Namnlös sida

Om Cornelis biografi

Läs första kapitlet

Pressröster

Källor

Köp boken!

.

Läs mer om Cornelis

.

Alla mina böcker

.

Vilse i livet – hemma på scenen

”Mitt hem är en öken, mitt liv en parodi”, sjöng Cornelis Vreeswijk. I en kao­tisk tillvaro fanns en enda säker plats. Bara på scenen kände han sig hemma. Han har varit död i snart 20 år. Hönan Agda och Cecilia Lind blir han aldrig kvitt.

Det finns artister som måste spy innan de tar steget ut på estraden, som grönbleka av oro klätt­rar på väggarna, förbannande sitt yrkesval. Cornelis längtade till scenen, där fanns trygg­het för hans oroliga själ.

”Han ville vara lite för sig själv innan, men när han kom in ägde han scenen”, säger Corne­lis norske vän och turnékamrat Alf Cranner. Han minns det som ett skådespel lika mycket som en konsert att se Cornelis framträda: ”Han verkade lycklig på scenen. Han stod där som i sitt eget vardagsrum och trivdes, publiken var hans familj. Han öste ut visor och historier.”

På en inspelning från hösten 1965 hörs Cornelis, ensam med en basist på stora scenen i ett utsålt Göteborgs konserthus. Han är nykomling, professionell artist sedan bara ett år, tid­ningar­na har knappt lärt sig stava hans namn. Ändå tycks han leka fram sina visor utan ansträngning. Här finns svänget som skulle göra honom legendarisk, den personliga röst som än idag talar till unga människor. Hans närvaro är magnifik, han fångar uppmärksamheten och behåller den. Glömmer några nyskriven textrader, men kommer ändå inte av sig. Cornelis har redan gjort scenen till sitt vardagsrum. Det hörs att han har hittat hem.

Tretton år gammal kom han till Sverige med sin familj, hemlandet Holland var sargat efter andra världskrigets nazistiska ockupation och de allierades bombningar. När Cornelis tio månader efter ankomsten började realskolan talade han redan god svenska, bara hans namn skvallrade om att han inte var infödd. Visorna skulle tids nog göra honom folkkär i det nya landet, känslan av främlingskap bar han med sig livet igenom. Kanske var den en förutsätt­ning för hans skarpögda betraktelser av svenska egenheter.

Han levde ett flackande liv, på jakt efter en fast punkt. Fann han den blev han rastlös. Lämnar första äktenskapet och förortslägenheten. Flyttar till en husbåt, som sjunker efter några månader. Hyr ett kulturhus av Stockholms kommun, klarar inte ungkarlslivet. Flyr med andra hustrun till ett hus på skånska slätten, är snart på väg därifrån. Bor i kappsäck, flyttar mellan hotellen.

Cornelis sökte en fast adress, längtade efter ett skrivbord och en säng, hemlagad mat och regelbundna vanor. När han någon gång var nära målet kände han sig instängd, kvävd av enformigheten. Ännu efter 20 års resa från spelställe till spelställe sa han: ”Man har den här turnésjukan i sig. Man måste ut på vägarna, man måste träffa publiken.”

Cornelis saknade körkort, men hade en olycklig kärlek till exklusiva bilar. En sommar reste han mellan folkparkerna i en skinande vit Ford Mustang med röd läderklädsel. En tidig augustimorgon blev han stoppad av polis utanför Söderhamn. Samma höst köpte Cornelis en öppen sportbil, Triumph TR 4, 1964 års modell. Polisen tog honom redan under premiärturen genom Stockholm. På 1980-talet hade han en kraftfull terrängbil, Ford Bronco. Då slutade färden mot en trafikdelare i centrala Örebro. Tre gånger blev han dömd, för rattonykterhet och olovlig körning.

Det finns artister som baktalar sin publik, ser den som en lättlurad massa. Cornelis hade höga tankar om dem som kom för att höra honom sjunga. De hade rätt att ställa krav, han var mån om att göra ett bra jobb: ”Som jag ser det betalar publiken för att jag ska använda min talang till det yttersta. Om jag inte hela tiden försöker utveckla mej innebär det att jag prostituerar min penna och då får det vara.”

Han sökte sig ständigt vidare, för att motsvara publikens förväntningar. Men när publiken ropade efter gamla framgångar som Hönan Agda och Brev från kolonien kände han sig snärjd. Han fasade för att fastna i rutinens träsk:

”Jag är skräckslagen för att upprepa mig. Ändå måste jag göra det. Man kan inte köra en ny repertoar varje gång. Därför måste man uppamma mer och mer energi för att få liv i låtarna. Även om publiken ständigt vill höra Cecilia Lind så sjunger jag den inte. Skulle jag börja mekanisera den så skulle jag skämmas, för då skulle jag spekulera.”

Poeten Ellen Heiberg var en av kvinnorna i Cornelis liv. Hon såg honom resa runt som en fredlös, en osäker människa, fylld av dåligt samvete och självförakt, blyg och plågad av uppmärksamheten, jagad av prestationskrav. I den stund han steg ut på scenen, då allt ljus föll på honom och han fick allas blickar riktade mot sig var han osårbar. Ett ackord mellan kaos och kontroll.

”Där hade han en frihet, där kunde de inte komma åt honom! Han visste att han var bra. Men priset var högt, han kände sig som en narr”, säger Ellen Heiberg.

Det finns artister som är rädda för sin publik, betraktar den som en hotfull mobb och berusar sig för att våga möta den. På scenen ville Cornelis vara nykter, jobbet krävde det: ”Jag vill ha ett gott anseende, det är min högsta önskan. Jag vet hur jag ska bete mig för att under halvannan timme binda en publik. Om jag har 400 personer i en församlingssal vet jag att 90 minuters underhållning är lika med 600 vitala livstimmar. Att ha kunnat ge så mycket som är till belåtenhet stärker mitt goda anseende i mina egna ögon.”

Att han i perioder söp tills han stöp var snarare ett sätt att fylla den stora tomheten efteråt.

Det fanns ögonblick i Cornelis liv som scenartist som gjorde honom rörd och stolt och överrumplad. Som den där nyårsnatten i Matfors Folkets hus, då han strax före tolvslaget steg ut på scenen och möttes av att fem hundra personer i publiken unisont sjöng hans I natt jag drömde något som … Och när ett par tusen holländare i en konserthall i Rotterdam hyllade sin förlupne landsman med stående ovationer. Och när han under sin sista sommar äntrade ett knökfullt konserttält på danska Roskildefestivalen och mötte en jublande ung rockpublik som aldrig ville låta honom gå.

”Det var fantastiskt. Vilken syn det var. Jag såg inget annat än människor, människor över­allt. Det var bara att ösa, en häftig känsla”, sa Cornelis efteråt.

Vid sådana tillfällen växte lejonmanen, men frågan är om han inte var lika nöjd med att framträda i Trädgårdsföreningen i Linköping, på Tino’s Kro i norska Namsos, i konserthusen och folkparkerna, på nöjesfältens scener och på ett lastbilsflak i jämtlandsskogen en mid­sommar­natt. Varhelst det fanns en publik som ville lyssna hade han sitt liv.

Det finns artister som skapar en avgrund mellan scen och salong, vill framstå som upphöjda konstnärer och känner sig kränkta om någon hostar. När Cornelis släntrade in på scenen var han i samma rum som publiken, den lyssnade på honom och han på den. När någon nös svarade han med ett ”Prosit!”.

I början av karriären var skivinspelningarna viktiga, till dem skrev Cornelis nytt, gjorde djärva tolkningar av andras sånger, utvecklade sin konst. Efterhand reducerades skivorna till ren dokumentation, krutet lade han på framträdandena. En kassettinspelning från Anderstorps­skolans aula i Skellefteå en vårkväll 1982 avslöjar vilken magnifik artist han ännu var, trots att nöjesarrangörerna vid den tiden hade börjat räkna ut honom och skivbolagen inte längre ville satsa på hans skivor.

Kontrabasisten Ove Gustafsson reste under 1980-talet med Cornelis på den ständiga turnén genom Sverige, Norge och Danmark: ”Han trivdes i en gammal turnébil, han fick sitta där med sina cigarettpaket och sina böcker, stanna vid en bensinmack, köpa tidningar och godis. Då var han som en vanlig musiker, det fanns inget av stjärna över honom, det var aldrig märkvärdigt.”

Sommaren 1987 var Cornelis svårt tärd av sjukdom, ändå måste han ut på vägarna, måste möta publiken. Han gick in på scenen, satte sig på pallen, stämde gitarren och sa: ”Med­borgare, god afton.” Det var inte mycket till show, men publiken stillnade i hans närvaro.

Den känslomässiga relationen med publiken var stark, Cornelis kunde inte leva utan den. Scenen erbjöd en tillflykt, den enda han hade.

”På scenen finns ingen tid. På scenen tänker man inte på något annat än det man håller på med. När responsen kommer, då är man framme. Sen gäller det att behålla den, fördjupa den. Där går ett öppet, ömsesidigt flöde av kärlek mellan artisten och publiken”, sa Cornelis.

Han älskade många kvinnor och älskades av många fler. Sitt livs stora kärlekshistoria hade han ändå med sin publik. När kvinnorna svek honom och han dem fanns publiken kvar, trogen och förlåtande.

”På scenen svettas man ta mig fan lika mycket som under ett samlag men man har nöjet att veta att man gör ett bra jobb. Man lämnar ingen otillfredsställd. Ingen gråter sen.”

© Klas Gustafson 2006

Tidigare publicerad i Dagens Arbete 2006