Tidigare publicerad i tidskriften Musik 1998:4 (april)
En stockholmare i Hälsingeskogen. En spelman på nöjesestraderna. Björn Ståbis dubbelliv har alltid satt myror i huvudet på dem som vill ha var sak på sin plats.
Björn Ståbi är en sådan person som kan komma till ett middagsbord och – liksom i förbigående – säga: ”Har ni tänkt på att gravitationen har ökat på sistone?” Så är ett svindlande metafysiskt och filosofiskt samtal igång från vilket middagsgästerna reser sig några timmar senare, yra i mössan.
Just hans filosofiska sinne är det första som nämns när en yngre kollega får frågan hur det är att spela med Björn Ståbi: ”Han är en människa som tänker mycket, det hörs! Björns musikaliska kärna är urstark, den knäcker man inte i första taget.”
Sedan 1963 har Björn Ståbi ett fint ställe att filosofera på: gården Hörrgård vid byn Korskrogen i nordvästra Hälsingland. Vi sitter i hans kök. Tvärs över gårdsplanen står ladugården som numera rymmer två verkstäder, en för snickeri och en för hustrun Vivekas keramiktillverkning. På övervåningen har Björn Ståbi inrett en praktfull ateljé för sitt konstnärliga växelbruk – förutom musiken ägnar han sig åt måleri, teckning och grafik. Ibland går han ut och bygger ett hus.
Den musikaliska kärnan fick han med sig hemifrån, den har vuxit sig stark under ett halvt sekel. Pappa Erik var spelman från Orsa i Dalarna och hade, likt många andra dalaspelmän, flyttat till Stockholm. ”Jag spelade med farsan i flera år, men plötsligt en dag – jag var elva år och minns precis tillfället – slog det mig hur musiken verkligen skulle låta. Det skulle vara Gössa!”
Björn Ståbi hade drabbats av Gössa Anders Andersson, och på den vägen är det. Storspelmannen från Orsa bodde under sina Stockholmsbesök hos familjen Ståbi i Bromma. ”Han spelade väldigt traditionsenligt, ändrade just inte på låtarna under sitt liv. Det var något att hålla i! Gössa var den stora hjälten där uppe i Stackmora, men det var ju inte många som begrep sig på låtarna!”
Hugo Alfvén begrep. Han kryddade musiken till baletten Den förlorade sonen med en Orsapolska. Alfvén dirigerade själv uruppförandet på Stockholmsoperan år 1957, men var missnöjd med den italienske konsertmästarens soloinsats. Vid genrepet tillrättavisades den stackars violinisten med ett skarpt: ”Du ska spela som Gössa Anders!”
Björn Ståbi hade stor respekt för sin läromästare: ”Han spelade och jag försökte hänga med. Man kunde bara inte be att en äldre spelman skulle spela långsamt eller repetera en låt för att man skulle lära sig den ordentligt. Efter en hel dag kunde man möjligen be att få höra låten ytterligare en gång, framåt kvällen.”
Dagarna med Gössa Anders var högtider. Spelmannen Hans Börtas, som flyttat till Stockholm från Rättvik, stod för vardagsgnetet. Varje onsdagskväll under Björn Ståbis hela tonårstid kom han till villan i Bromma: ”Först fick farsan vara med och spela i en timme. Sen var det bara Börtas och jag. Så avslutade vi kvällen med träkarlsbridge. Samma sak varenda vecka.”
Övade på muggen
Det blev ingen vidare bridgespelare av Björn Ståbi, men sitt mästerskap i konsten att spela fiolstämmor grundlade han under de där onsdagskvällarna. ”Jag övade varenda dag. När jag kom hem från skolan gick jag direkt in på muggen, där var akustiken bäst. Sedan satt jag och spelade tre, fyra timmar i sträck.”
Orsalåtarna var hans liv, men ett hemligt liv. Björn Ståbi var en folkmusikens Clark Kent, en till synes ordinär grabb. Men ibland drog han på sig dräkten och bytte identitet. Han förvandlades inte till Stålmannen, men till Spelmannen. ”Livet som spelman var helt åtskilt från mitt övriga liv. Tog jag på mig dräkten blev jag en annan människa. Det var ingen i skolan som visste att jag spelade fiol. Inte ens mina bästa kompisar!”
Folkmusiken stod inte högt i kurs i efterkrigstidens Sverige, speciellt inte i Per Albins och familjen Myrdals Bromma. Landet skulle bli modernt, folkhemmet skulle byggas. Bort med alla belastande kvarlevor som påminde om det otidsenliga bondesamhället.
”När vi i familjen tog på oss dräkten för att åka kommunalt till Skansen och spela, då tog vi våra vanliga kläder ovanpå”, minns Björn Ståbi: ”Det räckte med att ha en fiollåda för att bli trackad. Hade du dräkten också, då var det kört!”
Björn Ståbis farmor Majt hade en gång lovat sin bror, konstnären Anders Zorn, att alltid bära folkdräkt. Zorn var en varm anhängare av dräktbruket. ”Farmor bodde periodvis hemma hos oss och då ville hon delta i familjens alla aktiviteter. När jag gick på biomatiné skulle farmor promt följa med – klädd i dräkt förstås. Jag drog ner kepsen och hoppades att ingen skulle känna igen mig.”
Att ta med fiolen till Bromma läroverk var inte ens tänkbart. Men när Björn Ståbi skulle ta realen och behövde bättra på musikbetyget kände han sig tvingad att be sin lärare att få spela upp: ”Jag skolkade en lektion för att kunna sticka hem och hämta fiolen medan kamraterna satt kvar i klassrummet. När jag hade spelat färdigt väntade jag till nästa lektion innan jag smög hem med fiollådan. Ingen av kompisarna märkte något.”
Han var en duktig gymnast och hade en rätt tuff stil i skolan, så det blev en stor överraskning för musikläraren att han kunde spela fiol. ”Och Orsalåtar! Han visste knappt att de fanns. Men jag fick kanonbetyg.”
Tillsammans med sina kamrater lyssnade Björn Ståbi på jazz, hemma spelades mest pappas klassiska skivor. ”Så fort det kom en framstående violinist till Konserthuset, då var alla spelmän där för att lyssna. I pausen diskuterade de spelteknik och trätte om vem som var bäst, David Ojstrach eller Jascha Heifetz.”
Björn Ståbi filade på sina Orsalåtar varenda dag, till dess han var 18 år. Då bestämde han att det fick vara slut med att spela för sig själv. ”Sedan dess har jag egentligen aldrig övat.”
Problemet var att hitta jämnåriga spelkamrater – folkmusiken hade som sagt ingen högkonjunktur bland ungdomen i tradjazzens och rock’n’rollens sena 1950-tal. När Björn Ståbi träffade Pers Hans Olsson från Rättvik spelade de nästan utan uppehåll i tre dygn – ”det var helt otroligt!”.
”Vi var bara en handfull spelmän i vår generation. Sedan, under folkmusikvågen, blev det ju annorlunda. Alla spelade och ingen lyssnade.”
Uppsving under gröna vågen
Om det varit glest i leden bland unga spelmän i början av 60-talet blev det desto trängre tio år sedare. Den gröna vågen förde med sig ett väldigt uppsving för folkmusiken. Det var svårt för folkmusikintresserade stockholmare att få träffa spelmän. De tog tåget till Rättvik och blev stående rådvilla på stationen: ”Var är spelmännen nånstans?”
Tillsammans med Pers Hans, Ole Hjorth och Kalle Almlöf startade Björn Ståbi kursverksamhet hemma i Hörrgård: ”Vi tänkte så här: Vi tar 14 dar. Vi spelmän finns tillhands. Vi lirar och så får dom fråga. Inga lektioner. Inga ord som ’lärare’ och ’elev’. Det skulle vara på gammalt vis.”
Björn Ståbi minns det som en rolig tid, för många var den omtumlande. Det fanns kursdeltagare som undrade om de någonsin skulle kunna återgå till det normala samhället. ”Jag misstänkte att det skulle bli en svacka och att folkmusiken skulle få dåligt rykte av alla dessa nybörjare som terroriserade omgivningen. Som ung spelman har man inget omdöme. Man kan hålla på hur länge som helst. Och det kan låta för jävligt!”
Tids nog blev det bättre och det har aldrig tidigare funnits så många bra spelmän som idag, menar Björn Ståbi. Att de unga folkmusikerna ser upp till honom som han en gång såg upp till Gössa Anders är både smickrande och ansvarsfullt. Och visst är han stolt över utvecklingen, med tanke på hur ensam han själv var: ”Intresset har ju växt över förväntan. Men det tar tid innan det händer något väsentligt i folkmusiken. Snabba resultat existerar inte.” Spelmännen har till exempel förblivit män, trots att Björn Ståbi haft åtskilliga kvinnliga kursdeltagare genom åren. ”Men nu kommer brudarna, jävlar i min själ!”
Det fanns en tid då Björn Ståbis äkthet som spelman var ifrågasatt. Det var inte bara stockholmsdialekten som spökade, snarare engagemangen på diverse nöjets estrader. Långhårig var han också. ”Jag skulle bli konstnär och gick på målarskola. Men skolan tar så lätt geisten ur en. Man får ett antal improduktiva år. Allt blir torrt och tråkigt. Då sa jag stopp! Nu börjar jag lira i stället. Det är levande.”
Han turnérade med jazzmusiker, stråkkvartetter och – framför allt – med vissångare som Cornelis Vreeswijk, Alf Hambe, Stefan Demert och Jeja Sundström. ”Man ansågs nog vara litet kommersiell. Spelade i folkparkerna. Producerade grammofonskivor hos Sonet.”
I turnéprogram som Visor och Bockfot förenades två folkliga musiktraditioner, vissången och spelmansmusiken, som numera lever åtskilda. ”Det var roligt, vi hade inga hämningar. Blev det för tråkigt med fiolen spelade jag mandolin. Det var inte så noga – fast det skulle vara bra!”
Svenska troll i Indien
Ofta har han representerat svensk folkmusik i utlandet – själv har jag sett hur han inför en häpen indisk publik berättat om svenska troll. På sistone har han också rest runt i Sverige som en folkmusikalisk företagsdoktor och besökt spelmanslag som vill förnya sig, kommit med friska idéer, lärt dem nya låtar.
Nu är det väl ingen som längre ifrågasätter Björn Ståbi som spelman. Han har tagit emot Zornmärket i guld, den finaste utmärkelse en svensk spelman kan få, ”för mästerligt och traditionsmedvetet framförande av svensk folkmusik, i synnerhet Orsaarvet”.
Ja, låtarna från Orsa är det musikaliska arvet, fast Björn Ståbi varken är född eller bosatt där. Dem har han ägnat ett spelmansliv och de tål att filas på; rätt kvistiga saker, sträva av kvartstoner. De kräver arbete, trilskas gärna, Björn Ståbi morrar medan han spelar dem. Men hörde jag honom inte också snyfta i en smärtsamt vacker vals? Hur kan det vara att musiken i Björn Ståbis händer är på samma gång djupt rotad i jorden och tyngdlös, som buren av luften?
Just när man tror att Björn Ståbi definitivt fastnat i Orsalåtarna visar det sig att han repeterar Mozarts Requiem som tenor i Färilas kyrkokör och att han nyligen debuterat som bluesmusiker. Dubbellivet har Björn Ståbi alltså inte övergivit. ”Att som professionell musiker bara spela låtar, det skulle jag inte stå ut med. Man måste orka med sitt jobb också. Man måste få leka!”
Låtarna är på allvar, de kan inte exploateras. De kostar möda. ”Det är en stark musik, som tar djupt. Man tänker att man skulle tröttna någon gång, det är trots allt ett begränsat material. Men man blir aldrig färdig. Den stora missuppfattningen är att folkmusiken är enkel. Det är avancerad musik! Man kan inte begära att folk i allmänhet ska tycka om den genast.”
Den som förmedlar ett äkta uttryck står försvarslös, det vet Björn Ståbi. Då måste lyssnaren också öppna sig. Han berättar vad som kan hända:
”Man kommer in på ett hotell. Man spelar Orsalåtar för ett antal bensinmacksföreståndare som är där på konferens. De har aldrig hört något bättre. De gråter! Då begriper man ingenting. I rätt ögonblick, under rätt förhållandet, sker mirakel.”
© Klas Gustafson