skingrar alla tankar utom en: dansa!
Klockan åtta var det sagt. Men klockan åtta är den överbyggda gården fortfarande ödslig. Farliga kvarter, hade de sagt. Men kvällen är alltför ung, till och med för Estácios kvartersbovar.
En hög plåtgrind markerar gräns mot gatan. Ett par hundar ligger utsträckta vid entrén, ännu slöa efter dagens värme. Golv av rå cement. Tak av korrugerad plåt, vilande på stålrörsställningar. Betongväggar, målade i vitt och rött.
Det ser ut som bakgården Gud glömde, men det är helig mark. Det är sambaskolan Estácio de Sás högkvarter och träningslokal i Rios slitna innerstad, mitt i sambamusikens hjärtland.
Människor strömmar till – breda leenden, smällande handslag, kindpussar – och på några timmar fyller de lokalen med sitt förväntansfulla sorl. Det som nyss kunde tas för en ogästvänlig, utrangerad industrihall har förvandlats till en varm och vänlig festplats: Den lilla biljettluckan just till vänster om grinden, där den som vill betalar en tia i entré. Den improviserade serveringen med öl och läsk och smårätter. Souvenirförsäljningen borta i hörnet.
Ingen tvekan: Det här är hit man går en fredagskväll i Estácio.
Längs den upphöjda ramp som löper längs lokalens ena långsida står bord och stolar på rad. Det är de prominenta gästernas gräddhylla, där sätter sig nu sponsorerna och deras familjer, spelhajarna som pumpar in pengar i verksamheten. Den fryntlige styrelseledamoten hälsar välkommen, anvisar plats, hämtar öl.
Och pass på! Snart börjar musiken. I fonden samlas sambaskolans slagverkssektion med sina surdos, caixas, tamborins, reco-reco och agogô: väldiga bastrummor av plåt, virvelkaggar, taniga ramtrummor, rassel och metallklockor. I kväll är de ungefär 60 stycken – grabbar med bakvända kepsar, ölmagade farbröder och små tanter – totalt kan de vara någonstans mellan två och tre hundra. De är sambaskolans bateria, dess dunkande hjärta och rytmiskt pulserande motor.
En rytm som sätter fötterna i rörelse.
Den unisona uppvärmningsrytmen dränker småpratet och rullar på tills den sitter i betongmurarna. Då blåser mestre de bateria i sin visselpipa och släpper loss en befriande motrytm som sätter fötterna i rörelse.
Cementgolvet blir en inbjudande dansbana. Prövande, nästan omedvetna sambasteg utbyts grannar emellan. Små barn rör sig som vore de uppdragna med en fjäder i ryggen. Tonårsflickorna dansar på tonårsflickors vis, i små hemlighetsfulla cirklar. Och så de utlevande, de som kräver svängrum och beundrande blickar och som placerat sig helt nära slagverkarna, där rytmen blir rent fysisk.
De stora bastrummornas tunga slag sätter sig i bröstet, får revbenen att svikta. Smällarna från de små ettriga tamborins träffar tinningarna, med kort studs mot pannloben.
Det är urban musik med gatusmart klang. Med sina tunga dunsar och sina orena, metalliska ljud är det som om den spelades på själva staden: soptunnor, cyklar, bilvrak, korrugerad plåt. Det är kort sagt ett jävla liv.
Den första reaktionen är ett normalsvenskt ”vad ska grannarna säga”? I samma stund inser jag att alla grannar faktiskt är här. De småbarnsföräldrar och gamlingar som borde bli störda dansar sida vid sida med tonåringar och medelålders män och kvinnor.
De äldre herrarna är här, supportrarna i vita hattar med smala brätten, rymliga byxor och tröjor i sambaskolans färger, rött och vitt, med dess emblem, ett leende lejon. Här är kvinnor i klänningar som börjar sent och slutar tidigt, generöst urringade, åtsmitande och genomskinliga. Här är de storbystade blondinerna av obestämbart kön. Estácios träningslokal är känd som raggställe för homosexuella, men stämningen är snarast familjär. Ingen blir full, ingen blir otrevlig.
Nej, i de här kvarteren finns ingen att störa och förresten har folk hunnit vänja sig. De har hört samba i snart hundra år, sedan den dag europeisk dansmusik och afrikansk rytmik möttes och förenades.
Svartklubbar och polisrazzior
Sedan slaveriet upphävts år 1888 sökte sig många före detta slavar och slavättlingar hit till centrala Rio de Janeiro. Praca Onze, området som gränsar till Estácio, beskrevs i början av seklet som ett litet Afrika. Där höll de svarta kvinnorna från Bahia öppet hus, polisen betraktade tillställningarna som svartklubbar och gjorde ständiga razzior.
Hos bahianskorna samlades musiker som spelade tidens poulärmusik från Europa: vals och polka, schottis och mazurka. Det var alltså rena rama gammeldanskapell som började trixa med baktakten och improvisera med afro-brasiliansk rytmik. De kallade musiken choro, maxixe och samba.
Den första sambainspelningen gavs ut på skiva 1917. Symboliskt nog hade sången en vit och en svart upphovsman. Titeln var tidstypisk: ”Pelo Telefone”. Den blev det årets stora hit under karnevalen och sedan dess har det varit omöjligt att tänka sig karnevalen i Rio utan samba.
Estácio blev Brasiliens samba-central, flera legendariska sambistas kommer härifrån. 1928 bildade några av dem en musikförening som de kallade ”escola de samba”, en ironi riktad mot kvarterets riktiga skola. I dag har Rio ett sextiotal sambaskolor med i genomsnitt fem tusen medlemmar. Det betyder att åtminstone en kvarts miljon Rio-bor är direkt engagerade.
Ett träningspass inför karnevalen. Foto: Thomas Fahlander
Lägg därtill deltagarna i alla anspråkslösa kvartersband, vars enda ambition är att roa sig själva. En eftermiddag spelar gruppen med det självironiska namnet Que Merda é Essa? (Vad är det här för skit?) på trottoaren utanför hemmabaren Paz & Amor: åtta trummor, några rytminstrument och en mycket blandad kör.
Och lägg därtill alla de bandas som med bleckblås och trummor, taktfasta marchas och dansant samba skapar fest på gator och torg. Anspråkslösa tillställningar med långa potpurrier av kända sambalåtar och gamla slagdängor som till och med en medelålders svensk kan sjunga med i. Hela kvarteret dansar på torget, under serpentiner och kulörta klot som hängts upp på vajrar mellan husfasaderna. Smågrabbarna knackar takten med pinnar på tomma ölburkar.
Över klassgränser och generationer
Att tala om en levande musiktradition är ett understatement. Samba är en gemenskapskultur, ett socialt kitt som förenar samhällsklasser och generationer.
Sambaskolan är ett centrum i sitt bostadsområdes sociala liv, en mötesplats och en källa till lokalpatriotism. De framgångsrika sambaskolorna är samtidigt hierarkiskt styrda företag som omsätter stora belopp. De har biljettintäkter från den årliga paraden i Rios sambastadium, från TV-rättigheter och skivutgivning. Men ett 90 minuter långt framträdande i den vidlyftiga paraden kan kosta mer än åtta miljoner kronor för var och en av de 14 deltagarna i grupo especial, sambaskolornas elitserie. Då är det lätt att bli beroende av pengar från knarkhandel och illegala lotterier.
Med sitt pampvälde, sin svaghet för magnifika utstyrslar, omåttliga danslust och höga ljudvolym liknar sambaskolan en idrottsförening som inkorporerat såväl det lokala operettsällskapet som folkdanslaget och hårdrockbandet.
Denna fredagskväll trimmas sambarytmerna alltså inte bara hos Estácio de Sá, det sker överallt i stan. En del sambaskolor repeterar i enkla inhägnader i ruffiga förorter, andra i eleganta nöjeslokaler i medelklassens kvarter.
Okej. Det är samba. Det är Rio. Var är i så fall plymerna och paljetterna? Var är glamouren? Flärden?
Det här är grå samba-vardag, ett av träningspassen i den gnetiga mellansäsongen, det 363 dagar långa förspel som leder fram till den tvådagars eruption som stavas
k-a-r-n-e-v-a-l.
Visst är atmosfären otvungen. Visst är alla glada, men det är en disciplinerad glädje. Slagverkssektionens medlemmar spelar med stor koncentration, bara mannen med cymbalerna släpper loss en smula med charmanta leenden och gracila danssteg.
Med åtbörder och blickar och med genomträngande visselsignaler styr spelledaren sin trupp, manar den till eleganta vändningar och plötsliga pauser. Det bombastiska bullret rymmer utstuderade finesser, virtuosa uppvisningar i rytmisk precision.
Hur skulle det vara möjligt för ungdomarna här i Estácio att starta aggressiva garageband, när morsan och farsan är ute om kvällarna och trummar sig svettiga? Vilken revolterande tonåring skulle ens komma på tanken att försöka skrämma skiten ur föräldragenerationen med hög volym och utmanande klädsel? Här dansar ju till och med farfar hela natten till ett öronbedövande dunka-dunka.
Dags för allsång
Det är långt efter midnatt hos Estácio de Sá när det börjar tjuta i högtalar-anläggningen och en man med den lilla fyrsträngade gitarren cavaquinho stiger fram. Då vet man att det är dags för allsång. Då ska årets samba de enredo finslipas, temasången som ska hjälpa sambaskolan tillbaks till toppen.
Estácio de Sá har en stolt historia, men är en sambaskola på glid. Den har halkat ur elitserien och spelar i kvalgruppen. Det har gått sju långa år sedan mästartiteln erövrades senast.
Supportrarna sjunger ”No passo do compasso”. De ropar sina ”ô skindô skindô” och sina ”ziriguidum ziriguidum”, språkligt betydelselösa men rytmiskt meningsfulla fraser, sambans motsvarigheter till gammeldansens ”tjo” och soulmusikens ”sock it to me!”.
Kvällen därpå ska jag se en mindre grupp slagverkare och dansare från Estácio de Sá framträda i de välbärgades kvarter vid lagunens södra strand, spelplatsen visar sig vara en kombinerad musikklubb och galleria. En discjockey pumpar ut techno och drum´n´bass medan köpstarka ungdomar glider runt bland smarta solglasögon och armbandsur, rökelse och skor i imiterat krokodilskinn.
Här finns en och annan som med hjälp av hip-hop-mundering eller punkdress försöker bryta sig ur konformitetens sommarklänningar eller shorts och T-shirt. Men när Estácio de Sá kommer loss på scenen betyder sådana markeringar inte mycket. Också de chickaste och coolaste ungdomar visar sig ha samba i benen. Drum´n´bass i all ära, men alla tillhör den stora sambafamiljen.
Det är lätt att förstå den nordamerikanske skribent som drev runt i Brasilien, besatt av en enda fråga, den som också blev titel på boken han sedan skrev: ”Varför dansar detta land?.
Samban speglar tiden
Brasilien är förstås ingen musikal, dess folk ingen glatt dansande chorus line. Historien har knappast skrivits på notpapper, men sedan 1917 års ”Pelo Telefone” har samtiden speglats i sambamusiken.
På 1930-talet spreds den från Estácio, sögs upp av Rios extravaganta nöjesliv och blev med radion hjälp Brasiliens stora populärmusik. Det var en guldålder, många av de bästa melodierna skapades då. Men musikindustrin kräver ständiga nyheter, samban blandades med foxtrot, cha-cha-cha och andra modedanser, den lanserades som sambalada och sambolero och jag vet inte vad.
Medan samban förskingrades föll dess gamla fäste. Rio moderniserades, delar av den gamla staden revs för att ge plats åt de stora avenyerna. Sambans kärntrupp flyttade till kåkstäderna på Rios kullar. Där överlevde den hektiska slagverksmusiken som samba de morro.
Den som sett ”Orfeu Negro” känner igen miljön – filmen präglar fortfarande omvärldens syn på musikkulturen i Rio, trots att den gjordes 1959. Filmens musik var en harmoniskt och rytmisk nyskapande samba. Förnyelsen kom inte från favelornas folk, det var några unga män från medelklassen som visade en ny väg: bossanova.
I Copacabana är det svårt att hitta ”Flaskgränden”. Ingen vägledande skylt, men gubbarna i kvarteret kan peka ut Beco das Garafas, gatstumpen som i slutet av 50-talet hyste flera nattklubbar. En av dem har blivit porrklubb och en är tvättinrättning, men Little Club finns kvar, med mässingsskylt och träpanel i entrén. Här är det kult-känning, som att stå på tröskeln till Milton´s Playhouse i Harlem, där be-bopen föddes, eller Cavern Club i Liverpool, där Beatles blev Beatles. Här i gränden skrev kompositören Antonio Carlos Jobim, poeten Vinícius de Moraes och gitarristen och sångaren João Gilberto musikhistoria under de ljumma sommarnätter då de formade sin svalt svängande bossa nova.
Den blev Brasiliens främsta gåva till världen, ett melankoliskt men hoppingivande ljudspår till tidens obegränsade optimism. Brasilien hade äntligen blivit världsmästare i fotboll. En populär president lovade rekordår. Framtidsstaden Brasilia byggdes. Allt var möjligt och en hel planet gnolade på ”Desafinado”.
Lyckoruset blev kort. 1964 tog militären makten, stängde parlamentet, införde censur. Men inte ens 20 års stelbent diktatur kunde ta död på samban, den blev en fristat, om än utsatt för ständiga attacker. Artister svartlistades, fängslades, spöades av fascistiska ligor. Flera musiker gick i exil. Under de svarta åren sökte sig musiken skilda uttryck, ständigt gäckande censuren.
Gatufest i Salvador
Uppförandet av den stora Samba-dromen i Rios gamla musikkvarter markerar slutet på militärdiktaturen. Sedan 1984 hålls den årliga karnevalen här. Den segrande sambaskolan i årets karneval har en ökänd spelkung som hedersordförande och bland alla pampiga silikonbröst paraderade en världsberömd plastikkirurg, vad säger det om dagens samba-klimat?
I de fattiga, svarta delstaterna i nordost betraktas samba numera som ett uttryck för Rios maffiastyrda fjolligheter. Salvador i Bahia utmanar Rio som musikmetropol. Dess livaktiga och afrikanskt påverkade slagverksgrupper ger musiken en ny rytm, dess karneval är en folklig gatufest som lockar en miljon besökare.
Bahianskorna tar över dansgolvet i Estácio de Sá. Foto: Thomas Fahlander
Bahia har i hundra år försörjt samban med den rytmiska råvaran och de begåvade hantverkarna, osedvanligt många av de framstående musikerna, poeterna och kompositörerna kommer därifrån. Det var ju också hemma hos de bahianska kvinnorna i Rio som samban föddes. De är sambans mödrar och för att hylla dem har varenda sambaskola med självaktning en egen sektion för bahianskorna, ala das baianas.
Så när det blivit tidig lördagmorgon i sambaskolan Estácio de Sá lockas till slut de paranta tanterna fram, bereds plats på golvet, trugas att dansa. De reser sig mödosamt, rättar till klänningarna, lägger ifrån sig handväskorna. Sedan dansar dessa stolta och omhuldade kvinnor som om de aldrig hade gjort annat.
När jag utmattad och med sambarytmen ringande i öronen lämnar Estácio dansar de fortfarande. Här har de sitt liv.
© Klas Gustafson